2015-05-15

Göran Lambertz och hans olycksaliga tvärsäkerhet

"Utan tvivel är man inte klok", skaldade Tage Danielsson i en ofta citerad passage. Jag vet inte hur många gånger Göran Lambertz påstod att han var "övertygad" om att han hade rätt i Bo-Göran Bodins intervju med honom idag, men många gånger var det. Desto mer förödande blev det naturligtvis för Göran Lambertz när Bo-Göran Bodin kunde visa att Lambertz hade fel just på den punkt där han med en dåres ihärdighet påstått sig vara just "övertygad".

Göran Lambertz påstod att Thomas Quick pekat ut en sten i vattnet där han hanterat en död kropp. En likhund skulle ha bekräftat Thomas Quicks berättelse genom att markera träff just där. Lambertz var "övertygad" om att Quick när han pekade ut stenen inte visste var likhunden markerat. Men Ekot avslöjar - efter att ha gått igenom de relevanta handlingarna - att Thomas Quick faktiskt hade fått sådan information i förväg av polisen. Därmed faller också det så kallade beviset samman. Göran Lambertz tvingas medge att han hade fel.

Vi kan alla göra fel. Jag tror inte det finns en enda bok i världen på 500 sidor som inte innehåller åtminstone något sakfel. Men vi måste skilja mellan sakfel som gäller småsaker, något som inte har betydelse för den poäng man vill få fram och sakfel som är betydelsebärande, det vill säga som ger stöd åt huvudpoängen i det man vill säga. Sakfel när det gäller småsaker väcker sällan några strider, däremot kan de undergräva författarens trovärdighet om denna framstår som en slarver. Betydelsebärande sakfel får däremot ofta stor uppmärksamhet. Betydelsebärande sakfel kan tolkas som att författaren har en agenda som innebär att hen slarvar med källkritiken. Så har vi tidigare till exempel sett Hanne Kjöller och Herman Lindqvist hamna i djupa problem just eftersom de i sina böcker haft fel på betydelsebärande punkter, felaktiga uppgifter användes för att stärka deras argumentation.

Ett ödmjukt sinne stärker en författares trovärdighet. Fallet blir desto större för en författare som är tvärsäker och som en papegoja upprepar att hen är "övertygad" om att ha rätt.

Själv lyssnar jag sällan på personer som är tvärsäkra. Jag finner dem ointressanta och litar inte på dem. There is a crack in everything. That's how the light gets in, som Leonard Cohen sjunger i "Anthem".

Lyssna däremot gärna på Bo-Göran Bodins intervju med Göran Lambertz. Det är mönstergill journalistik, snuddandes vid konstutövning.

10 kommentarer:

Sprickor sa...

Nu invänder ju Lambertz i slutet av reportaget att felet inte alls var av så stor betydelse, något Bodin tyvärr låter hänga i luften. I efterhand tror jag mig ha förstått att det nog bara var själva stenen som pekades ut i efterhand, inte platsen som sådan.

Anonym sa...

Visst, men det finns nog en hel del andra som behöver rannsaka sin egen tvärsäkerhet också. Läs Claes Borgströms artikel från DN tidigare i veckan och sluta sedan att kasta skit på varandra. Låt fakta tala för sig självs, och låtas hoppas att Bergwall inte återfaller i brott. Nu vänder vi blad.

Anders G Bergquist sa...

Som Lambertz själv sa ökar det ju området från en sten (ett par kvadrat) till 300x300 meter (90000 m2). Det är en oerhörd försvagning av bevisningen.

Dan Josefsson sa...

Dokumenten som Bodin visar Lambertz kommer från min research och kan studeras i Quickarkivet på min hemsida www.josefsson.net. De visar att Sture Bergwall aldrig pekade ut vare sig stenen, stranden eller vattnet vid den vallning på Främby udde som föregick hundsöket. Han påstod att "gömslet" fanns inne i skogen. Det var därför det efterföljande hundsöket skedde just i skogen och inte på stranden. Hunden markerade sedan utanför sökområdet, vid vattnet. I det efterföljande förhöret förevisades Bergwall nytagna fotografier av stranden och vattnet och fick veta att hunden markerat där. Det sägs inte ett ord om att han själv tidigare skulle ha visat utredarna denna plats. Om så vore hade man knappast behövt visa honom några fotografier av platsen. Efter bildförevisningen kördes SB till stranden och där drog han en historia om att ha krossat ben på en sten.
Så gick det till enligt dokumenten. Lambertz påstående att Bergwall pekade ut stranden som plats för en likgömma saknar stöd i förundersökningsmaterialet.

Anonym sa...

På ett sätt hade det kanske varit värre om de inblandade bara tog det hela med en axelryckning, för att det kunde gå så snett är svårt att tänka sig.

Men att den här typen av saker kan ske beror nog just på att de inblandade inte förmått att ifrågasätta sin egen övertygelse eller systemets förträfflighet!

Tragiskt är det hur som, inte mist för att en massa mörkermän, av allt att döma, gått fria.

Anonym sa...

Synd att inte Sampo kan tala (det var väl så hunden hette) ? För striden står väl till syvende och sist mellan Sampo och Quick?
Kjell Eriksson

OldWolf sa...

Ingen skugga över Zampo, som säkert gjorde allt för att göra husse nöjd. Vore intressant att veta vilket belöningssystem husse använde. Hunden belönas när han gjort något bra och lär sig av det.
Har själv sysslat med personsök och räddningssök, så jag har en hel del erfarenhet hur hundar funkar

Anonym sa...

Riktigt bra journalistiskt arbete av Bo Göran. Fint med gammal hedlig grävandejournalistik. En annan höjdare jag fick på mejl idag var ”Granskning Sverige” om aftonbladets VD. Journalistchefen gillar tydligen inte själv hembesök . Inte ens kontaktbar för en intervju.

Seppo Isotalo sa...

Frågan redovisas tydlig i Christer van der Kwast's bok under stycket . Där finns just det som GL säger, men fylligare. TQ vallades i båt och han reagerade kraftigt för stenen.

22 oktober raporterade hundföraren Sjöberg:

”Zampo hade simmat ut mot den flata sten som Quick tidigare reagerat för.”

Utdrag från: Christer van der Kwast. ”Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan”.

Uppenbarligen ingen av personerna i intervjun har läst Kwast, som är ansvarig för denna bevis för att övertyga domstolen om att TQ talade sanning fast han ljög.

Josefsson har andra uppgifter än det som Kwast ha redovisat i rätten. Källan preciserar han inte. Debatterande personer har ingen syn på den rättsliga processen i sin helhet, utan huvuden ska rulla.

Jag har faktisk granskat allat annat än GL:s nya bok. Jag granskar den när det finns digitalt med sökfunktion.

Den kommer inte kunna ändra fakta, att TO har inte mördat någon.

Sprickor sa...

Dan Josefssons kommentar ovan är nog inte helt rättvisande. Bergwall identifierade först strandavsnittet under en båtfärd, drog sig under följande vallning till några stenar en bit (60-70 meter?) upp i skogen; därefter gjordes hundsöket där Sampo markerade i vattenbrynet; därefter fick Bergwall se ett foto över strandavsnittet och kan då möjligen ha gissat sig till att hunden hade markerat i vattnet (han frågade och fick det bekräftat), varpå han pekade ut ett mer exakt läge som råkade motsvara platsen där hunden markerat. Hur man än vrider och vänder på det innebär väl detta att Bergwall lett polisen till en plats där hund markerat?

Eller läser jag det här fel?

http://goranlambertz.se/wp-content/uploads/Vallnings-PM-Främby-2000.pdf