Ännu har vi inget namn på den 11 september

Ännu har vi inget etablerat namn på det som hände den 11 september 2001. Vi namnger terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Vår ovilja eller vår oförmåga att sätta ett namn på händelserna den 11/9 2001 är ett uttryck för att vi har svårt att förstå vad som hände. Med "förstå" menar jag här "beskriva, förklara och se konsekvenserna av" det inträffade. Tolkningarna är många, både när det gäller förklaringar och konsekvenser.

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text tio år senare är att den inte tycks ha åldrats alls - jag skulle ha skrivit ungefär samma text om jag skrev om den i dag. Vad betyder det? Att min förståelse av det som inträffade inte är större i dag än vad den var då? Att jag inte utvecklas som intellektuell och tänkande varelse? Eller att det som inträffade trots allt kanske inte var så svårt att förstå?

Läsaren får avgöra själv. Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

Till sist är inte organisationsformen det centrala. I stället handlar det om hur vi bäst värnar de värden vi sätter högst - med människovärdet i spetsen. Attacken mot World Trade Center och Pentagon var en grov kränkning av människovärdet. Terroristerna får inte sätta våldsnivån. Kampen mot terrorismen måste därför föras på ett sätt så att den inte kränker de värden den är tänkt att försvara.

Den sista meningen av min text visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA:s upprättande av fånglägret i Guantanamo, det folkrättsstridiga kriget mot Irak med alla dess övergrepp samt legaliserandet av tortyr är skamfläckar i kampen mot terrorismen. Låt oss hylla minnet av alla dessa döda - den 11 september och därefter - genom att aldrig, aldrig acceptera att terrorismens logik blir vår logik.

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.

I am an American

På den internationella statsvetarkonferensen i New York besökte jag i dag panelen "Video Portraits of Unsafe American Citizens". Där presenterade den brittiska statsvetarprofessorn Cynthia Weber sitt multimediaprojekt I am an American.

Cynthia Webers projekt tar sin utgångspunkt i den 60 sekunder långa filmen "I am an American", som bara några dagar efter den 11 september spelades gång på gång i amerikanska TV-kanaler. Filmen visar människor i olika åldrar, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser. En i taget tittar de allvarligt in i kameran och säger "I am an American". Filmen fick ett otroligt genomslag i USA och många ser den som det ultimata uttrycket för den patriotiska hegemoniska amerikanska 11-septemberdiskursen.

Cynthia Weber gör sin egen film på samma tema. Hon låter oss möta 13 amerikaner som verkligen är "unsafe" - men inte på grund av yttre hot från Bin Ladin och hans anhang utan från den amerikanska statsmakten själv. I korta porträtt möter vi pappan vars son dog i kriget i Irak, och som nu viger sitt liv åt att propagera mot den amerikanska försvarsmaktens värvningskampanjer. Vi möter ynglingen som rekryterades att arbeta som muslimsk kaplan i Guantanamo, och som sedan oskyldigt anklagades för att vara spion och hotades av dödsstraff. Vi möter den papperslösa svarta kvinnan som arbetade på O'Hare-flygplatsen i Chicago, men som greps och deporterades i svepet efter den 11 september trots att hennes 8-årige son har amerikanskt medborgarskap. Hennes metodistförsamling försökte förgäves skydda henne, bl a under parollen "Who would Jesus deport?". Varje film avslutas med att personen trotsigt tittar in i kameran och säger: I am an American. Det är mycket starkt och gripande. (Delar av Webers filmprojekt finns på Youtube.)

Webers filmprojekt är ett bidrag till den diskursiva striden om vem som är amerikan, eller kanske snarare om vad det innebär att vara amerikan. Hon synliggör också det spänningsfyllda i distinktionen mellan att vara människa och att vara medborgare.

Hur har då Cynthia Webers filmprojekt tagits emot i USA? Jag kommer osökt att tänka på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad skall han göra med den radikala kvinnlig konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade målningar av krigets fasor vill skapa pacifistiska stämningar i ett Venedig som just (1571) medverkat till att det kristna Europa besegrat de förskräckliga muslimerna i Turkiet? Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.

Cyntha Webers verk är redan inköpt till US National September 11 Memorial & Museum...