Vem äger Lisbeth Salander?

Det pågår en intensiv debatt om det lämpliga i att Norstedts nu ger ut en fjärde bok i serien om Millennium, författad av David Lagercrantz och med titeln "Det som inte dödar oss". De tre ursprungliga böckerna skrevs ju av Stieg Larsson som avled 2004, strax innan hans bokserie om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander blev en världssuccé.

Jag har svårt att ta till mig den nedlåtenhet och harmsenhet som delar av den svenska kultureliten uttryckt inför projektet. I dagens Svenska Dagbladet framträder rena gnällgänget, som näranog bokstavligt spyr sitt etter över David Lagercrantz och Norstedts.

"Det är något osnyggt över det. Man klampar in på upphovsrätten på ett sätt man inte ska göra", säger Håkan Nesser och talar om "Norstedts förlorade heder". Henning Mankell hänvisar till Faust och menar att David Lagercrantz "säljer sin egen själ för några kronor". Mankell tillägger att han själv inte tänker läsa boken: "Det skulle aldrig falla mig in att läsa en bok som bygger på en fuskprincip." Leif GW Persson (var skall sleven vara om inte i grytan) beskriver utgivningen som att "fritt och frankt sno en död människas identitet. Ingen begriplig människa skulle komma på den tanken". Ofrivilligt komiskt blir det när Maj Sjöwall, som accepterat massproduktion av filmer med total urholkning av de karaktärer i form av Martin Beck och Gunvald Larsson hon skapade med Per Wahlöö, utbrister: "Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart".

Jag blir lite trött. Dessa lätt grånade veteraner (och jag lägger inget negativ i den beskrivningen - den kan snart lika gärna gälla mig själv) tycks leva i en bubbla där de inte inser att tiden förändras. Digitaliseringen och den kommunikationsteknologiska revolutionen gör det inte längre möjligt att hävda "äganderätt" till sina konstnärliga verk på samma sätt som tidigare. Upphovsätten bör inte avskaffas, men den måste moderniseras.

I vår tid där allt kan kopieras och spridas med ett par klick på nätet, där massans kollektiva kreativitet och skaparkraft förmår utföra stordåd som till exempel åstadkommandet av det digitala uppslagsverket Wikipedia, där lever också idéer och skapade karaktärer och figurer sitt eget liv. Det går inte som författare (eller som musiker, eller som forskare för den delen) att göra anspråk på kontroll över det man skapat. Karaktärer som Lisbeth Salander lever sitt eget liv och jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Mig äger ingen, skulle Lisbeth Salander nog uttrycka det.

Själv skulle jag bli oerhört glad och stolt om jag skapat karaktärer som andra fann vara tillräckligt intressanta att föra vidare och utveckla. Nu slipper Lisbeth Salander stelna i ett grådaskigt millennieskifte, nu får hon en möjlighet att fortsätta utvecklas och vara ett barn av sin tid, av vår tid. Dessutom får stiftelsen Expo, som Stieg Larsson var med och skapade och som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet, ett kraftfullt ekonomiskt tillskott.

Så sluta sura. Kom ut ur bubblan och bejaka de nya möjligheter som dagens teknologi åstadkommer. Ett steg på vägen kan vara att läsa Johan Svedjedals mycket insiktsfulla text om bokprojektet i DN i dag.

Lisbeth Salander och Edmond Dantés - är hämnden så ljuv, egentligen?

Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?

Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.

Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.

Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.

Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.

I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...