Vem eller vilka är vår tids auktoriteter?

Hon förkastar med en axelryckning

gudar och auktoritet.

Söker friheten

men finner bara ensamhet.

Garanterat, Hoola Bandoola Band, 1971

*

1968 brukar beskrivas som ett auktoritetsuppror, där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades och där normer och maktförhållanden förändrades. I boken 1968. När allt började  (Hjalmarson & Högberg, 2018) resonerar Marie Demker och jag kring att de nedrivna kollektiva auktoriteterna inte ersattes av några nya. Avsaknaden av auktoriteter gestaltar maktens ökade svårgripbarhet och svårigheterna att utkräva politiskt ansvar.

Påståendet provocerar. Finns det verkligen inga samhällsauktoriteter i dagens Sverige? De auktoriteter som revs ned 1968 var kollektivt baserade - till exempel kungahuset, kyrkan, de politiska partierna, fackföreningarna, familjen, patriarkatet, försvaret. I vår individaliserade tid hade man kanske kunnat tänka sig att de kollektiva auktoriteterna ersatts av individuella auktoriteter. De kollektiva auktoriteterna före 1968 personifierades ju också av de olika ämbetsinnehavarna - kungen, ärkebiskopen, statsministern etc

När jag föreläser om boken frågar jag gärna de som lyssnar om det finns några auktoriteter i vårt individualiserade samhälle, och vilka det i så fall skulle vara? Frågan följs ofta av tystnad. För ett par år sedan hände det att någon lite skämtsamt föreslog Zlatan. På Göteborgs Stadsbibliotek i våras föreslog någon, lika skämtsamt, Leif GW Persson.

Idag hade jag nöjet att tala om boken inför anrika Göteborgs Kvinnliga DiskussionsKlubb (bildad 1911). Nästan 100 personer lyssnade. Där lyftes ett mer seriöst namn fram - Greta - och jag blev svarslös. För intuitivt lever väl Greta upp till de krav vi kan ställa på en samhällsauktoritet?

Vad säger ni, kära läsare? Vilken är vår tids auktoriteter (om det nu finns några)? Om det blir många som reagerar så lovar jag att återkomma med en redovisning hur ni svarat.

Leif GW Persson och Jan Guillou - inför valet nästa söndag

I dag berättar Leif GW Persson i Expressen att han alltid röstat på Socialdemokraterna och att han tänker göra så även denna gång. Han motiverar sitt beslut med att Socialdemokraterna drivit den politik som verkligen avgör människors liv, allt det där som handlar om utbildning, arbete och därmed möjlighet till ett anständigt ekonomiskt liv, om sjukvård, åldringsvård, våra pensioner och grundläggande fri- och rättigheter och att Socialdemokraterna i dessa avseenden uträttat åtskilligt mer för folkets flertal än vad de borgerliga partierna har gjort.

Leif GW Persson betonar att han betalar 75 öre i skatt på varje krona han tjänar och att han "inte har minsta problem med den saken". Eller som han uttrycker det: Det kostar att bygga ett Folkhem och det är inte mer än rätt och rimligt att sådana som jag delar med sig av det överflöd där vi har hamnat. Respekt, säger jag.

I dag berättar Jan Guillou i Aftonbladet att han för första gången någonsin tänker utnyttja sin rösträtt. Tidigare har han avstått eftersom han ansett att hans trovärdighet som oberoende skriftställare skulle hotas om han tog ställning för ett politiskt parti. Men nu går det inte längre, menar Jan Guillou: Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen. Ordet "ras" har visserligen ersatts av "nedärvd essens" och  nazisternas "Lügenpresse" har ersatts av "Fake News". Men det är i grunden samma rasism och samma hot mot den liberala demokratin då som nu, menar Guillou.

Vad ska Jan Guillou då rösta på? M och KD går inte, menar han, eftersom den historiska erfarenheten visar att när fascister kommer till makten så är det inte på egen hand utan alltid med hjälp av högern. C och L går därför inte heller, menar Guillou, eftersom de vill regera med i detta sammanhang demokratiskt opålitliga M och KD. Kvar står de tre rödgröna partierna, och Jan Guillou överväger att dra lott mellan dessa.

Sverigedemokraternas framgångar innebär en polarisering av det politiska landskapet och många uppfattar hoten mot den liberala demokratin och dess grundvärderingar som hotade på ett helt annat sätt än tidigare. Jimmie Åkessons vulgära och hotfulla retorik om public service (P3 är en "skitkanal" som sänder "vänsterliberal smörja" och som borde "läggas ner") och Åkessons ovilja att välja mellan Rysslands Vladimir Putin och det demokratiska Frankrikes Emmanuel Macron visar att bockfoten finns där, trots allt prat om normalisering.

Fler och fler tycks börja inse att det är allvar nu. Det gäller att stå emot. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.

Vem äger Lisbeth Salander?

Det pågår en intensiv debatt om det lämpliga i att Norstedts nu ger ut en fjärde bok i serien om Millennium, författad av David Lagercrantz och med titeln "Det som inte dödar oss". De tre ursprungliga böckerna skrevs ju av Stieg Larsson som avled 2004, strax innan hans bokserie om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blev en världssuccé.

Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.

"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".

Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.

I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.

Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.

Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.

Vem bär ansvaret för rättsskandalen kring Sture Bergwall?

Gårdagskvällens "Veckans brott" i SVT bekräftade på alla väsentliga punkter min tidigare bild av Göran Lambertz havererade trovärdighet och professor Sven-Åke Christiansons oacceptabla tystnad i samband med rättsskandalen kring Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick). Göran Lambertz uppvisar ingen insikt om att hans argumentation leder till de mest bisarra slutsatser. Sven-Åke Christiansons systematiska vägran att öppet redovisa och diskutera sin roll och sina bevekelsegrunder i processen är inte förenligt med Högskolelagens krav på samverkan med det omgivande samhället.

Justitieminister Beatrice Ask tillsätter nu en granskningskommission av rättskandalen kring Sture Bergwall. Det är bra. I TV-programmet uttryckte Leif GW Persson skepsis över meningsfullheten med en sådan kommission. Leif GW Persson menade att orsaken till rättsskandalen inte låg att finna i något systemfel i den rättspsykiatriska vården eller i rättssystemet. I stället, menade Leif GW Persson, låg ansvaret hos en liten grupp personer som medvetet agerat på ett sätt som gick stick i stäv med alla regelverk och rutiner. Leif GW Persson var orolig över att kommissionen skulle dra generella slutsatser utifrån ett enskilt fall som var så udda.

Det är möjligt att Leif GW Persson har rätt i att rättskandalen kring Sture Bergwall mera har sin grund i enskilda aktörers maktmissbruk än i systemets uppbyggnad. Men det är faktiskt granskningskommissionens uppgift att undersöka om så är fallet. Ännu viktigare är att en granskningskommission måste besvara frågan hur en liten grupp kunde ges ett sådant utrymme och en sådan handlingsfrihet utan att systemet reagerade eller att några kontrollmekanismer gick igång. Med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och spektakulära beståndsdelar blir den frågan än viktigare att besvara. Hur skall vi annars kunna minimera riskerna för att något liknande inte händer igen?