Domen mot Anna Odell och konstens frihet

I dag dömdes Konstfackseleven Anna Odell till dagsböter om totalt 2 500 kronor, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Det var den 21 januari tidigare i år som Anna Odell som ett led i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron i Stockholm och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus.

Jag har tidigare uttalat att jag hade svårt att bli på allvar upprörd över Anna Odells agerande. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa. Min invändning riktade sig mot att Anna Odell i sitt projekt gjorde andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i.

Men lika lite som jag har svårt att på allvar bli upprörd över Anna Odells projekt har jag svårt att på allvar bli upprörd över domen. Konst är en sak - juridik en annan. Konstnärer har - oavsett projektets goda intentioner (i detta fall att uppmärksamma brister i psykvården) - lika liten rätt att bryta mot lagen som andra yrkesgrupper som kan tänkas vilja förbättra världen (t ex journalister, författare, präster, politiker). Lagen gäller lika för alla. Det kallas rättssäkerhet och rättsstat.

Problematiken sätts på sin spets vid politiska aktioner som tar formen av civil olydnad. Jag kan känna moralisk respekt över ungdomar som bryter sig in i vapenfabriker och slår sönder vapen. Eller ockuperar outhyrda bostäder. Eller nedläggningshotade vårdcentraler. Eller som på 1980-talet kedjade fast sig vid järnvägsrälsen för att stoppa hormoslyrbesprutningen. Men att känna moralisk respekt betyder inte att man menar att de skall undantas från lagen.

Nöd bryter lag. Att våga följa sitt hjärtas väg och därefter utan att gnälla möta domstolen - det är civilkurage. Jag tycker att Anna Odells sätt att hantera den uppkomna situationen förtjänar just det omdömet.

Konstfack och människovärdet

God konst provocerar. God konst får oss att på allvar ifrågasätta det till synes självklara och invanda. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa.

God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.

Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.

I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":

Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".

Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.

Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".

Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.

(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)