"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".
Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.
Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande,
det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot
kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en
slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet.
Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda
som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.
Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.
Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything.
That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".
Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.
Visar inlägg med etikett Thomas Quick. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Thomas Quick. Visa alla inlägg
2013-11-27
Vem bär ansvaret för rättsskandalen kring Sture Bergwall?
Gårdagskvällens "Veckans brott" i SVT bekräftade på alla väsentliga punkter min tidigare bild av Göran Lambertz havererade trovärdighet och professor Sven-Åke Christiansons oacceptabla tystnad i samband med rättsskandalen kring Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Göran Lambertz uppvisar ingen insikt om att hans argumentation leder till de mest bisarra slutsatser. Sven-Åke Christiansons systematiska vägran att öppet redovisa och diskutera sin roll och sina bevekelsegrunder i processen är inte förenligt med Högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället.
Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.
Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?
Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.
Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?
2013-10-22
Varför förvägras Sture Bergwall en oberoende utredning?
Uppdaterat den 23 oktober: Det var glädjande, och efter vad jag argumenterat nedan, i högsta grad rimligt att förvaltningsrätten i Falun beslöt att en ny undersökning av Sture Bergwalls hälsa skall genomföras, och att en sådan undersökning skall utföras inte av Säter utan av rättsmedicinalverket i Göteborg. Utan att på något sätt föregripa resultatet av en sådan undersökning känns det som att vi kanske nu snart är färdiga att kunna lägga Sture Bergwalls akuta, personliga situation åt sidan och gå över till den principiella problematiken - det vill säga tillsätta och formulera uppdraget för den granskningskommission som är nödvändig för att klarlägga de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen.
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
*
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
2013-08-04
Sture Bergwall-rättegångarna: Orimligt att minnesexperten Sven-Åke Christianson vägrar möta media
Samtliga åtal mot Sture Bergwall (tidgare känd som Thomas Quick) är nu nedlagda och han skall betraktas som oskyldig till de mord han tidigare dömts för. Nu pågår debatten om hur rättsskandalen kunde inträffa och hur ansvaret bör fördelas.
I denna viktiga diskussion saknas en röst. Som P1:s nyhetsmagasin Godmorgon, världen! i förmiddags meddelade undviker professorn i psykologi Sven-Åke Christianson alla mediekontakter i ämnet och vägrar svara på journalisternas frågor. Sven-Åke Christianson fungerade som sakkunnig i minnespsykologi vid rättegångar mot Sture Bergwall och Christiansons vittnesmål - där han bl a genom ett "minnestest" gav trovärdighet åt Bergwalls erkännanden - hade stor betydelse för bevisläget. Christiansons "test" har i efterhand mött stark kritik från olika håll.
Det är djupt olyckligt att Sven-Åke Christianson inte vill ta sitt ansvar för debatten utan i stället duckar för kritiska frågor. Syftet med debatten är naturligtvis inte att peka finger åt Christianson eller peka ut att han hade fel. Först i mötet mellan Christianson och hans kritiker kan allmänheten själva få göra en bedömning av vilken roll minnespsykologer spelar i rättegångar i allmänhet och i samband med Sture Bergwall-åtalen i synnerhet.
Sven-Åke Christianson är anställd som professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Enligt Högskolelagen skall landets lärosäten samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan brukar kallas för "tredje uppgiften" (vid sidan av undervisning och forskning) och skall bidra till att forskarna inte låser in sig i sina elfenbenstorn. Jag har därför svårt att se hur Christianson givet sin anställning vid Stockholms unviversitet konsekvent skall kunna vägra medverka i en debatt som rör en av vår tids största rättspolitiska skandaler och där han själv har varit en aktiv part.
Det är möjligt att Christianson uppdrag som sakkunnig gjordes vid sidan av hans formella anställning som professor. Men det hjälper inte. Det finns ingen trovärdighet i att en professor smiter undan en diskussion om saker han gjort inom ramen för sin kompetens med argumentet att dessa saker låg vid sidan av hans anställning. På sin egen webbsida är Christianson generös med att redovisa sin medverkan i mediesammanhang som inte berör Sture Bergwall-fallet.
Justitieminister Beatrice Ask har lovat att tillsätta en granskningskommission för att förstå hur rättsskandalen kunde inträffa och dra lärdomar inför framtiden. Det är bra. Men den nu pågående debatten mår inte bra av att relevanta aktörer som annars inte skyr mediesammanhang plötsligt stänger in sig på sin kammare.
I denna viktiga diskussion saknas en röst. Som P1:s nyhetsmagasin Godmorgon, världen! i förmiddags meddelade undviker professorn i psykologi Sven-Åke Christianson alla mediekontakter i ämnet och vägrar svara på journalisternas frågor. Sven-Åke Christianson fungerade som sakkunnig i minnespsykologi vid rättegångar mot Sture Bergwall och Christiansons vittnesmål - där han bl a genom ett "minnestest" gav trovärdighet åt Bergwalls erkännanden - hade stor betydelse för bevisläget. Christiansons "test" har i efterhand mött stark kritik från olika håll.
Det är djupt olyckligt att Sven-Åke Christianson inte vill ta sitt ansvar för debatten utan i stället duckar för kritiska frågor. Syftet med debatten är naturligtvis inte att peka finger åt Christianson eller peka ut att han hade fel. Först i mötet mellan Christianson och hans kritiker kan allmänheten själva få göra en bedömning av vilken roll minnespsykologer spelar i rättegångar i allmänhet och i samband med Sture Bergwall-åtalen i synnerhet.
Sven-Åke Christianson är anställd som professor vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Enligt Högskolelagen skall landets lärosäten samverka med det omgivande samhället. Denna samverkan brukar kallas för "tredje uppgiften" (vid sidan av undervisning och forskning) och skall bidra till att forskarna inte låser in sig i sina elfenbenstorn. Jag har därför svårt att se hur Christianson givet sin anställning vid Stockholms unviversitet konsekvent skall kunna vägra medverka i en debatt som rör en av vår tids största rättspolitiska skandaler och där han själv har varit en aktiv part.
Det är möjligt att Christianson uppdrag som sakkunnig gjordes vid sidan av hans formella anställning som professor. Men det hjälper inte. Det finns ingen trovärdighet i att en professor smiter undan en diskussion om saker han gjort inom ramen för sin kompetens med argumentet att dessa saker låg vid sidan av hans anställning. På sin egen webbsida är Christianson generös med att redovisa sin medverkan i mediesammanhang som inte berör Sture Bergwall-fallet.
Justitieminister Beatrice Ask har lovat att tillsätta en granskningskommission för att förstå hur rättsskandalen kunde inträffa och dra lärdomar inför framtiden. Det är bra. Men den nu pågående debatten mår inte bra av att relevanta aktörer som annars inte skyr mediesammanhang plötsligt stänger in sig på sin kammare.
2013-02-07
Göran Lambertz förlorade trovärdighet
Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.
Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.
I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.
Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".
Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen.
Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.
I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.
Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".
Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen.
2012-08-21
Fallet Thomas Quick och oenigheten om en granskningskommissions uppgifter
De tragiska turerna kring hanteringen av fallet Thomas Quick (numera Sture Bergwall) tycks aldrig ta slut. Publiceringen av framlidne Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare"(Ordfront, 2012) har skärpt debatten. I dag uppmärksammade Studio Ett i P1 händelserna i en nära två timmar lång specialsändning under rubriken "Thomas Quick - en rättskandal". Gårdagens gräl mellan justitierådet Göran Lambertz och Leif GW Persson i Aktuellt skriver in sig i TV-historien.
Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.
Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.
Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.
Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.
I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.
Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.
Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.
Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?
Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.
Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).
Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.
Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.
Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.
Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.
I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.
Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.
Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.
Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?
Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.
Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)