Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

Kommer Sten Tolgfors att tvingas avgå?

Uppdaterat lördag 10/3 kl 07.50. I dag skriver jag på SvD Brännpunkt och kommenterar Sten Tolgfors pressträff. Artikeln börjas så här: De som hade förväntat sig att försvarsminister Sten Tolgfors skulle göra en pudel eller till och med meddela sin avgång när han mötte pressen på fredagseftermiddagen blev besvikna. I stället var det magister Tolgfors som äntrade scenen. Utrustad med Powerpoints och ett oändligt tålamod hade Tolgfors föresatt sig att ge den samlade journalistkåren en snabbutbildning i svensk vapenexportpolitik i allmänhet och om svenskt vapensamarbete med Saudiarabien i synnerhet.

I sak försökte Tolgfors svära sig och regeringen fri från ansvar för det inträffade. I stället sköt han skulden mot Försvarets forskningsanstalt (FOI), vars tidigare hanterande av frågan gjort honom ”besvärad och bekymrad”.

Större delen av pressträffen ägnade Tolgfors åt att tolka sina egna tidigare uttalanden, försöka förklara varför han hade sagt det han sagt och vad det var han egentligen hade menat. Det gick sådär. Risken finns att Tolgfors snart får kalla till en ny pressträff för att reda ut vad han egentligen sade eller menade på den här pressträffen.

Hela texten kan läsas här.

*

Kommer försvarsminister Sten Tolgfors att tvingas avgå? Just nu står det och väger. Till Dagens Nyheter säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, att Sten Tolgfors är "ett drag från schack matt". Under rubriken "Gav klartecken till vapenfabrik" skriver Svenska Dagbladet att Sten Tolgfors, tvärtemot vad han hittills sagt, informerades om upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010 och att regeringen gav "sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik". Det behövs just nu inte så mycket för att bägaren skall tippa över och Sten Tolgfors situation bli politiskt omöjlig.

Möjligen kan det uppfattas som en ödets ironi om Sten Tolgfors tvingas avgå inte för det han påstås ha gjort - beviljat tillstånd till att Sverige hjälper en av världens värsta diktaturer att bygga en vapenfabrik - utan för att han försökt mörklägga eller kanske till och med ljuga om det han gjort. Men situationen är komplicerad eftersom även den socialdemokratiska regeringen ingick avtal med den saudiska regeringen. Socialdemokraternas problem är att partiet riskerar att hamna i en position där man kritiserar alliansregeringen för att inte ha rivit upp ett beslut som en socialdemokratisk regering har fattat.

Det gäller att hålla isär två saker i diskussionen. Det ramavtal som Sverige under en socialdemokratisk regering slöt med Saudiarabien 2005 var politiskt oklokt och moraliskt orättfärdigt. Men det fanns ingenting i det avtalet som förband Sverige att inom avtalets ramar låta svenska myndigheter hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. Ansvaret för det beslutet ligger hos alliansregeringen.

Jag har hittills inte hört någon röst som sagt att beslutet att hjälpa saudierna med vapenfabriken var klokt eller rätt. Givet den monumentala enigheten om felaktigheten i beslutet måste någon form av ansvar att utkrävas. Blir det inte Sten Tolgfors ligger FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind pyrt till.

Sten Tolgfors hopp står delvis till att Socialdemokraterna kan tveka att driva frågan om hans avgång, eftersom partiet själv i regeringsställning beslöt om det ramavtal med Saudiarabien som i sin tur gjorde beslutet att hjälpa saudierna att bygga en vapenfabrik möjligt. Just nu finns också ett starkt politiskt tryck på att skärpa den svenska vapenexportlagstiftningen på ett sätt som gör det omöjligt att exportera vapen till diktaturer. Om alliansregeringen förmår skynda på den processen stärks Tolgfors ställning något.

Jag vidhåller min uppfattning att en oberoende granskningsgrupp bör tillsättas, eftersom både regering och opposition har del i den sorgliga historien om Sveriges militära samarbete med en av världens värsta diktaturer.

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.