Fotbollen och huliganvåldet - en debatt präglad av historielöshet och rundgång

Den fruktansvärda dödsmisshandeln av en fotbollssupporter i Helsingborg i söndags kastar en mörk skugga över svensk fotboll. Sorgen och vreden över det inträffade har manifesterats i stora och värdiga ceremonier. Däremot präglas delar av den efterföljande debatten om huliganvåldet av historielöshet, moralism och vanmakt.

Jag har tidigare betonat att huliganvåld handlar om grupper av unga män i kombination med alkohol/droger samt våldskultur/våldsromantik. Den typen av olycklig kombination är sannerligen ingen ny företeelse, utan något som präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, Tunabergare mot unga män från Buskhyttan, som det heter i Ulf Peder Olrogs visa. I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga män från Tunaberga som slåss mot unga män från Buskhyttan. I stället är det unga män från Firman Boys som slåss mot unga män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma. Fotbollsfirmorna påminner också en del om de MC-gäng som ägnar sig åt kriminell verksamhet (med skillnaden att MC-gängens kriminalitet har en ekonomisk sida).

Vanmakten tar sig uttryck i att debatten präglas av rundgång och börjar om på nytt efter varje tragisk händelse, i stället för att ta avstamp i forskning som faktiskt finns på området. Som ett mantra upprepas att "alla" har ansvar för att nå en lösning. Men att påstå att alla har ansvar gör ansvarsfördelningen oklar.

Ansvaret måste specificeras.

Staten har det övergripande ansvaret för att lösa problemet. Ansvaret skall utövas genom lagstiftning och genom ekonomisk stöd som ger övriga berörda aktörer möjlighet att bekämpa huliganvåldet. Regeringen har dragit frågan i långbänk och inte förmått gå vidare utifrån den utredning om brottslighet i anslutning till idrottsarrangemang som Björn Eriksson presenterade för två år sedan. Denna bristande beslutsamhet från regeringens sida förtjänar kritik.

Polisen har ansvar för att se till att lagarna efterlevs. Givet de lagar och förordningar som i dag reglerar idrottsarrangemang har jag svårt att se att polisen skulle kunna agera så mycket annorlunda än vad man gör idag. Det hindrar förstås inte att enskilda misstag och felbedömningar förekommer.

Idrottsklubbarna har ansvar för arrangemangen på arenorna och för sin samverkan med enskilda supporterklubbar. Idrottsklubbarna borde bli bättre på att utnyttja de lagrum som finns, till exempel genom att införa maskeringsförbud på arenorna (vilket till exempel IFK Göteborg beslutat införa). Inte för att ett maskeringsförbud i sig minskar våldet (nästan allt våld äger rum utanför arenorna), utan för att ett maskeringsförbud blir en symbolhandling som stärker normen om att våldshandlingar är oacceptabla. Föreningarna skall självklart inte ge huliganfirmorna en plattform att agera ifrån, till exempel genom att tillåta firmorna att hålla "kvartssamtal" med spelare eller klubbledningar. De föreningar som tillåtit sådana arrangemang förtjänar kritik.

Spelarna har ansvar för sitt individuella agerande, på och utanför planen. Ett ständigt tjafsande med domarna bidrar till dålig stämning på läktarna. Likaså måste spelarna förstås undvika allt samröre med huliganfirmorna och bestämt ta avstånd från deras agerande.

Supporterklubbarna har ansvar för sin interna supporterkultur. Hatramsor är hopplöst daterade och bör utrangeras från sortimentet. Supporterklubbarna bör också undvika lojalitetsmarkörer mot personer som dömts för huliganbrott.

Den breda fotbollspubliken har ett ansvar för sitt agerande på läktarna. Själv har jag omoget skrikit med i en hatramsa för mycket, men det är slut med det nu. Fler personer borde också visa civilkurage och våga säga ifrån när övergrepp sker.

En klarare ansvarsfördelning löser inte problemet, men är en nödvändig förutsättning för att problemet skall kunna lösas. Jag vill inte ha ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. För att undvika en sådan utveckling måste något göras nu.