Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  

Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.

Stefan Löfven och regeringsdugligheten

Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?

Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.

För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.

Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).

Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.

Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.

Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.

Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.

Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.

De rödgröna och regeringsdugligheten

Den Sifo-mätning som publicerades i dag förstärker bilden av de rödgrönas överläge i opinionen. Denna gång skiljer det 5.0 procentenheter mellan de båda blocken, vilket är en ökning med 1.6 enheter jämfört med februari månads Sifo-mätning.

Självklart kan man inte dra några slutsatser utifrån en enda mätning. Men faktum är att de rödgröna har haft ett övertag i nära nog samtliga av de mer än 200 opinionsmätningar som genomförts sedan valet 2006. Det rödgröna övertaget synliggörs t ex i den "poll of polls" ("mätningarnas mätning") som bl a Henrik Oscarsson och Ekot förtjänstfullt regelbundet sammanställer.

Situationen är särskilt dyster för Kristdemokraterna som åter hamnar under fyraprocentsspärren med sina 3.8 procent, Centern som bara får 4.7 procent och Folkpartiet som tidigare tycktes ha en uppåtgående trend som som nu landar på blygsamma 5.9 procent. Sverigedemokraterna har - åtminstone tillfälligt - försvunnit ur debatten och får 3.8 procent.

Den rödgröna framgångsvågen tenderar att dölja socialdemokraternas bekymmer. Denna gång får Socialdemokraterna 34.0 procent, vilket är en procent lägre än det valresultat från 2006 som i sin tur var Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan landstingsvalen 1914...

Men trots de rödgrönas överläge i opinionen har valet fortfarande förutsättningar att bli jämnt. Väljarna har blivit alltmer rörliga över tid och de bestämmer sig allt senare för vilket parti de skall rösta på. Det är också möjligt att de rödgröna väljarna i dagsläget är mer mobiliserade än vad alliansregeringens väljare är.

En av allianspartiernas paradfrågor så här långt under mandatperioden har varit regeringsdugligheten. De borgerliga partierna har hållit ihop på ett sätt som tidigare borgerliga regeringar aldrig kunnat drömma om. De rödgröna är ännu inte lika eniga som de borgerliga partierna och är också betydligt mer oprövade som regeringsalternativ.

Men angående regeringsdugligheten - vad väljer du själv? Väljer du en enad och handlingskraftig regering som genomför en politik du starkt ogillar? Eller föredrar du en något mer oenig och oprövad regering som gör anspråk på att genomföra en politik du gillar? Jag vet vad jag väljer.

Vad betyder socialdemokraternas opinionsras?

Socialdemokraternas störtdykning med över sex procentenheter i Synnovates opinionsmätning kommer inte helt oväntat. Under den senaste månadens finanskris har den borgerliga alliansregeringen visat god sammanhållning och regeringsduglighet. Samtidigt har socialdemokraterna schabblat i frågan om sina samarbetsrelationer till miljöpartiet och vänsterpartiet.

De frågor socialdemokratin måste ställa sig är: Vad var det som gick fel i samband med beslutet om att välja bort vänsterpartiet som regeringspartner? Hur skall partiet nu gå till väga för att skapa klarhet i frågan om samarbetsformerna med miljöpartiet och vänsterpartiet?

Jag tror inte på konspirationsteorier om att Mona Sahlins ”fiender” i partiet medvetet teg när partistyrelsen diskuterade samarbetsfrågan, för att sedan hugga henne i ryggen offentligt. Sannolikt var det så att Mona Sahlin inför partistyrelsen inte var tillräckligt tydlig med vad beslutet egentligen innebar. Därför var det många som inte kände igen beslutet när det väl offentliggjordes. Mona Sahlins ansvar för den uppkomna situationen ligger således i att hon brast i tydlighet, och indirekt i att hon underskattade det motstånd som de facto fanns i partiet mot den valda linjen.

Den bästa lösningen för oppositionen vore om vänsterpartiet insåg att ett formellt regeringssamarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet just nu knappast ligger i partiets intresse. Ett regeringssamarbete skulle tvinga vänsterpartiet till så långtgående ideologiska eftergifter att det skulle bli svårt att hålla samman partiet och det finns också en överhängande risk för väljarförluster. Men i fortsatt opposition under en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och miljöpartiet kan vänsterpartiet hålla vänsterflanken och utforma radikala alternativ till regeringspolitiken. Inflytandet över den förda politiken skyddas genom organiserat samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inom enskilda politiska sakområden, där skillnaderna mellan parterna är som minst.

När avståndet mellan blocken minskar finns det en risk att socialdemokraterna för en förlorarstämpel på sig, trots att det rödgröna blocket fortfarande leder med nästan hela 12 procent. Medielogiken fokuserar det minskade opinionsstödet för socialdemokraterna i stället för på det fortsatta överläget i opinionen.

Har socialdemokraterna den politiska kraften att få ihop en samarbetsöverenskommelse som både vänsterpartiet och miljöpartiet är någorlunda nöjda med, och den strategiska förmågan att få fokus på opinionsöverläget i stället för på det minskade opinionsstödet? Svaret på dessa frågor har stor betydelse för utgången av valet 2010.

För övrigt noterar jag att kristdemokraternas opinionsstöd uppgick till 3.3 procent och sverigedemokraternas till 2.3 procent. Blir det kanske bara sex partier i riskdagen efter 2010?

Jag kommenterar opinionsläget för TT och på Newsmill.