Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  

Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.

16 års rösträttsålder?

I dag avslöjade Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg att utredningen föreslår en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år i val till kommun och landsting. Jag tycker det är ett bra förslag, och hoppas utredningen också diskuterar former för att på något sätt inkludera val till riksdagen i försöksverksamheten. Fler 16-åringar kommer sannolikt att utnyttja sin rösträtt om valen gäller den högsta politiska nivån, det vill säga riksdagen.

Sänkt rösträttsålder innebär en möjlighet att stimulera ungdomars intresse för politik och samhällsfrågor. Sänkt rösträttsålder initierar ungdomars vuxenblivande, med ökade krav och förväntningar såväl på ungdomar som på samhället. Sänkt rösträttsålder kan stärka de politiska partiernas incitament att utveckla politik för ungdomsgrupper och för att mobilisera ungdomar i det politiska arbetet. Allt detta är bra.

Förslaget tycks i dag ha mottagits i huvudsak positivt. Själv har jag svårt att se några starka argument emot. Visst kan man invända att myndighetsåldern är satt till 18 år - är det rimligt att en person är betrodd att rösta utan att vara myndig? Well, Straffbarhetsåldern är satt till 15 år och för att få handla alkohol måste man vara 20 år. Så myndighetsåldern är inte en självklar riktningsgivare.

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver intressant om forskningsläget om sänkt rösträttsålder här. Docent Mikael Persson skriver likaså intressant om hur valresultatet skulle påverkas av sänkt rösträttsålder här.

Jag har svårt att se att den försöksverksamhet som Demokratiutredningen och Olle Wästberg förordar inte skulle bli verksamhet redan i valen 2018. Hoppas bara att regering och riksdag markerar att rösträtt för 16-åringar även riksdagsvalen är målet.

Första maj, Göteborg, 2014

Feministiskt initiativ (Fi) blev den stora vinnaren när vi summerar 1 maj-firandet i Göteborg 2014. Förra året samlade Fi enbart 400 personer till sin manifestation, i år var det 3 600 personer som deltog i demonstrationen. Många personer valde att först gå med i Fi:s tåg, för att därefter skynda tillbaka och ansluta till antingen syndikalisternas eller till Vänsterpartiets tåg. Visst bidrog Gudrun Schyman som talare till att så många slöt upp, men jag slogs ändå av den glädje, upprymdhet och kamplust som präglade Fi:s manifestation.

Igår skrev jag att om jag tvingades gissa så tror jag att Fi kommer att lyckas erövra mandat i Europaparlamentsvalet. I dag är jag ännu något tryggare i den gissningen. Fi har vinden i ryggen och den vinden är så stark att den mycket väl kan föra hela vägen till Bryssel.

Även Vänsterpartiet hade en bra dag i Göteborg. I tåget gick 4 500 personer, vilket innebar en ökning med 400 personer från ifjol. Redan fjolårets siffra var mycket bra för Vänsterpartiet och förklarades då av många med att partiledare Jonas Sjöstedt var huvudtalare.

Syndikalisterna och Kommunistiska Partiet (tidigare KPML(r)) höll i stort sett sina ställningar, med 1 400 respektive 700 deltagare (1 500 respektive 800 i fjol).

För Socialdemokraterna måste nog ändå årets 1 maj-manifestation beskrivas som en besvikelse. Visserligen ökade antalet demonstranter något - från 1850 i fjol till 2000 i år. Men i år är det valår och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson var huvudtalare.

Sammantaget deltog över 12 000 personer i olika 1 maj-tåg i Göteborg i dag. Så många har inte demonstrerat i Göteborg på samma dag sedan EU-toppmötet 2001. Det finns en väldigt stark politisk mobilisering i Sverige mot Alliansregeringen i dag, vilket Fi:s och Vänsterpartiets framgångsrika manifestationer var ett uttryck för. Men Socialdemokraterna lyckas inte bli en del av denna mobilisering. I opinionsmätningarna ligger partiet och stampar på 33-34 procent. Socialdemokraterna har definitivt något att fundera över när Feministiskt initiativ lyckas samla nästan dubbelt så många deltagare i sin 1 maj-demonstration som vad Socialdemokraterna lyckas göra, ett valår i Göteborg med LO:s ordförande som huvudtalare.

Jag rekommenderar i detta sammanhang också Vänstra Strandens bloggtext från idag, om Fi, behovet av visioner och slaget om den politiska framtiden.

Den som vill ta del av demonstrationsdeltagandets utveckling i Göteborg över tid kan läsa min och Mikael Perssons text på Politologerna från förra året.

Inför 1 maj, supervalåret 2014

En av de mest förutsägbara händelserna i slutet av april varje år är att det uppstår en mini-debatt om huruvida 1 maj-demonstrationerna verkligen fyller någon funktion längre. Är det inte så, menar en del, att tiden sprungit ifrån dessa manifestationer, att röda fanor blivit otidsenliga och att skarorna under banderollerna blir glesare och glesare?

Dessa debatter är i sig ett tecken på att 1 maj fortfarande fyller en funktion. Hade demonstrationerna varit helt ointressanta och betydelselösa hade ingen gjort sig mödan att förespråka deras avskaffande.

Visst har leden glesnat, men det finns utifrån det material jag kunnat ta del av inget som tyder på att det är en fortsatt nedgång. Jag och min kollega Mikael Persson visade t ex på Politologerna ifjol att Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Göteborg vuxit en hel del de senaste åren, samtidigt som deltagandet i Socialdemokraternas demonstrationståg i samma stad varit relativt stabilt de senaste 15 åren.

Det mediala intresset för 1 maj tycks också vara oförändrat stort. Journalister ringer i oförminskad utsträckning och TV, radio och tidningar bevakar arrangemangen generöst. I sociala medier är 1 maj-manifestationerna ett dominerande ämne hela dagen.

Jag minns ett seminarium om politisk opinionsbildning, i Almedalen för ett par år sedan. De första 25 minuterna ägnades åt att seminariedeltagarna överöste varandra i konstateranden om att DN Debatt spelat ut sin roll och inte längre var relevant. Jag tror det var PM Nilsson som efter dessa 30 inledande minuter insiktsfullt och småleende ställde frågan varför panelen ägnat 25 minuter åt att diskutera DN Debatt om det nu var så att den plattformen inte längre hade någon betydelse.

Visst behöver 1 maj-firandet förnyas och vidareutvecklas. Jag tycker mig se tendenser till att dagen inte längre blir en dag bara för arbetarrörelsen, utan för politiskt engagemang och politiska manifestationer överhuvudtaget. Inte mig emot. Ju fler som är med, desto större blir intresset för denna dag.

Inför årets 1 maj har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vinden i ryggen. I dagens opinionsundersökning från DN/Ipsos skiljer det inte mindre än 15.9 procentenheter mellan de båda blocken. Så stor har den rödgröna ledningen inte varit vid något annat mättillfälle i DN/Ipsos under hela mandatperioden. Det skall nu mycket, mycket till för att Alliansen skall kunna vända detta opinionsunderläge till valseger i höst.

De senaste dagarna har debatten kretsat kring hur en rödgrön regering kommer att se ut. (Jag kommenterar till exempel frågan för Svenska Dagbladet här). Det ökade intresset är svårt att tolka på annat sätt än att alltfler nu räknar med att Stefan Löfven verkligen kommer att få bilda regering i höst.

Jag noterar också att Feministiskt initiativs (Fi) framgångar fortsätter. Skulle jag tvingas gissa i dag så tror jag att Fi kommer att lyckas vinna mandat i Europaparlamentet. Men det är bara om jag skulle tvingas gissa. Osäkerheten är fortfarande mycket stor i den frågan. De närmaste veckornas opinionsundersökningar kommer att ge lite bättre vägledning.

I morgon kommer jag i vanlig ordning att räkna de flesta av demonstrationerna i Göteborg och avrapportera här på bloggen på kvällen. Den som vill komma i 1 maj-stämning redan i kväll rekommenderas att lyssna på Finn Zetterholms och Pierre Ströms fina version av Hannes Skölds sång Första maj.

Sverigedemokraterna och det påstådda fifflet med partibidrag

I dag publicerar Aftonbladet uppgifter om att Sverigedemokraterna skulle ha lurat till sig miljonbelopp från riksdagens partibidragsnämnd för ett kvinnoförbund som inte fanns. Partiet skulle, enligt Sverigedemokraternas dåvarande kanslichef Daniel Assai, i sin ansökan ha lämnat medvetet felaktiga uppgifter om "Sverigedemokraternas Kvinnoförbund". Syftet med de falska uppgifterna skulle ha varit att stärka ansökan samt ge partiledningen handlingsfrihet att använda eventuellt beviljade medel efter eget tycke i partiarbetet. Riksenheten för polismål granskar nu om Sverigedemokraterna kan ha gjort sig skyldig till bedrägeri.

Två saker blir nu relevanta. För det första: Har Sverigedemokraterna agerat på ett oärligt sätt? För det andra: Vilka blir de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna?

På frågan om huruvida Sverigedemokraterna agerat oärligt måste vi skilja mellan oärligt i betydelsen omoraliskt och oärligt i betydelsen olagligt. Om agerandet varit olagligt eller inte blir något som rättsväsendet får ta ställning till. När det gäller den eventuella omoralen påstår Daniel Assai att styrelseprotokoll förfalskades och årsmöten hittades på, allt i syfte att stärka ansökan. Paula Bieler, pressekreterare och styrelseledamot vid SD-kvinnorna, säger att det var Daniel Assai själv som på eget bevåg förfalskade protokollen. Att Sverigedemokraterna i sin ansökan har justerat verkligheten förefaller belagt - däremot är det i skrivande stund en trovärdighetsfråga om vem som bär ansvaret för denna justering.

Vilka blir då de politiska konsekvenserna för Sverigedemokraterna? Det är ännu lite för tidigt att säga. Vi vet inte om några olagligheter har begått eller exakt var ansvaret för de felaktigt inrapporterade uppgifterna ligger. Men en sak vet vi. Jinmie Åkesson skrev personligen under ansökan, och därför riskerar skandalen att kleta fast vid honom personligen på ett sätt som andra skandaler kring Sverigedemokraterna inte har gjort.

Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Sverigedemokraterna har tidigare också visat sig närmas immuna mot skandaler, till och med när de gällt järnrörsviftande på öppen gata. Fiffel med bidragspengar är kanske heller inget som får den främlingsfientliga delen av Sverigedemokraternas väljarkår att dra öronen åt sig.

Men dessa ständiga skandaler gör uppförsbacken än brantare för Sverigedemokraterna när det gäller deras strävan att locka till sig en bredare krets av väljarkåren. Om det kan styrkas att Sverigedemokraternas ledning medvetet lämnade in felaktiga uppgifter i syfte att lura till sig bidrag från riksdagen kan denna skandal drabba partiet hårdare än vad de tidigare skandalerna har gjort. Jag tror också det på sikt är jobbigt för partiet att hela tiden behöva hantera skandaler och förknippas med skandaler av olika slag. Politikutvecklingen och det strategiska förnyelsearbetet blir lidande. Väljarna kan tröttna. Vi får nu avvakta vad åklagaren kommer fram till och om Aftonbladet har ytterligare uppgifter som väntar på publicering.

Första maj, Göteborg, 2013

Efter en idog första maj-dag i Göteborg kommer här en kort rapport angående deltagandet i de olika demonstrationerna. Den som vill sätta in deltagarsifforna i ett längre och vidare perspektiv rekommenderas att klicka in på min och Mikael Perssons nu uppdaterade text på Politologerna.

Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.

Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.

Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.

Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.

Trender i deltagande i första maj-tågen – vänsterns styrkedemonstration eller en tradition på väg att utraderas?

Det här inlägget är samförfattat av mig och Mikael Persson, och även publicerat på utmärkta statsvetarbloggen Politologerna.

Under de senaste åren har det framförts förslag om att slopa första maj som helgdag och i Norrköping ersätts i år demonstrationstågen av en konsert med popsångerskan Amy Diamond. Mot bakgrund av sådana nyheter skulle man kanske kunna tro att första maj-tågens popularitet är på väg att minska. Å andra sidan talar partierna till vänster om första maj som en årlig framgångsrik styrkedemonstration. Så vad ska man egentligen tro? Lockar första maj allt färre eller är det fortfarande en imponerande styrkedemonstration från vänsterns sida?

Sällan presenteras det i debatten några tidsserier på hur många deltagare som demonstrationstågen lockar. Det är därför svårt att få ett grepp om exakt hur deltagandet i demonstrationstågen på första maj förändras över tid. Vi ska här försöka bringa lite klarhet i frågan och presentera siffror på hur många som deltagit i demonstrationstågen i Göteborg vid ett antal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. Vi ska försöka att undersöka vilka trender man kan skönja och om det finns något samband mellan deltagande i demonstrationerna och partiernas opinionsstöd.

Siffrorna över demonstrationsdeltagande som presenteras här har räknats av Ulf Bjereld på plats i Göteborg vid vart och ett av tillfällena. Mätningarna omfattar 12 år från 1995 till 2012, det finns alltså vissa brott i tidsserierna.

Antalet demonstrationsdeltagare i tågen för S, V, KPMLr/KP och SAC presenteras i figur 1 nedan. Varje punkt indikerar ett mättillfälle, (man ska alltså ta i beaktande att det saknas mätningar till exempel mellan 2003 och 2007). 

Figuren visar att Vänsterpartiet lockar flest demonstrationsdeltagare, vid det senaste valet över 3000 personer. Ökningen mellan 2011 och 2012 var kraftig för Vänsterpartiets del; en ökning med ungefär 1000 personer. Socialdemokraterna har under åren 2007 till 2011 lockat ungefär lika många deltagare som Vänsterpartiet, strax under 2000. Även Socialdemokraterna ökade mellan 2011 och 2012, men de kunde inte nå upp till Vänsterpartiets nivå. Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar. Uppenbarligen har Vänsterpartiets en större andel trogna sympatisörer som är beredda att engagera sig på första maj.

SAC, som i den nationella politiska debatten spelar en perifer roll, har i sitt första maj-tåg lockat allt större skaror under de senaste tid. På senare år har deras tåg nästan lockat lika många deltagare som Socialdemokraternas, det vill säga drygt 1500 deltagare. Vad det gäller KPMLr/KP har de under 2000-talet legat stabilt på en nivå strax under 1000 deltagare, den lägsta uppmätta siffran är 740. Detta måste sägas vara starkt av ett parti som i kommunalvalet i Göteborgs kommun fick cirka 2500 röster (KP). Demonstrationståget motsvarar alltså ungefär en fjärdedel av deras väljare i kommunen.

Som en jämförelse kan vi nämna att Socialdemokraterna i samma val samlade drygt 90 000 röster. Demonstrationståget på första maj motsvarar alltså inte mer än ungefär 2,5 procent av deras väljare. För Vänsterpartiets del motsvarar demonstrationståget ungefär 16 procent av deras väljare i kommunalvalet i Göteborg 2010. De mer radikala partierna samlar alltså större andel av sina sympatisörer till första maj-tågen. Om Socialdemokraterna mobiliserade lika stor andel av sina väljare på första maj som KP gjort så skulle Socialdemokraternas tåg i Göteborg bestå av mer än 20000 deltagare.

Vad finns det för andra faktorer som kan förklara variationer över tid? Man skulle kunna tänka sig att första maj-demonstrationerna lockar fler när det är borgerligt regeringsinnehav och färre under Socialdemokratiskt regeringsinnehav, men en sådan trend är svår att se. Men vi vet ju dock inte om trenden under de senaste åren varit mer negativ om vi haft en Socialdemokratisk regering. Man skulle också kunna tänka sig att fler demonstrerar när det är valår då den politiska debatten är mer intensiv. Men även en sådan trend är svår att se. (Vi väljer här att bortse från tillfällighetsfaktorer, som till exempel väderleksförhållanden eller hur attraktiva respektive huvudtalare är. När det gäller väderleksförhållanden brukar det hävdas att lagom är bäst. Om det är för vackert väder åker folk till landet. Om det är för dåligt väder stannar folk hemma.)

Sammanfattningsvis kan man säga att demonstrationsdeltagandet under större delen av den aktuella perioden är påfallande stabilt. Även om studier av faktiskt demonstrationsdeltagande tidigare lyst med sin frånvaro, finns det i tidigare forskning stöd för att demonstrationsdeltagandet är relativt stabilt under 2000-talet. Magnus Wennerhag (2012) har utifrån SOM-institutets enkätundersökningar visat att deltagandet är relativt konstant från 1999 till 2011. Om den starka ökningen vid första maj-demonstrationerna 2012 bara var en tillfällig ökning eller början på en längre positiv trend återstår att se.

Figur 2 visar utvecklingen för samtliga deltagare i de fyra demonstrationstågen. Samtliga tåg är inte räknande vid alla tillfällen vilket förklarar tidsseriebrottet. Naturligtvis bör man vara försiktig med tolkningarna när man bara har sex stycken mättillfällen, men vi kan dock konstatera att dessa data inte ger något stöd för en negativ trend. Tvärtom tycks trenden under dessa år vara positiv, men för att kunna uttala sig om trender i ett längre perspektiv hade vi behövt fler mätningar.

Finns det ett samband mellan partiernas stöd i opinionen och hur många deltagare de lockar vid första maj? Figur 3 nedan visar Socialdemokraternas demonstrationsdeltagande tillsammans med opinionsstödet i SIFOs mätningar från april respektive år (den senaste mätningen innan första maj varje år). Det är förvisso relativt få mätpunkter vi har tillgång till men korrelationen är blygsam, 0.1. Man måste också vara försiktig när man jämför trender på olika skalor. Vi kan dock notera att mellan 2011 och 2012 ökade Socialdemokraterna både i opinionen och i demonstrationsdeltagande, men det finns också flera tillfällen då trenderna går åt olika håll. Medan Socialdemokraterna föll kraftigt i opinionen mellan 2007 och 2011 så var demonstrationsdeltagandet under samma period relativt stabilt. Opinionsstödet är alltså ingen särskilt pålitligt faktor för att förutse demonstrationsdeltagande.

 I figur 4 ser vi närmare på Vänsterpartiets stöd i opinionen och deltagande i deras första maj-tåg. Här ter sig sambandet mellan opinionsstöd och demonstrationsdeltagande ännu svagare. Sedan början av 2000-talet har Vänsterpartiets stöd i opinionen mer än halverats. Trenden för deras första maj-tåg följer dock inte samma negativa trend, utan har varit relativt stabilt de senaste åren med en stark ökning 2012.

Partiernas opinionsstöd och demonstrationsdeltagande tycks alltså inte ha så mycket med varandra att göra. Stöd i opinionen ökar och minskar över tid, men antalet kärnsympatisörer som går i tågen ser inte ut att samvariera särskilt starkt med de övergripande opinionstrenderna.

Visst görs det försök att förnya och modernisera första maj-firandet. Socialdemokraternas digitala första maj-märke 2013 skall ses som ett försök i den riktningen. Fortfarande fyller de traditionella första maj-tågen funktionen att mobilisera partiets medlemmar och sympatisörer till en gemensam manifestation samtidigt som partiet får en möjlighet att inför medborgare och media föra fram sina politiska krav och bidra till att sätta den politiska dagordningen. Så länge deltagandet hålls på en anständig nivå kommer dessa manifestationer därför att fortsätta.

Men för att första maj-firandet skall kunna utvecklas ytterligare bör partierna fundera allvarligt över hur man utnyttjar den kommunikationsteknologiska revolutionen för att bättre mobilisera medlemmar och sympatisörer i en digital tid. Varför inte låta de traditionella demonstrationstågen och talen följas eller föregås av en gemensam (inter)nationell digital manifestation med syfte att sätta skarpt avtryck i någon för arbetarrörelsen viktig politisk sakfråga – kampen mot arbetslösheten eller för fred och frihet i Mellanöstern? Den politiska kraft som har kreativiteten att först utveckla ett sådant koncept har goda möjligheter att skapa sig ett försteg när det gäller politisk opinionsbildning i en digital tid.

Referenser:

Wennerhag, M (2012) Demonstrerandets normalisering? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga

Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.

Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.

Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)

Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.

Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.

Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.

Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.