Jag tillhör den försvinnande lilla minoritet av mänskligheten som inte tycker att Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander är så alldeles otroligt, fantastiskt, alldeles makalöst bra. Javisst, jag erkänner att jag bara läst den första boken i trilogin: Män som hatar kvinnor. Boken var för lång och pratigt skriven. Sidointrigen med Mikael Blomkvist som kombinerad journalisthjälte och häradsbetäckare övertygade inte. Huvudintrigen lovade gott - men upplösningen? Jo, ännu en kvinnohatande psykopat förstås. Finns det några andra mördare i svensk kriminallitteratur nuförtiden?
Men porträttet av Lisbeth Salander är vasst och ger ett bidrag till den svenska litteraturen. Ett avsnitt som särskilt biter sig fast är Salanders alldeles gruvliga hämnd på sin förmyndare, advokat Nils Bjurman. I vår civiliserade värld är hämnden förbjuden. Är det så att våra dunkla drifter får sin tillfredsställelse när ställföreträdande hämnare - särskilt kvinnor - ger igen å alla förtryckta och förtrampade själars vägnar? Som Ann Heberlein formulerat det: När kvinnor hämnas – i alla fall när de hämnas på film och i böcker – betraktas det som en naturlig, rättfärdig och rationell överlevnadsstrategi. Här följer Lisbets Salander i spår som trampats upp i filmer som Thelma & Louise eller Kill Bill.
Min egen favorithämnare är Edmond Dantés. Den unge sjömannen som genom sina fienders ränker oskyldig kastats i fängelse på den fruktansvärda klippön If utanför Marseille. Efter sjutton år i en cell lyckas Edmond Dantés fly. Han hittar en skatt och nyttjar sin rikedom till att bilda sig och bygga en ny identitet. Som Greven av Monte Christo hämnas han på sina fiender, för att i slutet av Alexander Dumas mäktiga roman inse att hämnden bara gör honom tom och kall. Sitt hjärtas älskade Mercédèz lyckas han heller inte vinna åter.
Öga för öga, tand för tand. Samma skada som han har vållat en annan skall tillfogas honom själv, sade Gud till Moses (3 Mos 24:20). Många uppfattar Guds uttalande som en uppmaning till hämnd. Men det finns en annan tolkning. Straffet skall inte vara brutalare än det brott som har begåtts. Sett till den tid då orden föll kan yttrandet i stället tolkas som en maning till barmhärtighet och försoning.
Nu skall jag gå på bio och se filmversionen av Män som hatar kvinnor. Säkert kommer jag att ryckas med och ohöljt njuta i de svarta delarna av min själ när Lisbeth Salander tar itu med Fredrik Bjurman.
I övrigt hänvisar jag till Leo Tolstojs ledord på försättsbladet till Anna Karenina: Min är hämnden, säger Herren...
4 kommentarer:
Äntligen någon som säger ifrån, jag trodde att hela Sverige förlorat förståndet och börjat missta Stieg Larsson för god litteratur (inget ont om underhållningslitteratur som sådan, men det finns saker av större vikt än underhållning). Intelligent kommentar till hämndens problematik också. Den koreanske regissören Chan-wook Parks tre filmer kring hämndtemat - Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance - rekommenderas för den som vill ha en mer seriös behandling av fenomenet. Varning bör utfärdas för dessa filmers mycket tunga innehåll, både vad det gäller våld och narrativ. Samtidigt kontrasterar de på ett välbehövligt vis mot den glättiga och naiva bild av den tillfredsställande hämnden som dominerar vår kultur. Se bara på hur en tv-serie som Dexter avgudas utan att den implicita problematiken kring dödsstraffet tycks leda till någon vidare reflektion.
Vill minnas att det finns ett gammalt tänkespråk som säger något om att den som ger sig ut för att hämnas skall gräva två gravar.
Den första lyckan efter en hämnd går säkert i eftertankens kranka blekhet över för de flesta.
/BR
Det finns flera tolkningar av detta citat. I judendomen tolkas "öga för öga" som "[om någon skadar en annans] öga [så måste han betala kompensation] för [värdet av just detta] öga."
Diskussionen i Talmud om hur man kommer till denna slutsats är rätt lång och krånglig, men poängen är alltså att sedan ett bra tag tillbaka (säg runt tvåtusen år, förmodligen längre) så existerar det en fariseisk/rabbinsk tolkning som kräver finansiell kompensation för skador, inte hämnd i någon form.
Jag sträckläste alla böckerna som underhållning, för att jag ville veta vad som hände. För mig säger de också någonting om Sverige idag och om den svenska kulturen. Men "god litteratur"? Nja. Nej. Tror inte att han avsåg att bli Nobelpristagare heller.
Jag var mest fascinerad av Lisbeth Salander som psykiskt skadad men överintelligent person, en sorts idiot savant. Såg det precis som underhållningslitteratur som gav lite insikt i hur svenska institutioner, tidningsförläggare etc fungerar.
A-K Roth
Skicka en kommentar