På den internationella statsvetarkonferensen i New York besökte jag i dag panelen "Video Portraits of Unsafe American Citizens". Där presenterade den brittiska statsvetarprofessorn Cynthia Weber sitt multimediaprojekt I am an American.
Cynthia Webers projekt tar sin utgångspunkt i den 60 sekunder långa filmen "I am an American", som bara några dagar efter den 11 september spelades gång på gång i amerikanska TV-kanaler. Filmen visar människor i olika åldrar, med olika hudfärg och från olika samhällsklasser. En i taget tittar de allvarligt in i kameran och säger "I am an American". Filmen fick ett otroligt genomslag i USA och många ser den som det ultimata uttrycket för den patriotiska hegemoniska amerikanska 11-septemberdiskursen.
Cynthia Weber gör sin egen film på samma tema. Hon låter oss möta 13 amerikaner som verkligen är "unsafe" - men inte på grund av yttre hot från Bin Ladin och hans anhang utan från den amerikanska statsmakten själv. I korta porträtt möter vi pappan vars son dog i kriget i Irak, och som nu viger sitt liv åt att propagera mot den amerikanska försvarsmaktens värvningskampanjer. Vi möter ynglingen som rekryterades att arbeta som muslimsk kaplan i Guantanamo, och som sedan oskyldigt anklagades för att vara spion och hotades av dödsstraff. Vi möter den papperslösa svarta kvinnan som arbetade på O'Hare-flygplatsen i Chicago, men som greps och deporterades i svepet efter den 11 september trots att hennes 8-årige son har amerikanskt medborgarskap. Hennes metodistförsamling försökte förgäves skydda henne, bl a under parollen "Who would Jesus deport?". Varje film avslutas med att personen trotsigt tittar in i kameran och säger: I am an American. Det är mycket starkt och gripande. (Delar av Webers filmprojekt finns på Youtube.)
Webers filmprojekt är ett bidrag till den diskursiva striden om vem som är amerikan, eller kanske snarare om vad det innebär att vara amerikan. Hon synliggör också det spänningsfyllda i distinktionen mellan att vara människa och att vara medborgare.
Hur har då Cynthia Webers filmprojekt tagits emot i USA? Jag kommer osökt att tänka på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad skall han göra med den radikala kvinnlig konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade målningar av krigets fasor vill skapa pacifistiska stämningar i ett Venedig som just (1571) medverkat till att det kristna Europa besegrat de förskräckliga muslimerna i Turkiet? Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Cyntha Webers verk är redan inköpt till US National September 11 Memorial & Museum...
3 kommentarer:
Jag begriper vad du menar, men kan det inte vara sa att inkopet ar ett satt att "gora upp" med Bushadministrationen? Jag har tyvarr aldrig varit i USA, men nar jag laser amerikanska tidningar och amerikanska kulturpersonligheter slas jag av den sjalvkritik och dynamik som finns i det offentliga samtalet. Debatten ar hardare och ofta mer spannande an i Sverige. Den mest skoninslosa kritiken mot Bushadministrationen (ja emot allt som hander) har alltid kommit inom USA sjalvt. Dessutom ar det ju oerhort mycket battre att kopa in ett verk an att forsoka forbjuda det:)
Eleni S
Man kan bara spekulera varför inköpet gjordes:
För att köparna gillade att man vidgade begreppet till att inte bara visa amerikaners samhörighetskänsla under terrorattack utan att det även borde gälla om frihet från nöd, "freedom from want"?
För att köparna tyckte det var fint att idén kopierades?
Eller helt krasst för att man ville göra en preemptive strike, som Ulf tycks antyda med det historiska exemplet, om jag förstått rätt?
P.S. Ulf, dollypartonfan, hörde just på NPR Dolly Parton live. Hon skulle ha tvingats sälja halva ägandeskapet av "I'll always love you" till Elvis Presley som villkor för att han skulle sjunga in sången men hon stod på sig och tackade nej, även om hon grät en hel natt av besvikelse. Men nu tackar hon Gud, sa hon, för Whitney Huston som spelade in den långt senare, 1992. Nu har hon tjänat så mycket pengar på sången att hon kan hjälpa familjen och andra.
A-K Roth
Eleni: Jodå, den skarpaste kritiken mot USA kommer oftast från amerikaner. På samma sätt kan staten Israels agerande kritiseras allra hårdast av israeler.
A-K: Tack för info om Dolly. Sådan off topic är alltid välkommen! :-)
Skicka en kommentar