Ingen Trump-effekt i svensk opinion

Nej, det finns ännu inga tecken på någon Trump-effekt i den svenska väljaropinionen. I söndagens Sifo får Sverigedemokraterna 15.8 procent, mot 16.8 procent föregående månad. Vem vet, kanske kan Trumps framgångar i USA i stället tjäna som en tankeställare. Trump är inte en seriefigur som man kan rösta på för att lufta sitt missnöje och sedan gå vidare, han är faktiskt på riktigt.

Trots all politisk turbulens präglas den svenska väljaropinionen av stabilitet. Det är fortsatt jämnt mellan blocken, de rödgröna partierna får 39.4 procent, mot allianspartiernas 41.8.

Moderaterna får 23.1 procent mot 25.0 föregående månad, och partiet har svårt att i lyfta sig över sitt svaga valresultat från 2014. Skandalen med att partiets digitale kommunikatör Delmon Haffo kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora lär kanske inte sätta några djupare spår i opinionen, men händelsen har skadat bilden av partiet. Jag tror det var Hanne Kjöller som i Godmorgon, världen! i P1 i morse insiktsfullt sa att man uttrycker sig inte som Delmon Haffo gjorde utan att vara trygg i att det går hem bland dem som lyssnar. Och skrattsalvorna från dem som befann sig kring Delmon Haffo i rummet visade ju dessvärre att hans "skämt" gick hem. Moderaterna är ett parti med problem.

Centerpartiet fick 8.7 procent i Sifo-undersökningen. Det är partiets bästa resultat i Sifo på 20 år.

Socialdemokraterna fick 27.5 procent, mot 25.9 i föregående mätning. Det samlade opinionsläget ger än så länge partiet arbetsro inför valet 2018. Ekonomin är god. Arbetslösheten minskar, tillväxten är hög, byggandet av bostäder har kommit igång. Allianspartierna har hittills misslyckats med att utnyttja regeringens svåra parlamentariska läge till att själva rycka ifrån i opinionen.

*

Avslutningsvis vill jag säga att Hamilton-ensemblen på Broadway genomförde en stark och värdig manifestation i samband med att blivande vicepresident Mike Pence gästade teatern. Ju mer de traditionella partierna förlorar banden till sina väljare, desto starkare blir potentialen för denna typ av manifestationer. Jag tror vi kan få se mer av dem i framtiden.

Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.

Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet

"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".

Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.

Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.

Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.

Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".

Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.

Vad är sanning? Om faktafel och Hanne Kjöllers problem

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Det är svårt att undvika att tänka på ordspråket i samband med debatten kring Hanne Kjöller och faktafelen i hennes texter. I sin bok "En halv sanning är också en lögn" ville hon gå till  storms mot vad hon beskrev som "halvsanningar och hellögner" i svensk journalistik. I stället hamnade hon i ett rävgryt av anklagelser för att själv fuska med sanningen i sina texter. Anklagelserna gällde allt från att hon felaktigt hävdat att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner till att hon genom genanta misstag räknat fel på antalet artiklar om Stockholmsstadsdelen Husby i pressen. Sveriges Radios samhällsredaktion och Ekot samt Sveriges Televisions Uppdrag granskning hör till dem som också hävdat förekomst av felaktigheter i Hanne Kjöllers texter. Hanne Kjöller har den senaste veckan ofrivilligt fått ge ett ansikte åt just det problem hon ville gå till storms mot.


Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så lätt för en journalist att hitta fakta om sakförhållanden. Jag märker själv av det på så sätt att journalister som söker mig alltmer sällan ställer frågor om fakta, i stället vill de ha förklaringar och tolkningar av skeenden. Men aldrig heller har det varit så lätt för en medborgare att identifiera faktafel i journalistiska produkter. Genom digitaliseringen ligger kunskap om sakförhållanden endast några klick bort på nätet.  

Hur allvarligt är det då med faktafel i journalistiska texter? Ett problem med att svara på den frågan är att formuleringen "faktafel" är alldeles för bred och skymmer mer än vad den klargör. För att frågan skall bli meningsfull måste vi åtminstone skilja mellan faktafel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och faktafel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Faktafel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande faktafel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande faktafel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken.

Ett vanligt förfaringssätt när en författare ertappas med betydelsebärande faktafel är att denne försöker reducera dem till faktafel om småsaker, eller som i Hanne Kjöllers fall att man beskriver det som ett enda fel i en hel bok Vi hade en liknande diskussion för några år sedan, då journalisten och författaren Herman Lindqvist felaktigt utpekade ekonomiprofessorn och poeten Karl-Gustaf Hildebrand som antisemit. Lindqvists felaktiga utpekanden skedde dessutom vid två tillfällen med några års mellanrum, vilket innebar att både Norstedts förlag och Bonniers drog in böckerna. Brombergs förlag, som publicerade Hanne Kjöllers bok, har ännu inte beslutat om att dra in boken.

Hanne Kjöllers bekymmer är inte att hon anklagas för att genom slarv ha ett antal faktafel i sina texter. Hennes bekymmer är i stället att hon anklagas för att ha betydelsebärande faktafel, att hon i sin iver att kamma hem sina poänger medvetet eller omedvetet systematiskt slarvat med grundläggande källkritik. Det är allvarliga anklagelser som om hon inte lyckas bemöta kritiken varaktigt rubbar hennes trovärdighet som publicist.

Glöm aldrig grundregeln: Ju viktigare och ju mer kontroversiell en faktauppgift är, desto noggrannare bör faktauppgiften granskas.

*

Ibland funderar jag över varför jag ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. En del av svaret gav hon nog själv, i en intervju i Aftonbladet i dag. Jag är politisk i varje cell i min kropp, sa hon. Det är en egenskap som sannerligen behövs i vår apolitiska tid.

Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?

Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.

Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.

Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.

Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!

Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.

 När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.

Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!

Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.

Är det verkligen bra med full offentlighet i rättegången mot Göran Lindberg?

I dag kl 09.00 inleddes rättegången mot tidigare polischefen Göran Lindberg, anklagad för b la grov våldtäkt, våldtäkter, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, koppleri samt köp av sexuella tjänster. Debatten inför rättegången har bl a kretsat kring åklagarens beslut att hemligstämpla hela förundersökningen, ett beslut som nu upphävts av Södertörns tingsrätt.

Är det bra eller dåligt att Södertörns tingsrätt lättar på förundersökningssekretessen? Frågan är inte enkel. Å ena sidan har vi hänsynen till de utsatta kvinnornas integritet, å andra sidan har vi hänsynen till allmänintresset och vikten av rättssäkerhet i form av öppna rättegångar.

Men trots att frågan är svår har debatten tenderat att bli svartvit. En i stort sett enad presskår applåderar tingsrättens beslut. Den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson går ett steg längre och önskar att rättegången mot Göran Lindberg hade kunnat TV-sändas, och i en slängig formulering talar hon om det "mossiga förbudet" mot TV-sända rättegångar.

Som så ofta uppskattar jag i stället att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller vågar gå mot strömmen. I dagens DN skriver hon: Som journalist förväntas jag jubla över att min kår ges möjlighet till ingående läsning om ejakulat och anala vävnadsskador. Men som medborgare och demokrat är jag inte odelat förtjust. Kjöller lyfter fram sekretessen som en viktig del av ett fungerande rättssamhälle, eftersom den underlättar för enskilda brottsoffer att våga anmäla övergrepp utan att riskera hur förödmjukande detaljer om övergreppet lyfts fram i krigsrubriker för att sedan ständigt lever kvar i offentligheten och människors medvetande.

I detta konkreta fall tycker jag nog ändå att Södertörns tingsrätt gjorde rätt som lättade på förundersökningssekretessen (även om genomförandet tycks ha skett i en sådan hast att det är möjligt att identifiera enskilda kvinnor). Mitt bärande argument för att i detta fall lätta på sekretessen är att Göran Lindberg är en offentlig person som innehaft höga maktpositioner i samhällslivet. Hans maktposition gör det särskilt viktigt att rättegången präglas av så stor transparens och öppenhet som möjligt. Inte för att jag tror att en hemligstämpling skulle ge upphov till konspirationsteorier om att en tidigare polischef hålls om ryggen, Skälet är i stället att det finns ett allmänintresse i att veta om och på vilket sätt maktförhållandena haft betydelse för brotten (om Lindberg nu är skyldig till dessa).

En annan fördel med öppenhet och transparens är att den försvårar en demonisering av den misstänkte. I delar av medierapporteringen framställs Göran Lindberg nu som ondskan själv. Men för att förstå hans agerande och hans eventuella brott är det avgörande att också höra hans förklaringar och motiv - att se människan även i Göran Lindberg.

Alliansen vs de rödgröna: Vem vann slaget om budgeten?

De rödgröna har presenterat sin skuggbudget och äntligen ligger korten på bordet när det gäller de ekonomiska och politiska alternativen inför höstens val. Vilket block kan då så här dagen efter känna sig mest nöjd med hur debatten blev kring de rödgrönas skuggbudet?

Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.

I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.

I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.

Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.

Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.

Konstfack och människovärdet

God konst provocerar. God konst får oss att på allvar ifrågasätta det till synes självklara och invanda. God konst skapar sprickor i diskursens ordning och låter oss i sprickorna skymta nya, okända universa.

God konst är en bristvara. Jag uppskattar därför alla försök att leva upp till de kriterier jag listade ovan. Jag har därför svårt att bli på allvar upprörd över den elev på Konstfack som i sitt examensarbete simulerade ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron och därefter under tumultartade former lät sig "tvångsintas" på psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Om inte annat så lyckades i alla fall eleven få till stånd en nationell diskussion om konstutövandets gränser.

Men trots min allmänna välvilja har jag en allvarlig invändning mot projektet. Genom sin "intervention" (som facktermen lyder) gjorde eleven andra människor till ett medel för sitt eget (konst)projekt. Poliser, läkare och - framför allt - potentiella medpatienter blev ofrivilliga deltagare i ett spel de själva inte valt att vara med i. Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller (från den utrotningshotade arten socialliberaler) kommer som så ofta rätt i frågor som gäller människovärdet, när hon i sin kolumn i dag konstaterar den totala frånvaron av etiska överväganden och medpatienternas plats i den projektplan som legat till grund för elevens intervention.

I stället, menar Kjöller, präglas projektplanen av självcentrering och isolation. Självcentrering och isolation är den goda konstens värsta fiende. Jag kan inte avhålla mig från att berätta en sedelärande anekdot kring temat god konst och konstbranchens känslighet när den själv utsätts för en "intervention":

Lördagen den 1 februari 1964 debuterade konstnären Pierre Brassau på en samlingsutställning på Gallerie Christinae i Göteborg. Pierre Brassaus spontanistiska måleri uppskattades och recensionerna blev överlag positiva. Den ansedde konstkritikern Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev att konstnären "stryker upp härvor av kraftiga penseldrag på dukarna, ofta med en ljus eller bjärt färg under de korsande skikten av mörkare toner". Mest positiv var Göteborgs-Postens konstrecensent Rolf Anderberg: "Pierre Brassau breder på med kraftigare tag men också med en klar beräkning. Man skulle vilja säga att hans penseldrag vrider sig med en vildsint kräsenhet på duken".

Succén var klappad och given. Men snart rann det smolk i den finkulturella glädjebägaren. Efter en veckas utställning avslöjade Göteborgs-Tidningen att Pierre Brassau alls icke var den autodidaktiska fransman som utställningskatalogen gjort gällande, utan i stället en schimpans som hette Peter som som bodde på Borås djurpark. Göteborgs-Tidningen hade genom sin journalist Åke "Dacke" Axelsson och galleristen Yngve Funkegård genomfört ett practical joke, men med en allvarlig underton. Debatten om den abstrakta spontanismen som konstform pågick för fullt, och Pierre Brassaus alster blev ett lackmustest för huruvida en god spontanist behövde konstnärlig skolning eller ej.

Allmänheten skrattade gott åt tilltaget. Konstbranchen gjorde det inte. Konstnärernas riksorganisation KRO polisanmälde Åke "Dacke" Axelsson för förfalskning och galleristen tvingades stänga. Göteborgs-Postens recensent Rolf Anderberg försvarade sin recension genom att åberopa en bok av Desmond Morris som menade att apor i sitt måleri följde vissa mönster, valde färger och hade förmåga att avväga komposition. Anderberg menade också att Morris bok gav stöd åt tanken att "apornas konst representerar ett rent estetiskt stadium, som vi nu håller på att närma oss igen".

Försäljningsmässigt blev Pierre Brassaus måleri en succé. Hans tavlor såldes på auktion för 4 000 kronor, till förmån för handikappade ungdomar.

(Texten är hämtad ur min och Marie Demkers bok "I Vattumannens tid. En bok om 1968 års uppror och dess betydelse i dag" Hjalmarson & Högberg, 2005.)