Studentuppror - the American Way!

New York skakas av ett studentuppror. Nåja, skakas är kanske att ta i. Men New York Times har de senaste dagarna gett stor uppmärksamhet åt att studenter vid New York University (NYU) ockuperat en cafeteria på universitetsområdet. Studenterna kräver att universitetets budget skall bli mer genomsynlig, att 13 studenter från Gaza skall erbjudas möjlighet till fria studier vid NYU samt att NYU ger materiellt stöd till Islamic University of Gaza.

Min avsikt är här inte att diskutera studenternas krav, eller ge uttryck för vad jag känner inför den amerikanska universitetesvärldens finansieringssystem (även om de flesta läsare nog kan ana vad jag tycker om åtminstone det sistnämnda).

Det som slår mig är i stället hur ockupationen beskrivs i New York Times. Här ges ingen egentlig analys av bakgrunden till ockupationen, eller vilka politiska skiljelinjer den är ett uttryck för. Inte heller beskrivs ockupationen som ett brott mot den allmänna ordningen eller som ett auktoritetsuppror. Nej, ockupationen skildras snarast som en lätt frivol scouthajk:

Studenterna tillbringade första natten småpratandes, läsande och spelandes kort. De åt mat som de själva haft med sig, inkluderande äpplen, apelsiner, hummus och jordnötssmör. Några deltog i en övning de kallade "Calisthenic (jag är osäker på betydelsen U.B) dialektisk workout", stretchandes och hoppandes på stället, innan de ajournerade workouten för en diskussion av Hegels filosofi, en diskussion som pågick nästan till gryningen.

Men om ockupationen nu är så oförarglig - varför då ge den så stor uppmärksamhet i ansedda, världsledande New York Times? Var är våldsmakten? Jag gick förbi New York University när ockupationen pågick. Där stod några poliser och solbadade sina ansikten lite försiktigt i februariljuset.

Kombinationen mellan våldsamhet och vänlighet och mellan tolerans och intolerans i det amerikanska samhället upphör aldrig att förvåna mig.

Uppdatering lördag 21/2: Ockupationen avbröts på fredagen, när säkerhetsvakter avlägsnade de stolar och bord som studenterna använt som barrikader. Samtliga studenter som då befann sig på plats har suspenderats från undervisningen i väntan på utredning. Eller som det stod i de brev som tillställdes studenterna: You are suspended from, and classified as a persona non grata at New York university. Studenterna för nu kampen vidare via en hemsida som återfinns här.

I dag tog jag och min kära hustru Long Island Railroad till Port Washington, som ligger 45 minuter utanför New York City. Min pappa är född i USA och i Port Washington arbetade min farfar som trädgårdsmästare hos Mr Mason, som grundade Yellow Cab-rörelsen i New York. (Så egentligen är jag andra generationens invandrare - även om min pappa och hans föräldrar flyttade tillbaka till Sverige redan 1933.)

Det blev ett intressant besök. Port Washington påminde oväntat mycket om det Båstad där jag själv är uppvuxen. Cirka 12 500 invånare, beläget vid kusten, en stor huvudgata som som gick rakt genom samhället. Mycket båtar och villor och sommarliv.

Vi hittade kyrkan där min pappa döptes: The Lutheran Church of our Savior och vänliga personer i kyrkan letade fram kyrkoböckerna från 1928 där dopet fanns nedtecknat.

Men Mr Masons hus "Shore Acres" på Shore Road är sannolikt rivet.