Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken. Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.
Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.
Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.
Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.
Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.
Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.
Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.
Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.
Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.
4 kommentarer:
Bjereld,
För oss realpolitiker, så är utrikespolitik synonymt med att projektera makt för att tillvarataga sina egna intressen - genom ekonomiska, militära eller politiska medel. Men Sverige för en mer ideologiskt baserad utrikespolitik. Jag har bestämt intrycket att utrikespolitik i Sverige inte är annat än regeringspolitikers offentliga åsikter om vad andra länder borde göra eller inte göra.
Det skulle därför vara intressant om Bjereld kunde skriva några rader om den filosofiska grunden för svensk utrikespolitik, dess målsättning, huvudintressena man vill tillvarataga, samt kanske något exempel på lyckad svensk utrikespolitik.
Jag nöjer mig med att varmt rekommendera Douglas Brommessons doktorsavhandling "Från Hanoi till Bryssel. Moralsyn i deklarerad svensk utrikespolitik 1969-1996" (Santérus, 2007). Kan beställas från www.santerus.se.
Det finns ju en bok också:
http://www.bok.nu/Douglas_Brommesson/Fran_Hanoi_till_Bryssel
"...I denna bok står synen på moral i uttalad svensk utrikespolitik mellan åren 19691996 i centrum. Perioden sträcker sig från de radikala efterdyningarna av 1968 till en tid då kalla kriget är historia och Sverige har blivit medlem i EU. Boken syftar till att förstå de förändringar som äger rum i svensk utrikespolitik under perioden. Författaren argumenterar för att vår förståelse av de överväganden som görs i utrikespolitiken kan växa genom studier av den moralsyn som återspeglas i politiken..."
A-K Roth
Tack för svar. Brommerssons bok låter intressant för historieforskningen. Men skall man tolka Bjerelds svar som att Sverige har stagnatiserat i den utrikespolitik som var relevant för Kalla Kriget och en bi-polär värld?
Skicka en kommentar