2009-02-08

Vem vinner valet i Israel?

På tisdag går Israel till val. Opinionsläget är komplicerat. Högerblocket Likud och dess ordförande Benjamin Netanyahu leder fortfarande , men tycks i valrörelsens slutskede tappa sympatier till den populistiske Avigdor Lieberman och hans extrema parti Israel Beiteinu längst ut på högerkanten. Mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni utmanar Likud om att bli största parti, medan Arbetarpartiet och Ehud Barak får inrikta sig på att bli fjärde största parti, efter Likud, Kadima och Israel Beiteinu.

Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.

Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.

Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).

I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.

Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.

Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.

13 kommentarer:

BR sa...

Så Ulf. 1/5 av Israels befolkning, d.v.s. araberna är utestängd från regeringsmakten.
Nåväl 10% av Knessets medlemmar är araber så utestängda från den lagstiftande makten är araberna inte
När det gäller regeringsmakten så bygger din utsaga om araberna är utestängda från den på förutsättningen att alla araber röstar på partier som aldrig hamnar i regeringsställning.


Nu är det emellertid inte så. Ca: 30% av araberna brukar rösta på Sionistpartier och majoriteten röstar på vänstern som Labour och Meretz-Yachad.
Labour har mig veterligen suttit i regeringsställning ett antal gånger så ditt påstående är felaktigt.
Dessutom visar ett flertal opinionsundersökningar att en stor majoritet av de israeliska araberna vill bo kvar i Israel även om det skulle bildas en palestinsk stat.
En fråga bara. Anser du att alla de länder i världen som bygger på Islam och kallar sig muslimska är olämpliga statsbyggen?

/BR

Anna sa...

Ulf, vettigt skrivet - till slutet...

Först: inte alla Israels arabiska medborgare röstar på de arabiska partierna - då hade de rimligtvis haft 24 mandat, 20% av knesset, förutsatt att valdeltagandet hade varit samma som i resten av den israeliska befolkningen. Idag har den arabiska listan 10, plus Hadash som ju är judiskt-arabiskt och Daam, som också är judiskt-arabiskt men utanför spärren. Det finns alltså en hel del araber i Israel som röstar på sionistiska partier som Meretz och Avoda. Du känner också säkert till Nadia Hilu och Raeb Majadele, Knessetledamot respektive minister för Arbetarpartiet.

Att därför påstå att "eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten" är inte korrekt -även om man som jag tycker att det vore helt på tiden att ha ett arabiskt parti med i regeringen. Både för regeringens och det arabiska partiets skull.

Men slutsatsen är värre: "För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund."

Så kommer det igen: att ha en stat med judisk majoritet, en sekulär stat som vill ha en judisk kulturell majoritet, där hebreiskan är officiellt språk och judendomens helger är officiella helger, det är Inte Bra.

Den slutsatsen, hur "rättvis" den än kan verka, är djupt diskriminerande för mig som israel, även om jag hatar rasismen och Lieberman och diskrimineringen och ockupationen minst lika mycket som du, eftersom jag direkt får ta konsekvenserna av den. Det går att bekämpa rasism och orättvisor utan att komma med uttalanden som antyder eller tydligt uttrycker idén att en judisk stat per definition aldrig kan vara rättvis och demokratisk. Det är inte statsbildningen i sig utan den politik som drivits (respektive inte drivits) som det är fel på. Det är politiken som ska ändras och inte staten i sig.

Ulf Bjereld sa...

Hej,

Tack för kommentarer. Ni har ju förstås alldeles rätt i att alla palestinier/araber i Israel inte röstar på de arabiska partierna. Men min poäng är att just de arabiska partierna per definition utestängs från regeringsförhandlingarna. Om man till det lägger de etablerade partiernas försök att förbjuda de arabiska partierna att överhuvudtaget ställa upp i valet (vilket Högsta Domstolen dessbättre satte stopp för) så blir bilden ur ett demokratiskt perspektiv dyster.

Många palestinier/araber väljer också att inte delta i valet alls. Om jag minns rätt låg valdeltagandet bland palestinierna/araberna vid förra valet endast på dryga 50 procent. En röst på de arabiska partierna blir också bara en proteströst, eftersom just dessa partier ju förnekas deltagande i regeringskoalitionerna.

Min uppfattning om att etnicitet och religion inte utgör lämpliga långsiktiga grunder för statsbygge gäller självklart generellt, och är inte ett försök att argumentera för en enstatslösning. Judarna utgör majoriteten av Israels medborgare. Endast om en majoritet av Israels medborgare skulle önska en enstatslösning skulle en sådan bli möjlig. Och den utvecklingen är ju inte på något sätt trovärdig under överskådlig tid.

G. Tikotzinsky sa...

De "arabiska" partierna hålls utanför regeringskoalitionerna på grund av deras parti-program, inte väljarnas etniska tillhörighet.

Balad är Israels kommunistparti. Det är egentligen inget arabisk-etniskt parti, om än de flesta kandidaterna och förmodligen väljarna är araber. Det hålls, eller håller sig, utanför regeringskoalitionerna av samma anledning som kommunistpartierna i Sverige står utanför regeringskoalitionerna.

Khadash är ett judiskt-arabiskt vänsterparti. Av 6 valbara kandidater är 4 araber och 2 judar. Det är felaktigt att klassificera detta parti som "arabiskt."

Raam är ett parti vars Knesset-ledamöter har uttalat irredentistiska åsikter. Det är oklart varför Bjereld anser att ett nationalistiskt/irredentistiskt parti skall deltaga i regeringen just i Israel. I tex. Kanada blev det quebecoanska nationalistpartiet aldrig inbjudet att deltaga i regeringen. Anser Bjereld också att de fransktalande kanadensarna saknade representation?

G. Tikotzinsky sa...

Med sina 29 mandat ÄR Kadima det största partiet, och behöver inte utmana Likud (12 mandat). I Israel är det antalet mandat i Knesset som avgör partiernas storlek, inte tidningarnas opinionsundersökningarna.

Att Israel Beiteinu är ett extremt högerparti håller jag helt med om. Men Shas leder stort som Israels mest populistiska parti.

Guardian sa...

I landet Israel - där åtskilliga av den judiska befolkningen inte ens vill bo granne med en "arab" - så är det tämligen säkert att entniciteten även spelar in i politiska sammanhang.

Visst, Israel går mer åt höger denna gången - men det har funnits möjligheter tidigare att inkludera "arabiska" partier i koalitioner - om man så har velat.
Problemet är avsaknaden av vilja.

G. Tikotzinsky sa...

Det är helt rätt att det finns flera skiljelinjer i den israeliska politiken, men inte de skiljelinjer som Bjereld räknar upp.

1. Höger-vänster i Israel har ingenting att göra med samhällsmodellen. I Israel är höger-vänster ett mått på vilka eftergifter partiet är berett att göra i en fredsuppgörelse med palestinierna, samt den allmänna hållningen till utrikespolitiken. Skalan bland huvudpartierna är Israel Beiteinu-Likud/Shas-Kadima-Avoda-Meretz, från höger till vänster.

2. Skiljelinjen som rör ekonomin går mellan populism och fiskal återhållsamhet, inte mellan arbete och kapital såsom Bjereld påstår. Alla stora partier i Israel stöder en kapitalistisk samhällsmodell. Bland huvudpartierna är Shas och Likud de mest populistiska. Meretz är i grunden ett socialistiskt parti, men den skiljelinje som går mellan Meretz och de andra partierna är irrelevant för israelisk inrikespolitik.

3. Skiljelinjen religiös-sekulär är en betydelsefull, och har alltid varit. I och med att Shas ser ut att förlora sin vågmästar-roll, så är det möjligt att denna skiljelinjes betydelse håller på att minska.

4. Några betydande etniska skiljelinjer finns inte i den israeliska inrikespolitiken, trots att Bjereld gör ett tappert försök att påvisa sådana. Att det finns starkt markerade etniska grupper med delvisa intressemotsättningar betyder inte nödvändigtvis att dessa motsättningar överförs till partipolitiken eller inrikespolitiken.

Det har funnits ett antal rent etniska partier i Knesset, men de har aldrig vunnit gehör bland väljarna i sin egen målgrupp. Exempel är ett druziskt parti, ett beduin-parti, ett yemenitiskt parti, ett stort antal arabiska partier, osv.

Sedan återstår att nämna att den historiska judisk-etniska skiljelinjen var mellan ashkenazim och sefaradim, inte mellan ashkenazim och mizrakhim såsom Bjereld påstår.

Anonym sa...

Probelemet är avsaknad av vilja på flera håll, inte från ett enda. Och talar man om folks vilja att, typ, "bo granne med somliga folk" så vore det ju lämpligt om man även tog upp Israels grannländers kärlek till och vilja att "bo granne med" judar. Annars behöver vi och de båda parterna i konflikt försonande, inte mer särande retorik.

A-K Roth

Guardian sa...

AK
Om det inte behövs “mer särande retorik” så kan du ju för omväxlingsskull var tyst, då.

Att situationen är som den är helt och hållet Israels fel – det finns ingen som tvingat massa judiska kolonister ifrån Europa - utan någon som helst anknytning till området – komma dit och etniskt rensa det på den överväldigande majoriteten av dess arabiska befolkning och utropa en judisk stat.
Att den judiska staten sedan över 4 decennier dessutom ockuperar och stjäl de områden som skulle utgöra en palestinsk stat, ökar garanterat inte arabernas kärlek till detta projekt.
Att idag över 60-år senare ändå sitta och gnälla över att Israel inte är älskat av sina grannar, är verkligen höjden av historielöshet – man tar sig för pannan.

Jag tror att de flesta begriper skillnaden att bo i annat land –än att vara minoritet i Israel.
Palestinierna i Israel är precis lika mycket medborgare som judarna, brukar det alltid heta, problemet är att många inom den judiska majoriteten inte delar denna åsikt, milt uttryckt.
I skrivandes stund så finns det stor chans/risk att ett parti som gått till val på detta, blir Israels fjärde största parti!

Men icke att du med ett ord kommenterar Liebermans extremism –utan istället ska det anklagande fingret som alltid riktas på något annat än vad som sker och görs i Israel.
Du är pinsam.

Bulten i Bo sa...

A-K, är Liebermans parti ett av de partier du vill förbjuda?

Anonym sa...

Guardian, ledsen att jag inte kunde vara tyst. Ibland lyckas jag. Tyckte din mening var erbarmlig, men det är ju din stil. Judar var vare sig önskvärda eller ens tillåtna att vara någon arabs granne i Transjordanien sedan 20-talet. Det är ju det ultimatas, att vara fördriven. Så är det än idag i Jordanien. De partier som i Israel yrkar på något liknande kan aldrig få mitt stöd.

What's the point att enbart när det gäller Israel anklaga folk för rasism i en värld där somliga svenska politiker vandrar med och kändisar hyllar grupper som Hamas medan svenska rasister i decennier har kallat andra svartskallar. Om nationalistiska, religionsfanatiska politiker och partier tycker jag inte, varken svenska, israeliska, iranska, palestinska, eller vilka länders som helst.

BiB: Godda' yxskaft.

A-K

Guardian sa...

Skärp till dig –AK!
Min kommentar är ett svar på din historielösa kommentar rörande varför inte Israel är älskat av sina grannländer, så om det är någon som ska snacka om ”erbarmliga meningar” är det möjligtvis jag.

Jag skrev en kommentar om valet i Israel – varpå du kommer dragandes med något helt annat. Ska det var stört omöjligt att följa den röda tråden?

Och det faktum att det finns en högst påtaglig aversion mot israeliska araber i staten Israel - ska bemötas med gnälliga insinuationer och fortsatt tjafsande över Israels grannar – då kan man lika gärna dra igen!

Anonym sa...

Du kan ha en poäng där, Guardian. Men gnälliga insinuationer bemöts ofta med annat gnäll. Ditt utbrott med allsköns slnklagelser i 8:00 får mig att tro att du önskar alla israeler i sjön. Det lyckas jag ignorera.

Hör till min besvikelse att det kan vara upp till Lieberman vilka som bildar regering!

A-K