Vem vinner valet i Israel?

På tisdag går Israel till val. Opinionsläget är komplicerat. Högerblocket Likud och dess ordförande Benjamin Netanyahu leder fortfarande , men tycks i valrörelsens slutskede tappa sympatier till den populistiske Avigdor Lieberman och hans extrema parti Israel Beiteinu längst ut på högerkanten. Mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni utmanar Likud om att bli största parti, medan Arbetarpartiet och Ehud Barak får inrikta sig på att bli fjärde största parti, efter Likud, Kadima och Israel Beiteinu.

Paradoxalt nog blir själva valresultatet av mindre betydelse. Det viktiga är vilka politiska koalitioner som bildas efter valet, och där är valresultatet bara ett av ingångsvärdena.

Israelisk politik är alltid svårförutsägbar. Denna svårförutsägbarhet har sin grund i att israelisk politiken baseras på korsande skiljelinjer. I Sverige har vi en skiljelinje som dominerar det politiska livet. Det är den mellan vänster och höger, det vill säga mellan arbete och kapital. Vänster-högerskiljelinjen kompletteras möjligen med skiljelinjen mellan miljö och tillväxt, det vill säga den gröna dimensionen. Få skiljelinjer skapar stabilitet och förutsägbarhet i svensk politik.

Men i Israel präglas politiken av flera skiljelinjer: mellan vänster och höger, men också mellan judar och palestinier, mellan religion och sekularism, mellan infödda och invandrade, mellan ashkenazim (europeiskättade judar) och mizrahim (judar med rötter i Mellanöstern). Förekomsten av flera skiljelinjer skapar instabilitet och oförutsägbarhet i israelisk politik. Denna problematik analyseras föredömligt i Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006).

I detta nät av israeliska korsande skiljelinjer är de flesta koalitioner tänkbara. Netanyahu kan bilda en högerregering med stöd av de religiösa partierna, men han kan också regera tillsammans med Kadima och kanske t o m Arbetarpartiet. Lieberman kan också samregera med Likud, Kadima och Arbetarpartiet. Den försvagade Barak får ta vad han får.

Ur fredsprocessens perspektiv är två saker väsentliga. För det första att det inte blir en högerregering stödd enbart på religiösa partier. En sådan regering får svårt att inför den egna väljarkåren legitimera de eftergifter som fredsprocessen med nödvändighet kräver. För det andra att regeringen blir tillräckligt stark för att skapa politisk stabilitet i Israel för åtminstone de närmaste två åren. Utan politisk stabilitet i Israel finns det inga förutsättningar för varaktiga framsteg i fredsprocessen.

Men är då allt verkligen möjligt i koalitionsförhandlingarna? Nej, inte riktigt allt. Ett vet vi: de arabiska partierna i Israel kommer aldrig att inbjudas till några regeringsförhandlingar. Eftersom cirka 20 procent av Israels befolkning är araber, så innebär det i praktiken att en femtedel av Israels befolkning är konstant utestängda från regeringsmakten. För mig visar detta konstanta utestängande på det olämpliga i att långsiktigt bygga en stat på etnisk eller på religiös grund.