Medelhavsinstituten är räddade - nya frågor väntar!

En del bloggtexter är roligare att skriva än andra. Det här är en sådan. I dag blev det nämligen formellt klart att regeringen ändrar sitt olyckliga beslut om att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten, och att dessa därför kan leva kvar. Jag kan idag meddela att de svenska Medelhavsinstituten kommer att få fortsatt statligt stöd. Förvarningen om minskat statligt stöd för 2016 och 2017 är inte längre aktuell, skriver Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, i ett pressmeddelande. Ministern betonar att att regeringen aldrig haft för avsikt att riskera institutens framtid, utan i stället haft förväntningar om att hitta alternativ finansiering för instituten.

Det är utmärkt att förslaget nu dras tillbaka. Som jag och så många med mig påpekat var förslaget illa berett, illa förankrat och skulle om det genomfördes skada stora kulturvärden. Förslaget skadade också regeringen som framstod som oprofessionell och likgiltig eller i värsta fall fientlig till kultur och till humaniora. Jag tycker dock att Helene Hellmark Knutsson från sina snabba inledande kommentarer där hon markerade vilja att backa från förslaget till dagens pressmeddelande på ett skickligt sätt bidragit till att minimera skadeverkningarna.

Hur kunde det då gå så illa i samband med presentationen av budgetpropositionen? Det lär vi snart få lite mer insikt i, eftersom riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) lämnat in en anmälan till Konstitutionsutskottet för att bringa klaret i om regeringen har iakttagit beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen när regeringen i prop. 2014/15:1 föreslår att anslaget till de svenska medelhavsinstituten ska minskas och därefter upphöra. Det skall bli intressant att följa det ärendet. Sannolikt är det tjänstemän på Finansdepartementet, som påstås ha haft ögonen på de svenska Medelhavsinstituten under en längre tid, som tog tillfället i akt i samband med regeringsskiftet. I dessa lägen kännetecknas budgetarbetet av särskilt stor brådska och med nya ministrar och nya politiska sakkunniga som inte hunnit sätta sig in i frågorna ordentligt.

Allianspartierna har instämt i kritiken mot den rödgröna regeringens förslag att dra in det ekonomiska stödet till de svenska Medelhavsinstituten. Det är bra. Men det är bara några år sedan Alliansregeringen själv övervägde att lägga ned det svenska kulturhuset i Paris. Även den gången lyckades en kraftig opinion rädda verksamheten. Kamp lönar sig.

Dagens besked var glädjande, men det återstår det en hel del att göra. Själv vill jag gärna se en fortsatt kraftig opinionsbildning för att värna svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris samt i frågorna om stipendier till studenter från tredje världen och avgifter för svenska studenter som tar kurser utomlands.

Är det verkligen bra med full offentlighet i rättegången mot Göran Lindberg?

I dag kl 09.00 inleddes rättegången mot tidigare polischefen Göran Lindberg, anklagad för b la grov våldtäkt, våldtäkter, förberedelse till grov våldtäkt mot barn, koppleri samt köp av sexuella tjänster. Debatten inför rättegången har bl a kretsat kring åklagarens beslut att hemligstämpla hela förundersökningen, ett beslut som nu upphävts av Södertörns tingsrätt.

Är det bra eller dåligt att Södertörns tingsrätt lättar på förundersökningssekretessen? Frågan är inte enkel. Å ena sidan har vi hänsynen till de utsatta kvinnornas integritet, å andra sidan har vi hänsynen till allmänintresset och vikten av rättssäkerhet i form av öppna rättegångar.

Men trots att frågan är svår har debatten tenderat att bli svartvit. En i stort sett enad presskår applåderar tingsrättens beslut. Den moderata riksdagskandidaten Maria Abrahamsson går ett steg längre och önskar att rättegången mot Göran Lindberg hade kunnat TV-sändas, och i en slängig formulering talar hon om det "mossiga förbudet" mot TV-sända rättegångar.

Som så ofta uppskattar jag i stället att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller vågar gå mot strömmen. I dagens DN skriver hon: Som journalist förväntas jag jubla över att min kår ges möjlighet till ingående läsning om ejakulat och anala vävnadsskador. Men som medborgare och demokrat är jag inte odelat förtjust. Kjöller lyfter fram sekretessen som en viktig del av ett fungerande rättssamhälle, eftersom den underlättar för enskilda brottsoffer att våga anmäla övergrepp utan att riskera hur förödmjukande detaljer om övergreppet lyfts fram i krigsrubriker för att sedan ständigt lever kvar i offentligheten och människors medvetande.

I detta konkreta fall tycker jag nog ändå att Södertörns tingsrätt gjorde rätt som lättade på förundersökningssekretessen (även om genomförandet tycks ha skett i en sådan hast att det är möjligt att identifiera enskilda kvinnor). Mitt bärande argument för att i detta fall lätta på sekretessen är att Göran Lindberg är en offentlig person som innehaft höga maktpositioner i samhällslivet. Hans maktposition gör det särskilt viktigt att rättegången präglas av så stor transparens och öppenhet som möjligt. Inte för att jag tror att en hemligstämpling skulle ge upphov till konspirationsteorier om att en tidigare polischef hålls om ryggen, Skälet är i stället att det finns ett allmänintresse i att veta om och på vilket sätt maktförhållandena haft betydelse för brotten (om Lindberg nu är skyldig till dessa).

En annan fördel med öppenhet och transparens är att den försvårar en demonisering av den misstänkte. I delar av medierapporteringen framställs Göran Lindberg nu som ondskan själv. Men för att förstå hans agerande och hans eventuella brott är det avgörande att också höra hans förklaringar och motiv - att se människan även i Göran Lindberg.