Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:
– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de
bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket
olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska
nationalister figurerar.
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och
felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande,
är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i
en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en
antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja
situationen.
Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.
1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.
2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?
3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.
Visar inlägg med etikett Omar Mustafa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Omar Mustafa. Visa alla inlägg
2016-03-29
Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.
I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.
Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?
Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.
Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.
Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
vissa
religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at:
http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf
2014-01-06
Är det verkligen sant? Om Nordkorea och de 120 hundarna
Uppdatering 6 januari kl 21.15 återfinns längs ned i texten. Vår digitala tid, där vi ständigt översköljs av information och debatten går snabbare än någonsin, ställer det källkritiska tänkandet inför nya utmaningar. Alltför ofta frestas vi att acceptera de mest spektakulära påståenden enbart därför att de bekräftar vår världsbild.
I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.
Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel.
Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.
Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig.
Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.
Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades.
Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.
Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.
Uppdatering 6 januari kl 21.15. Några timmar efter att jag publicerade bloggtexten framkom att justitieminister Beatrice Ask i dag på sin Facebook-sida kommenterade en artikel om att 37 människor dött i den amerikanska delstaten Colorado bara några dagar efter att köp och användning av marijuana blivit lagligt. Artikeln var en uppenbar satir, men Beatrice Asks kommentarer indikerade att hon trodde att det var sant. Efter påpekanden ändrade Beatrice Ask sin text på Facebook, och det är fortfarande oklart om hon verkligen trodde att satirartikeln var på riktigt. Jag blir lite trött.
Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.
I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.
Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel.
Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.
Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig.
Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.
Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades.
Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.
Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.
Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.
2013-12-23
Säg, vad är en människa värd?
Söndagens antirasistiska manifestation i Kärrtorp samlade omkring 16 000 deltagare, vilket gör arrangemanget till en av de största politiska manifestationerna i Sverige i modern tid. Den nazistiska attacken i Kärrtorp veckan före har onekligen väckt mycket starka känslor och mobiliserat motstånd mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
Under året som snart har gått har frågor kring rasism och främlingsfientlighet haft en stark ställning på den politiska dagordningen. Upploppen i Husby, valet av Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa till Socialdemokraternas partistyrelse och olika skandaler kring Sverigedemokraterna är kringliggande frågor som också väckt stor politisk-medial uppmärksamhet.
Däremot har de traditionella vänster-högerfrågorna haft svårare att hävda sig i kampen om det politiska utrymmet. Visst, frågor om vinst i välfärden, den höga ungdomsarbetslösheten och krisen i skolan har stötts och blötts i debatten. Men det är inte dessa frågor som förmår samla 16 000 människor på en idrottsplats i en förort till Stockholm en decembersöndag 2013.
Varför är det så? Varför är det frågor kring rasism och främlingsfientlighet som förmår mobilisera medborgarna till politiska manifestationer, och inte de traditionella vänster-högerfrågorna? Beror det på att industrisamhället är på väg att fasas ut och att dessa frågor uppfattas som mindre viktiga? Eller beror det på att de stora politiska partierna lagt sig så nära varandra i dessa frågor att det för många är svårt att se någon avgörande skillnad?
Jag tror att en del av svaret finns i att dagens samhälle utvecklats till det mest individualiserade samhälle som världen kanske någonsin har skådat. Med individualiseringen följer ett fokus på individens rättigheter och därmed på det förkastliga i att någon skall diskrimineras beroende på ras eller härkomst.
En grundbult i rättighetstänkandet är idén om alla människors lika värde. När denna norm utmanas - till exempel genom rasism eller främlingsfientlighet - väcks många medborgares ursinne. Ett ursinne som politiskt ofta riktas mot Sverigedemokraterna eller mot de nazistiska rörelser och det nazi-influerade tankegods vari Sverigedemokraterna en gång föddes. Den anti-rasistiska normen är mycket stark i Sverige - jag har svårt att se något annat land där den skulle vara starkare.
Nils Ferlin skrev en gång en dikt med anledning av att en amerikansk forskare räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gjorde henne värd 2:50. Ferlin tyckte det var lite knalt och småfuttigt och rundade av till en dollar jämnt, vilket motsvarade tre kronor och sjuttiofem öre i den tidens penningvärde. Ferlins dikt blir min julklapp till alla bloggens läsare. Den är på Ferlinskt sätt späckad med bibliska referenser. Med tanke på läget i den svenska skolan är det väl risk att de flesta läsare får googla friskt för att följa med i sammanhanget hela vägen.
I kamp för människovärde och mot rasism och främlingsfientlighet önskar härmed bloggens alla läsare en riktigt God Jul!
En dollar jämnt?
Så är - jämlik vår pressnotis,
jämnt tre och sjuttiofem ditt pris
för klor och kol och kalcium
när du är blek och stum.
Gå bort för tre och sjuttiofem,
o broder från ditt pauvra hem
att söka dej i hopp och tro
ett ljuvligare bo.
Statt upp, alltså, och dingla glad
din hjässa över Giliad
och putta ner - helt morsk och fräck,
din gud i Jabboks bäck.
Gå bort för tre och sjuttiofem
att timra ditt Jerusalem
på allt vad du i kärlek bort
göra men ej gjort.
Ack broder, täcks förlåta mej:
mitt skratt vill blott begråta dej.
Vi har det ledsamt båda två.
- Så kom och låt oss gå
bort för tre och sjuttiofem
att söka oss ett bättre hem.
Här synes mej så platt och kallt
och bottenskrapat allt.
2013-09-19
Vad hade hänt om Elisabeth Svantesson varit muslim?
Fredrik Reinfeldts val att utse Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister har väckt starka känslor. Är det lämpligt att en person med religiös tillhörighet i Livets Ord och med bakgrund i Ja till livet sitter i regeringen? När jag följer debatten får jag en märklig känsla att det ofta är samma personer som påstår att religion och politik skall hållas isär och att religion skall vara en privatsak som nu med emfas påstår att Elisabeth Svantessons religiösa övertygelse diskvalificerar henne från en ministerpost.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
Själv menar jag ju att religion och politik inte kan hållas isär. Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. Min kristna tro är något jag alltid bär med mig och som präglar hur jag beter mig mot alla de människor jag möter. Så är det för de allra flesta troende människor. Därför finns tron alltid närvarande i samhället, i mänskliga möten och i mänsklig verksamhet. På samma sätt är det fullständigt naturligt att människor med en ateistisk livssyn låter sin övertygelse sätta spår i hur du ser på många viktiga frågor och hur de väljer att leva sina liv.
Jag har därför inga problem med Elisabeth Svantessons hemvist i kretsarna kring Livets Ord. Om hon däremot agerar politiskt mot till exempel fri abort eller samkönade äktenskap så är det en annan sak. Men då är det en strid som skall utkämpas med politiska medel, inom de ramar demokratin erbjuder.
Debatten kring utnämningen av Elisabeth Svantesson har en del likheter med den debatt som följde efter Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse i våras. (Jodå, det finns ett par skillnader också. Omar Mustafa fick kritik för att han vid några tillfällen inbjudit personer med en antisemitisk agenda och det anfördes att hans ordförandeskap i Islamiska Förbundet var svårt att förena med en plats i partistyrelsen. Men Omar Mustafa begick självkritik för sina olämpliga inbjudningar och erbjöd sig också att lämna sitt uppdrag som ordförande i Islamiska Förbundet.)
Däremot hade han ingen möjlighet att värja sig mot det mediedrev och den källkritiska kollaps som kännetecknade viktiga delar av mediebevakningen. TT spred felaktiga uppgifter om att Islamiska Förbundet hade en kvinnoförtryckande "familjestadga", Omar Mustafa beskylldes felaktigt för att ha uttalat sig antisemitiskt och han påstods i en stort uppslagen Expressen-artikel felaktigt ha hemliga miljoninkomster. Omar Mustafa pressades också hårt på sin åsikt om samkönade äktenskap. Till sist vek partiet ner sig för mediestormen och Omar Mustafa fick gå.
Om ingen ny information tillstöter tror jag att Elisabeth Svantesson rider ut stormen och sitter kvar. Det tycker jag i så fall är bra. Däremot är jag inte lika säker på att hon hade kunnat sitta kvar om hon haft samma åsikter men varit muslim. Mäter vi människor med olika måttstockar beroende på om de är muslimer eller kristna? Min osäkerhet i den frågan lämnar en fadd eftersmak.
Läs gärna Anna Ardin i samma ämne.
2013-06-19
Debatten om proffsboxning och jämställdhet har väckt starka känslor
I början av veckan skrev jag på min blogg och på SVT Debatt om varför jag tycker att proffsboxning inte borde vara tillåtet i Sverige. Jag betonade att de "viktigaste argumenten mot proffsboxning är de medicinska skälen – de
väl kända farorna med upprepade slag mot huvudet" och lyfte fram det etiskt olämpliga i att uppmuntra en idrott där man kan vinna genom
att slå sin motståndare medvetslös.
Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks.
Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.
Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".
Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.
Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt").
Därutöver anförde jag en genusaspekt då den övervägande delen av de som tittar på proffsboxning är män och få enskilda sakfrågor uppvisar så stora åsiktsskillnader mellan män och kvinnor som den om proffsboxning skall förbjudas eller ej. Proffsboxning i sin nuvarande form förhärligar våld mellan människor. Tillåtandet av proffsboxning legitimerar våldsförhärligandet och kan i förlängningen stärka våldets legitimitet i samhället. Eftersom det nästan alltid är män som misshandlar kvinnor har kvinnor mycket att vinna på att våldets legitimitet inte förstärks.
Texten var i mina ögon relativt harmlös. Huvudtesen - att tillåtandet av en våldsförhärligande verksamhet kan påverka normbildningen i samhället på ett sätt som stärker våldets legitimitet - kan knappast beskrivas som kontroversiell. Men i sociala medier utbröt ett ramaskri av samma omfattning och karaktär som när jag tidigare i år skrivit om trängselskatt och om Omar Mustafa.
Det är uppenbart att ämnen som trängselskatt, proffsboxning och islam inte lockar fram det bästa hos människan. Samlingen av okvädingsord riktade mot mig fick igår nya tillskott, varav "papphattarnas överpapphatt" och"ultragenusextremist" hörde till de mildare. På Svenska Dagbladets ledarblogg valde Ivar Arpi att i raljant ton återge min ståndpunkt felaktigt, t ex genom att påstå att jag menade att kvinnor inte borde boxas och att kvinnomisshandlare var "samma individer som gillar actionpackad sport". På Twitter skrev användaren Anna E @hallonsa: "Tror att Ulf Bjereld tillhör gruppen av män som tror att de ska få ligga mer om de talar ned allt som förknippas med manlighet".
Däremot kom Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson med en relevant invändning, då han menade att eftersom 2/3 av misshandelsoffren i Sverige är män vore det kanske männen mer än kvinnorna som tjänade på att våldets legitimitet försvagades. Helmerson har rätt i att vi tenderar att alltför lite fokusera på det manliga våldet som ett samhällsproblem. Däremot tycker jag att kvinnomisshandel skiljer sig från andra former av misshandel i det att den ofta utövas med andra syften och av andra skäl. Därför kan det också finnas ett värde i att diskutera och problematisera mäns våld mot kvinnor som ett särskilt problem.
Jag har behandlat problematiken i dessa frågor bland annat i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds,1998) samt i artikeln ”Children and the Gender Gap in Foreign Policy Issues” i Gender & Society 2001:2. Se även min artikel om proffsboxningsförbud och jämställdhet, med Bo Rothstein på DN Debatt den 28 april 2003 (artikeln finns på Bo Rothsteins hemsida, i högerkolumnen under "nygammalt").
2013-04-18
Omar Mustafa och motiveringen till varför han tvingades avgå
Igår onsdag kom Stockholms arbetarekommuns motivering till varför Omar Mustafa tvingades lämna sin plats i partistyrelsen. I en artikel i Aftonbladet skriver arbetarekommunens ordförande Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell att Omar Mustafa avvisat kraven på att "tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi".
Förklaringen är inte trovärdig utan framstår som en efterhandskonstruktion. I sin förklaring och ursäkt sa Omar Mustafa att han hade full förståelse för kritikernas syn på att dessa personers deltagande kan uppfattas som legitimering av en hatfylld och intolerant syn, inte minst har de senaste dagarnas debatt visat att det har motverkat sitt syfte. Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden. Detta behöver vi vara mycket bättre på att säkerställa. Efter att Omar Mustafa gjort detta uttalande förklarade Stockholms arbetarkommun i olika sammanhang att man hade fortsatt förtroende för honom. Då blir det inte trovärdigt att nu i efterhand åberopa ett otillräckligt avståndstagande som orsak till att man uppmanade honom att lämna sitt uppdrag.
Det är också värt att notera vilka argument som inte anförs i Veronica Palms och Olle Burells artikel. Ingenstans antyds det att det skulle vara oförenligt att vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt vara ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse.
Min uppfattning är denna. När Omar Mustafa avgivit sin förklaring och sin ursäkt tvekade partiledningen om det var tillräckligt för att hans förtroende skulle kunna återställas. Denna tvekan innebar att man varken ställde upp för honom med den kraft som hade varit nödvändig eller förklarade att hans förklaring och ursäkt var otillräcklig och bad honom avgå. I stället lämnades han ensam i ett mediedrev som innehöll en hel del osanna och felaktiga uppgifter. Situationen blev ohållbar, partiledningen förlorade momentum och i det kaos som uppstod blev Omar Mustafas position omöjlig och han tvingades gå. När medier och partimedlemmar sedan kräver någon form av rationalitet i beslutet blir Omar Mustafas tidigare icke ifrågasatta klargörande och ursäkt plötsligt "inte tillräckligt".
Stefan Löfven och Carin Jämtin har nu två svåra uppgifter framför sig. För det första måste de initiera en process för att överkomma de slitningar och sår som som just nu präglar delar av det interna partilivet. För det andra måste de utveckla en strategi för att försöka återställa bilden av ett parti som förmår hantera sitt inre arbete på ett modernt och professionellt sätt och samtidigt trovärdigt framstå som ett parti som givet sin värdegrund moget förmår möta det mångreligiösa samhället på ett öppet, inkluderande och frimodigt sätt.
Jag kommenterar händelseutvecklingen för TT och för Ekot.
Förklaringen är inte trovärdig utan framstår som en efterhandskonstruktion. I sin förklaring och ursäkt sa Omar Mustafa att han hade full förståelse för kritikernas syn på att dessa personers deltagande kan uppfattas som legitimering av en hatfylld och intolerant syn, inte minst har de senaste dagarnas debatt visat att det har motverkat sitt syfte. Min mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden. Detta behöver vi vara mycket bättre på att säkerställa. Efter att Omar Mustafa gjort detta uttalande förklarade Stockholms arbetarkommun i olika sammanhang att man hade fortsatt förtroende för honom. Då blir det inte trovärdigt att nu i efterhand åberopa ett otillräckligt avståndstagande som orsak till att man uppmanade honom att lämna sitt uppdrag.
Det är också värt att notera vilka argument som inte anförs i Veronica Palms och Olle Burells artikel. Ingenstans antyds det att det skulle vara oförenligt att vara ordförande för Islamiska förbundet och samtidigt vara ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse.
Min uppfattning är denna. När Omar Mustafa avgivit sin förklaring och sin ursäkt tvekade partiledningen om det var tillräckligt för att hans förtroende skulle kunna återställas. Denna tvekan innebar att man varken ställde upp för honom med den kraft som hade varit nödvändig eller förklarade att hans förklaring och ursäkt var otillräcklig och bad honom avgå. I stället lämnades han ensam i ett mediedrev som innehöll en hel del osanna och felaktiga uppgifter. Situationen blev ohållbar, partiledningen förlorade momentum och i det kaos som uppstod blev Omar Mustafas position omöjlig och han tvingades gå. När medier och partimedlemmar sedan kräver någon form av rationalitet i beslutet blir Omar Mustafas tidigare icke ifrågasatta klargörande och ursäkt plötsligt "inte tillräckligt".
Stefan Löfven och Carin Jämtin har nu två svåra uppgifter framför sig. För det första måste de initiera en process för att överkomma de slitningar och sår som som just nu präglar delar av det interna partilivet. För det andra måste de utveckla en strategi för att försöka återställa bilden av ett parti som förmår hantera sitt inre arbete på ett modernt och professionellt sätt och samtidigt trovärdigt framstå som ett parti som givet sin värdegrund moget förmår möta det mångreligiösa samhället på ett öppet, inkluderande och frimodigt sätt.
Jag kommenterar händelseutvecklingen för TT och för Ekot.
2013-04-16
Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare
De senaste dygnen har mycket tid och kraft ägnats åt den kris som Omar Mustafas påtvingade avgång ur partistyrelsen inneburit för Socialdemokraterna. I min föregående text fokuserade jag på mediernas källkritiska kollaps och på oron över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. Jag har tidigare också kritiserat Socialdemokraternas omoderna och dysfunktionella sätt att utse ledamöterna i partiets högsta beslutande organ.
Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.
Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.
För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)
Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?
Efter några dagars plågsam tystnad publicerade i alla fall partisekreterare Carin Jämtin i eftermiddags en artikel på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt där hon gör en del klarlägganden. Jämtin instämmer i kritiken mot hur partiet hanterat valen till partistyrelse och verkställande utskott, och meddelar att hon tillsatt en arbetsgrupp för att förbättra arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Det är bra. Det är viktigt att arbetsgruppen utformar en procedur som innebär att ledamöterna i partistyrelse och verkställande utskott inte blir ett slags representantskap för de geografiskt organiserade partidistrikten, utan i stället väljs utifrån sin politiska kompetens oavsett bostadsort. Ett öppet och modernt framtidsparti kan inte låta den territoriella tillhörigheten vara avgörande för vilka som väljs och varför.
Carin Jämtin berättar också att hon delar Stockholms arbetarekommuns bedömning att det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen. Till detta har jag två kommentarer. För det första: Det var fel att låta Stockholms arbetarekommun ta ansvaret för huruvida Omar Mustafa skulle sitta kvar. Omar Mustafa nominerades visserligen av Stockholms arbetarekommun. Men han valdes av partikongressen, och partikongressen representerar hela partiet. Därför var det också hela partiets angelägenhet huruvida han skulle sitta kvar, och därför var det också partiledningens ansvar att hantera frågan. Att putta ner frågan till Stockholms arbetarekommun var felaktigt och svårt att uppfatta på annat sätt än som ett försök att få frågan så långt från partiledningen (läs Stefan Löfven) som möjligt. Det är också svårt att tro att Stockholms arbetarkommun fattade ett självständigt beslut i frågan. Det reella beslutet togs med all sannolikhet av just partiledningen.
För det andra: Varken Veronica Palm eller Carin Jämtin har givit någon förklaring till varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att sitta kvar i partistyrelsen. Berodde det på hans tidigare inbjudningar av personer som i andra sammanhang uttalat sig t ex antisemitiskt eller homofobiskt? (Inbjudningar som var väl kända och för vilka han bett om ursäkt och där ursäkten accpeterats av Expo som ursprungligen förde fram kritiken.) Eller berodde det på hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet? (Ett uppdrag som han om jag förstått det rätt erbjöd sig att lämna om rollerna uppfattades som oförenliga.) Eller berodde det på att mediedrevet gjort det omöjligt för honom att framåt bedriva ett normalt politiskt arbete? (Vilka slutsatser skall vi i så fall dra om partiets förmåga att stå emot mediedrev?)
Så länge vi inte vet svaret på dessa frågor kommer spekulationerna att fortsätta. Risken finns att muslimer med ett potentiellt politiskt engagemang tvekar att aktivera sig, eftersom de inte får några klara besked om varför det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta. Som jag skrev i min tidigare bloggpost: Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?
2013-04-14
Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden
Sent på lördagskvällen valde Omar Mustafa att lämna inte bara sitt uppdrag i Socialdemokraternas partistyrelse utan samtliga sina politiska uppdrag. I ett öppet brev motiverar han sitt beslut: Jag uppfattar att partiledningen därmed inte har förtroende för mig och tvingar mig att lämna samtliga mina uppdrag i partiet. Det inträffade är djupt olustigt och väcker allvarliga frågor, både om mediers förmåga till källkritik under ett drev och om villkoren för muslimers politiska engagemang i Sverige i dag.
I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.
Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.
Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.
I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".
I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)
Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.
Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?
I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap.
Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.
Men kritikstormen fortsatte, och nu med djupt obehagliga strömningar som inte hade funnits i Expos ursprungliga kritik. Jag som brukar försvara svenska politiska journalister kan med sorg konstatera att delar av svenska medier drabbades av en kollektiv källkritisk kollaps. Så kunde till exempel Mona Sahlin i en TV-studio oemotsagd få påstå att Omar Mustafa framfört "antisemitiska uttalanden", något varken Expo eller någon annan av hans kritiker anklagat honom för. Ingen svensk svensk journalist har vad jag sett konfronterat Mona Sahlin med att hon utan grund anklagat en person för att ha uttalat sig antisemitiskt.
I väldigt många medier återgavs också påståendet att Islamiska förbundet hade en särskild "familjestadga", som bland annat föreskrev att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter. Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens. Uppgiften åberopades av socialdemokraten Vivianne Macdisi i en artikel på Newsmill och fick stor spridning. Ingen svensk journalist har vad jag sett kontrollerat uppgiften, utan oreflekterat och måhända fördomsfullt tagit den som en sanning. Själv tyckte jag det hela lät lite konstigt så jag googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera följande: Texten lades ut på Islamiska förbundets hemsida i april 2009 tillsammans med en stor mängd andra texter under rubriken "Översatta artiklar". Texterna hade det gemensamt att de innebar olika teologiska tolkningar av Islam i olika sammanhag. Men i svenska media beskrevs den okritiskt som Islamiska förbundets "stadga".
I en stort uppslagen artikel i Expressen påstods att Omar Mustafa tjänat närmare 1,5 miljoner kronor under 2011 och att han året innan taxerade för drygt 1,1 miljoner kronor samt att han haft en årsinkomst på nästan en miljon under 2008 och 2009. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga, och Expressen fick ta tillbaka uppgifterna.
Kvällspostens Peter J Olsson drog sig inte för att använda rasistiska stereotyper kring araber som flyger matta och klappar kameler när han nedlåtande kallade Omar Mustafa för ”herr Omar”. (Formuleringen ändrades efter kritik.)
Såsom situationen utvecklades blev läget alltmer ohållbart för Omar Mustafa. Varken Veronica Palm, Carin Jämtin eller Stefan Löfven valde att ta steget fram och fullt ut stödja hans fortsatta plats i partistyrelsen. Jag är - liksom Andreas Johansson Heinö - djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim. En sådan bild bidrar inte till att öka motiveringen till ökat politiskt engagemang bland muslimer som vill bidra till att förändra och utveckla konservativa miljöer i olika islamska samfund i Sverige.
Omar Mustafa är en muslimsk ledare som i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?
Jag påminner också om min tidigare text om Socialdemokraternas föråldrade och dysfunktionella sätt att utse kandidater till sina ledande församlingar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)