2009-03-15

Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång

Söndagens Sifo-mätning var ingen rolig läsning för den rödgröna koalitionen. Oppositionens övertag i opinionen fortsätter att minska, och är nu nere i 3.3 procent. Moderaterna får med sina 31.3 procent sitt största stöd på 12 år. Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.

När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.

Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.

Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.

Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.

Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.

Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!

Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.

2 kommentarer:

Anders sa...

Sverigedemokraterna har verkligen inte "parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent". Det är väldigt vad det är tyst från svenskfientliga socialdemokrater som du när Sverigedemokraterna ligger på 4-4,5 procent i opinionen.

Lars sa...

"Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.

När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in."

Det ska till ett verkligt praktfiasko om SD inte ska klara av att ta sig in i riksdagen 2010. Partiet kan göra sin klart svagaste valrörelse jämfört med föregående och ändå ta sig in. Nu har man dock ekonomiska och opinionsmässiga förutsättningar som partiet inte kunde drömma om för bara ett par år sedan, men valet 2006 förändrade allt och då fanns det inte mycket som tydde på nästan 3 % av rösterna om man skulle tro opinionsmätningarna... I grund och botten är det det folkliga missnöjet med invandrings- och integrationspolitiken som ger partiet röster och det lär knappast minska de närmsta åren när lågkonjunkturen skoningslöst avslöjar politikernas monumentala misslyckande på det området och gör en redan katastrofal utveckling ännu sämre.