2009-03-21

Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst

Jag har alltid reagerat på individer ur samhällseliten som beklagar sig över (eller möjligen koketterar med) att de arbetar 70-80 timmar i veckan. I dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) driver Klas Eklund mytologin - eller möjligen självbedrägeriet - till nya höjder när han påstår att han under sin tid som bankekonom arbetade 90 timmar i veckan!

90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.

Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.

Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.

Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.

Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".

Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.

23 kommentarer:

Klas Eklund sa...

Ulf,
din raljerande kommentar visar att du faktiskt inte har en susning om hur det är att ha den typen av jobb jag talar om. Med bokstavligen 18 timmars arbetsdag sex dagar i veckan. Med 100 resdagar om året eller mer. Med känslan att aldrig, aldrig kunna ta sig en enda minut till något annat som inte har med jobbet att göra.
Just den känslan försökte jag beskriva i intervjun - och just den känslan väljer du att förlöjliga.

Ulf Bjereld sa...

Klas: Nej, jag förlöjligar inte känslan "att aldrig, aldrig kunna ta sig en enda minut till något annat som inte har med jobbet att göra". Den känslan är jag själv - alltför väl - bekant med.

Det som gör det löjligt är din falska exakthet - 90 timmar i veckan. Inte 85 och inte 95. Du skriver dessutom själv i din kommentar att du hade "bokstavligen 18 timmars arbetsdag sex dagar i veckan". Då räcker ju inte 90 timmar i veckan - din arbetsvecka slutar på 108 timmar!

Det du egentligen menar är att du aldrig var eller kände dig ledig. Men säg då det. Då kan vi på allvar diskutera problemen med människors vanmakt inför arbetstiden.

Klas sa...

Hej Ulf!
Hoppsan, det var naturligtvis sex 15-timmarsdagar jag menade. Så pinsamt att skriva fel just när vi debatterar timantal.
Men du har naturligtvis rätt i att siffran 90 timmar inte är exakt. Ibland var det lite mer, ibland lite mindre.
Naturligtvis har du också rätt i att jag aldrig kände mig ledig. Men det var faktiskt värre än så. Jag VAR nästan aldrig ledig. Ditt första inlägg utgår från att det jobb jag hade var ett "vanligt" kontorsjobb. Men så funkade det inte alls. Jag var på kontoret någon eller max ett par dagar i veckan - något mer inför publiceringen av en större rapport, då arbetslaget (ekonomgruppen) arbetade hektiskt för att publicera i tid. Men i övrigt var jag på resande fot. Mitt jobb var inte att sitta och häcka på ett kontor; det var att resa runt - i en globalt verksam koncern - och träffa kunder, av alla slag i alla länder. Jag höll runt 200 föredrag om året, dvs nästan ett om dagen. Oftast gick jag upp före den tid du antar (dvs före 0600) för att hinna med första tåg/flyg från den ort jag utgick från. Och restiden var alltid arbetstid - inläsning eller att skriva på den bärbara pc:n. Sjävklart arbetade jag också hemifrån de dagar jag faktiskt var hemma, med läsning och via bredband.
Därtill kom att alltid vara nåbar, för koncernledningen, men också för mina medarbetare. Jag var ju också chef för en grupp ekonomer (som mest 17 personer), som skulle coachas, eggas, belönas och schemaläggas.
Så i den rent fysiska meningen var jag faktiskt aldrig riktigt ledig.
Nog av.
Huvudbudskapet i AB-artikeln var att jag kroknade av det livet och att jag nu är i en annan fas av livet med mer tid som jag styr själv. Och det är jag mycket glad över.

Anonym sa...

En 70 timmars arbetsvecka i USA är inte ovanligt. Har man sin egen business så kan det bli tufft. Sen finns det ju de som kallas för "workoholics". Man kan nog jobba 90 timmar i veckan men hur effektivt är en annan femma.
EL

Marcus sa...

Tack för ett roligt inlägg, Ulf. För en gångs skull instämmer jag med dig.

Klarsynt, humoristiskt och helt säkert sant.

Bo "Don Bosso" Rothstein sa...

Kaera Klas & Ulf
kan saega att solen skiner vackert over de toskanska bergen denna morgon. Efter en sen kvaell maed mycket av livets goda somnade jag skoent i detta till Pensione ombyggda gamla medeltida villa med utsikt over Florens. Arbete, tja, svaart overskattat enligt min mening. Men i gar kvall i glada vaenners lag kom jag ploetsligt pa en tankefigur som nog haaller for en helt ny och alldeles omvaelvande rapport..... sa "less is more"

Ulf Bjereld sa...

Hej igen Klas,

Osäkerheten i ditt sätt att hantera timräkningen stärker min uppfattning att klocktimmar inte är ett adekvat mått på den arbetssituation du beskriver.

Skulle man ändå välja att hålla fast vid just klocktimmar så kvarstår orimligheten. Det finns med 90 timmars arbetsvecka helt enkelt inte fysiskt utrymme för de vardagssysslor som du ändå med nödvändighet måste ha ägnat åtminstone någon liten tid åt: umgås med hustru och barn, föräldrar och vänner, handla, köpa kläder, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta, städa, titta på TV, motionera, läsa en bok, gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Eller gå till frisören samt betala räkningar. Någonstans måste du ha fått in åtminstone delar av dessa saker någon gång - och då räcker helt enkelt inte tiden fysiskt till till 90 timmars arbetsvecka.

Till sakfrågan: Den typen av jobb du haft är ju jobb som per definition aldrig blir klara. Du kunde hållit dubbelt så många föredrag och haft dubbelt så många resdagar - jobbet hade ändå inte blivit helt avslutat. Det är något en chef måste lära sig att leva med - och lära sig att själv dra gränser. Det tycks du ju ny ha gjort, och jag önskar dig uppriktigt allt gott i ditt sätt att hantera dessa frågor framåt.

Anonym sa...

Men Ulf. Eklund gor ju bara som de flesta andra i Sverige ocksa gor med valbehag: han beklagar sig. Varfor attackerar du denna nationella hobby? :)Vill du hindra folk att ha roligt eller vadda?
Eleni S

Anonym sa...

Eleni, :)!

Vi får alla tänka på att vi inte är indespensible. Skulle jag bli ur funktion i morgon skulle världen inte stanna. Nästan stanna, urbota disfunktionell, men...just kidding.

Sedan,Ulf, är jag glad att du i ditt arbete har så mycket tid över att räkna ut och skriva denna artikel om precis hur bokstavliga Klas' uträkningar var och även vilka aktiviteter utanför jobbet han rimligen måste ägna sig åt (du glömde laga mat).

Eleni, detta selektiva detaljeri är kanske också en "svensk" egenhet eller hoppy/nationaldrag. Själv räknar jag kor på fält, får i hagar, antal räkor i min seafood fettuchini. Varför? :( Drar mig till minnes att Herman Lindqvist hade en tes om folk som bor norr om Belgien: oändliga uträkningar till minsta penny om vilka i en grupp som åt vad på restaurang så man inte betalar ett öre för mycket eller för lite...tills den spanske kyparen är utom sig av stress över att han kan ha gjort nåt fel. Dela räkningen jämnt för bövelen, svenskar, eller uppskatta någotsånär! Det jämnar ut sig i det långa loppet. Svepningen har inga fickor ju! :)

A-K Roth

Anonym sa...

Det här var ett fantastiskt roligt inlägg att läsa, och ännu roligare när det blev en diskussion om hur många timmar det faktiskt var. Toppen! Leendet kom tillbaka i mitt ansikte!

Erik Svensson sa...

TACK för ett excellent inlägg!

Jag tillhör förmodligen de som jobbar för mycket (räknat i tid vid datorn), men jag har aldrig begripit de här siffrorna som många "skryter" med, inte bara Klas Eklund. Hur är det möjligt att jobba 80-90 timmar i veckan???? Det går ju inte...

Själv hänger jag för mycket vid datorn, går och lägger mig för sent och jag skulle ÄNDÅ aldrig komma upp i dessa timantal som Klas Eklund påstår sig jobba. Och ingen annan heller, misstänker jag.

Jag tror det vore bättre att vi diskuterade det väsentliga här: hur vi ska hantera psykisk och fysisk stress i arbetslivet och undvika att känna oss otillräckliga. Hur vi ska kunna koppla bort tankarna från jobbet.

Jag tycker att Bosse Rothstein verkar ha dragit rätt slutsats: att vandra i Italien och koppla av under vissa perioder är förmodligen utmäkrt för både kreativiteten och produktiviteten, iallafall på längre sikt.

Attila sa...

Det är kul att raljera med "samhällseliten" och hur många timmar de arbetar eller inte arbetar.

Om du skulle ha skrivit ett liknande inlägg om en gruvarbetare, stålverksarbetare, svarvare el dyl hade det givetvis inte varit lika roligt.

Och så hakar du upp dig på timmar, och felsägningar. Man undrar liksom vad själva poängen är? Det blir knappast pulitzerpriset.

Nils Dacke sa...

Han har ju skrivit en bok också den gode Klas om vårt klimat! Därför som den gode marknadsförare av sitt eget varumärke han är, så rantar han runt och låter sig intervjuas. Att hjälpa till att sköta SEB för oss som är kunder eller äger skiten har han ingen tanke på.

Att jobba 90 timmar i veckan i längre perioder är omöjligt och detta kan ju förklara hans oförmåga att göra sitt jobb, dvs nationalekonomiska förutsägelser.

Anonym sa...

AK Roth, min bloggvarld skulle bli mycket trakigare om jag inte hade dig att diskutera med. :D
Forresten, du vet inte hur jag har det! Har i England gar man ju pa pub, och sa blir man bjuden. Det ar oerhort nervost for mig som ar uppfostrad till svensk feminist, van att alltid betala for mig sjalv. Nu har har lart mig att forst bjuder ena personen, sedan kan jag bjuda om jag vill. Jag sitter pa nalar, vantar tills min meddrickare ar klar, sedan skuttar jag upp och sager "same again"? Jag kan inte bli bjuden utan att bjuda tillbaks...jag far kallsvett av blotta tanken... :) Man kan ta Eleni ur Sverige men inte Sverige ur Eleni.

Anonym sa...

Roligt, Eleni. Och jag lärde mig vanligt amerikanskt folkvett - av mina elever. :)

Varje gång jag trampade en elev - oftast pojkar - på skorna där de stack ut mellan bänkraderna visade jag min svenska sida: såg lite försynt ursäktande ut men sa ingenting, kommunicerade med mental telepati, lite som man kom från vischan. Eller så var jag dåligt uppfostrad. Ibland kunde jag be dem hålla fötterna under bänken!

Tills en dag en lååång kille med fötter som till Kalifornien (jag bor i Mellanästern) sa snällt men bestämt: "Säg excuse me, Mrs. Roth!" Jag tackar den basketballspelaren för att jag idag ber om ursäkt när jag går förbi folk på affärer, flygplatser eller varhelst det är trångt. Oftast får man ett leende tillbaka också. Undra på att hans fötter inte rymdes under bänken! :)

A-K Roth

BR sa...

Det hela beror givetvis på hur man räknar.
Inkluderar man restider och övernattningar på annan ort än i hemmet i arbetstiden (och det kanske man skall göra) så kommer man ganska lätt upp till 90h arbetstid/v.
/BR

Emil U sa...

Jag är osäker på om Bjereld med sin referens till sitt eget arbete kan jämföra med pressen i privat sektor som Eklund refererar till, inklusive mängden icke självvalda resor. Akademikeryrket är i många stycken mindre pressande och framförallt styr man i hög grad sin egen tid. Det är en väldig skillnad. Många har valt akademikeryrket för att ungdå den pressen ... och för att man gillar forskning som är självdefinierad. Själv uppgav jag till en person från SCB som undersökte min position på arbetsmarknaden 55 timmar i veckan. Dessutom kan det mycket väl vara så att Eklund är en arbetsnarkoman, en person som självmant lägger stor press på sig själv i sitt arbete, och att detta kan också vara en skillnad mellan de två. Två personer kan utföra samma mängd och typ av arbete, men den ene känner sig pressad och den andre inte alls.
Vore det inte en naturlig utgångspunkt att tro på en människa som säger att arbetet är pressande och verkar närvarande i stort sett dygnets alla timmar? Eller är det en klassfråga? Enligt en underton i Bjerelds resonemang har vissa yrkesgrupper det alltid bättre, och arbetarklassen (till vilken vissa akademiker på universiteten av för mig okänd anledning räknar sig) har det alltid sämre. En seglivad klassromantik av tvivelaktig halt.

Ulf Bjereld sa...

Klassromantiken tvättade jag bort i 20-årsåldern. Emil U odlar den fortfarande - fast det är inte arbetarklassen han romantiserar.

Jag har aldrig ifrågasatt att Eklund uppfattar arbetet som "pressande och verkar närvarande i stort sett dygnets alla timmar". Det jag visar är det dysfunktionella i att försöka uttrycka den känslan i klocktimmar. En sådan logik blir absurd och vrider fokus från det som är värt att uppmärksamma - d v s olidliga arbetssituationer och vikten av att kunna sätta gränser.

Kerstin sa...

Ja, varför inte beskriva en vanlig "jobbares" verklighet.
Har han/hon tur kan de åka hem klockan 5, hämta barnen på dagis, laga middag, tvätta, städa mm och sova några timmar före nästa dags kroppsförstörande verksamhet.
Har han/hon tur kanske han/hon inte är fysiskt totalt utsliten och drabbad av konstanta förslitningsskador förrän vid 60. Har han hon otur så kommer dessa konsekvenser av deras arbetssituationer redan omkring 45.

Och vilken lön och pension får de här människorna för att de sliter ut sig i förtid för att göra det jobb som måste till för att sådana som Eklund m.fl. ska kunna få ut sina ohemula löner och pensioner? Somliga av dem har inte ens 5.000 i månaden, i pension, att leva på när deras kroppar har tagit slut. Vissa drabbas ännu värre. Dessutom straffbeskattas de för att de inte kan arbeta längre.

Men mest synd är det förstås om Klas Eklund m.fl. som arbetar sååå förfärligt hårt i jämförelse.

Kerstin sa...

Lustigt det där med 90 timmar/vecka. Är siffran något som man kommit överens om i Bilderberggruppen, att användas gentemot allmänheten för att legitimera kollofantiska bonusar och löner eller?

Undrar efter att jag läst följande av Arianna Huffington i Huffington Post:

Many Wall Street high-flyers could echo this -- if they had any self-awareness. Instead, they subscribe to our culture's veneration of exhaustion. Taibbi describes how Wall Streeters, when challenged, "talk about how hard they work, the 90-hour weeks, the stress, the failed marriages, the hemorrhoids and gallstones they all get before they hit 40."

http://www.huffingtonpost.com/arianna-huffington/larry-summers-brilliant-m_b_178956.html

Nils Dacke sa...

Ska vi tro att denna kris innebär något gott och i så fall slutet på floskelfabrikens ständiga utspel om allt och inget, där 90 timmars veckan är en. Kreativitet kan inte kommenderas fram Klas och alla ni andra, Där har den vandrande Professorn Rothstein helt rätt och det är kreativitet som tar oss ur kriser.

Klas sa...

Ni missar väl poängen här ?

Visst kan man debattera huruvida det egentligen är ett bra liv med så mkt arbete.

Men frågan om 85,90 eller 95h/vecka är väl felställd - säg 168h/vecka istället då eftersom dessa personer oftast både lever andas och drömmer arbete !

Att kvanitfiera detta i arbetstimmar/v kanske blir löjligt, men vi (vanliga anställda) har nog många gånger svårt att förstå hur det är (även om jag personligen har haft kortare perioder med detta "tunnelseende" i mitt arbete)

Man behöver väl varken häckla eller glorifiera sådana arbeten. Men man kan ju konstatera att sådana personer ofta är oerhört dedikerade, kunniga och drivna och ger ofta de företag de jobbar på ett stort värde - och förtjänar mao en hög lön (utan att dra in debatten om bonusar osv) både pga detta och att det är svårt att hitta personer som orkar med detta...

/K

Nils Dacke sa...

@Klas: Klas Eklund har bevisat långt mer än vad som kan anses vetenskapligt att hans överdrivna arbetstimmar har lett honom fel många gånger, först som medlem i Feldts kennel på 80 talet vilket skapade den djupa 90 tals krisen genom en felaktig avreglering. Sedan nu som ekonom på SEB banken och dess idiotiska riskexponering i Baltikum. Som grädde på moset så skriver Klas en bok om klimatet, ett ämne han bevisligen inte kan.

Och även jag har jobbat så här mycket i rollen som VD en massa år och tunnelseendet kommer som ett brev på posten tro mig.