En av de mest förutsägbara händelserna i slutet av april varje år är att det uppstår en mini-debatt om huruvida 1 maj-demonstrationerna verkligen fyller någon funktion längre. Är det inte så, menar en del, att tiden sprungit ifrån dessa manifestationer, att röda fanor blivit otidsenliga och att skarorna under banderollerna blir glesare och glesare?
Dessa debatter är i sig ett tecken på att 1 maj fortfarande fyller en funktion. Hade demonstrationerna varit helt ointressanta och betydelselösa hade ingen gjort sig mödan att förespråka deras avskaffande.
Visst har leden glesnat, men det finns utifrån det material jag kunnat ta del av inget som tyder på att det är en fortsatt nedgång. Jag och min kollega Mikael Persson visade t ex på Politologerna ifjol att Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Göteborg vuxit en hel del de senaste åren, samtidigt som deltagandet i Socialdemokraternas demonstrationståg i samma stad varit relativt stabilt de senaste 15 åren.
Det mediala intresset för 1 maj tycks också vara oförändrat stort. Journalister ringer i oförminskad utsträckning och TV, radio och tidningar bevakar arrangemangen generöst. I sociala medier är 1 maj-manifestationerna ett dominerande ämne hela dagen.
Jag minns ett seminarium om politisk opinionsbildning, i Almedalen för ett par år sedan. De första 25 minuterna ägnades åt att seminariedeltagarna överöste varandra i konstateranden om att DN Debatt spelat ut sin roll och inte längre var relevant. Jag tror det var PM Nilsson som efter dessa 30 inledande minuter insiktsfullt och småleende ställde frågan varför panelen ägnat 25 minuter åt att diskutera DN Debatt om det nu var så att den plattformen inte längre hade någon betydelse.
Visst behöver 1 maj-firandet förnyas och vidareutvecklas. Jag tycker mig se tendenser till att dagen inte längre blir en dag bara för arbetarrörelsen, utan för politiskt engagemang och politiska manifestationer överhuvudtaget. Inte mig emot. Ju fler som är med, desto större blir intresset för denna dag.
Inför årets 1 maj har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vinden i ryggen. I dagens opinionsundersökning från DN/Ipsos skiljer det inte mindre än 15.9 procentenheter mellan de båda blocken. Så stor har den rödgröna ledningen inte varit vid något annat mättillfälle i DN/Ipsos under hela mandatperioden. Det skall nu mycket, mycket till för att Alliansen skall kunna vända detta opinionsunderläge till valseger i höst.
De senaste dagarna har debatten kretsat kring hur en rödgrön regering kommer att se ut. (Jag kommenterar till exempel frågan för Svenska Dagbladet här). Det ökade intresset är svårt att tolka på annat sätt än att alltfler nu räknar med att Stefan Löfven verkligen kommer att få bilda regering i höst.
Jag noterar också att Feministiskt initiativs (Fi) framgångar fortsätter. Skulle jag tvingas gissa i dag så tror jag att Fi kommer att lyckas vinna mandat i Europaparlamentet. Men det är bara om jag skulle tvingas gissa. Osäkerheten är fortfarande mycket stor i den frågan. De närmaste veckornas opinionsundersökningar kommer att ge lite bättre vägledning.
I morgon kommer jag i vanlig ordning att räkna de flesta av demonstrationerna i Göteborg och avrapportera här på bloggen på kvällen. Den som vill komma i 1 maj-stämning redan i kväll rekommenderas att lyssna på Finn Zetterholms och Pierre Ströms fina version av Hannes Skölds sång Första maj.
2 kommentarer:
Ja FI gör framsteg. Dottern, 21, skall rösta för första gången. Hon kom hem och berättade glatt att hon bestämt sig för FI. Jag gav henne goda skäl att låta bli. Tala med ungdomarna om valet till EU.
Om demonstrationerna är relevanta eller inte är en icke-fråga. Den riktiga frågeställningen lyder "varför skall hela svenska folket betala för det röda kalaset genom en förlorad arbetsdag?"
Om det är viktigt att ägna en dag om året åt politisk aktivitet på gräsrotsnivå, så föredrar jag en dag då alla partier engagerar sig. Ett bra alternativ till 1 maj är en av dagarna i Almedalsveckan.
Skicka en kommentar