Fallet Thomas Quick och oenigheten om en granskningskommissions uppgifter

De tragiska turerna kring hanteringen av fallet Thomas Quick (numera Sture Bergwall) tycks aldrig ta slut. Publiceringen av framlidne Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare"(Ordfront, 2012) har skärpt debatten. I dag uppmärksammade Studio Ett i P1 händelserna i en nära två timmar lång specialsändning under rubriken "Thomas Quick - en rättskandal". Gårdagens gräl mellan justitierådet Göran Lambertz och Leif GW Persson i Aktuellt skriver in sig i TV-historien.

Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.

Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.

Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.

Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.

I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.

Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.

Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.

Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?

Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.

Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).