2009-02-04

Konstfack och människovärdet

God konst provocerar. God konst får oss att på allvar ifrågasätta det till synes självklara och invanda. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa.

God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.

Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.

I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":

Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".

Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.

Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".

Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.

(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)

6 kommentarer:

Anonym sa...

"penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".
Ha ha...Men allvarligt, de borde inte ta sig sjalva pa sa stort allvar. Visst, jag forstar att den forsta reaktionen var ilska men sedan borde de kunnat skratta at allt ihop...
Eleni S

Zusi Q sa...

"Istället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation."

kunde inte uttryckt det bättre själv.

Anonym sa...

Bjereld är för en gångs skull inne på rätt bana.

Det hade krävts tillstånd från en Helsinki-kommitte om precis samma projekt hade planerats av en medicin-student eller psykologi-student. Ganska sannolikt hade ett sådant projekt inte fått sitt tillstånd.

Att en upprorisk konststudent anser sig stå över Helsinki-avtalet som Sverige har ratificerat är ganska skrämmande. Det ingår i allmän projekt-planering och i common sense att först kontrollera om ett projekt strider mot lagar eller etiska regelverk. Om studenten i fråga inte gjort så bör projektet automatiskt belönas med ett icke-godkänt betyg.

GT

Anonym sa...

Hade någon ofrivillig deltagare blivit agiterad och fått en hjärtinfarkt på bron hade du säkert blivit på allvar upprörd. Bra att du har en allvarlig invändning. Dumheter!

A-K Roth

Olaus Petri sa...

Jag väntar med spänning på den dagen då en "frågvis" konstelev provocerar fram sprickor i en konstprofessorsfasad genom att anklaga honom för incest. Då skulle vi säkert få skymta nya, okända universa under den polerade ytan. Diskursens ordning skulle rubbas och vi skulle nå nya insikter om de strukturer som bär upp vårt samhälle och i förlängningen konstvärlden.

Skulle en sådan interaktiv installation uppföras skulle jag ha svårt att bli upprörd. Resultatet blir ju allra minst en diskussion om konstutövandets gränser.

Att den stackars professorn, hans familj, kollegor mm involveras ger extra dimensioner till projektet, eller som Lars Vilks sade till den opponerande Greve Gyllenstjerna, som inte gillade att Vilks byggde på hans mark utan tillstånd (Greven representerade Kraperupstiftelen som äger marken där Vilks byggt/er bl.a. det vackra Nemis): Grevens reaktioner förhöjer verkets konstnärliga värde. Han och hans invändningar går upp i det: de blir oskiljaktliga.

Andreas Bjurström sa...

Jag har ett antal invändningar och funderingar.

1: Har inte stor konst ofta skapats just av självcentrering och isolation? Bjerelds påstående att så inte är fallet är lätt att falsifiera, bara att välja några exempel ur konsthistorien...

2: jag instämmer i kriterierna på god konst. Men finns det någon grund att bedöma huruvida projektet lever upp till det? jag hittar ingen empiri och media är upptaget av moralism.

3: Var det ett medel för ett EGET projekt? ja, snävt sätt. Men vi vet inte mycket om bevekelsegrunderna i övrigt, t.ex. om konststudenten avgränsar SITT från SAMHÄLLET och ANDRA på det sättet.

4: Vad är medel och lek? Vi ingår ständigt i spel vi inte kan välja om vi vill vara med i ett ej. Hela livet är ett sådant spel. Varför får tex politiker, lärare och företagsledare leka med oss, men inte konstelever?

5: vilken etik är den rätta? Ur ett konsekvensetiskt perspektiv t.ex. är det långt från självklart att projeket var oetiskt. Men Bjereld utgår från en annan etisk utgångspunkt, vilket leder till fördömandet av handlingen. Om projektet leder till bättre konst eller bättre psykvård så menar jag att projektet var etiskt motiverat.