2014-04-18

Hur rädd är du för Getsemane?

Alla har vi våra mörka rum, eller mörkrum som Nils Ferlin kallade det i sin dikt Getsemane ur samlingen Goggles från 1938. (Det slår mig att i dag tror väl alla att Goggles har något med Google att göra.)

Ferlins dikt - som återges nedan - är dubbelbottnad. Å ena sidan Getsemane som det mörka rum - ett slags väntrum - där vi människor förtärs av den ångest och skräck och obeslutsamhet som är vår följeslagare här på jorden. Å andra sidan Getsemane som det mörkrum där vi likt en fotograf skapar de klara bilder som är nödvändiga för att vi skall förmå finna mening i vår tillvaro och för att vi skall kunna sätta avtryck. Bilderna av det mörka rummet och mörkrummet är inte ömsesidigt uteslutande, tvärtom förstärker de varandra och nödvändiggör varandra. Ferlin var nog mer av en dialektiker än vad han själv var medveten om.

Alla har vi våra Getsemane, våra mörka rum och mörkrum. En del av av oss vistas säkert i mörkare rum än andra. Vår oundkomliga vistelse i dessa rum förenar oss som människor. Men Ferlin gör en poäng av att det som skiljer oss åt som människor är hur vi förmår hantera tillvaron i dessa rum. Skräms vi av mörkret, kanske blundar för att låtsas att det egentligen är ljust i rummet? Eller brukar vi mörkret för att skapa de skarpa bilder som kan ge både oss själva och andra det mod och den beslutsamhet som vi behöver för att våga vara människor och förmå göra det som vi vet att vi borde göra?

De som av Getsemanes mörker skräms till likgiltighet och passivitet möts av Ferlin inte av förakt, men väl av en slags avfärdande sorgsamhet: Till aska kom han men aldrig brand, och månen ler åt hans tomma hand. Ferlins syn på sitt eget konstnärskap innehöll både självkänsla och självförakt. Självkänsla i det att han såg vilka kvaliteter som präglade det han åstadkom, självförakt i det att han såg vad han aldrig kunde åstadkomma.
Bild: Bertil Hladisch 
Oftast var det sorgen över det han inte kunde åstadkomma som präglade hans sinneslag. Han var en så liten och klen artist, lyder inledningsmeningen i Getsemane. Just för att Ferlin såg sig som "en så liten och klen artist" kunde han kombinera sin kamp i Getsemane med en villkorslös kärlek och gemenskap med alla dessa sina minsta, de som kom till aska men aldrig brand.

I dag tänker jag på Jesus natt i Getsemane inför det ohyggliga och det oundvikliga som väntade honom. Hans kamp i Getsemane ger mig styrka och kraft att försöka skapa de bilder jag har kapacitet att skapa, att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman.

Med dessa rader och med Nils Ferlins dikt nedan önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk.



GETSEMANE 
 
Han var en så liten och klen artist
att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé
ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,
men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för fin text!

Anonym sa...

Tack det var en bra dikt och reflektion att bära med sig i påsken! Hälsningar Annika ahren Vargas

A-K Roth sa...

Trevlig analys. Tänker genast på raderna "Jag har sålt mina visor till nöjets estrader - och Gud må förlåta mig somliga rader - ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals." Där visas det du talar om också.

Unknown sa...

"...att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman."

Att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra... Här ryms mycket poesi värt en dikt som matchar Getsemane.

Anonym sa...

Sann och gedigen text. J

Ulla Marie Gunner sa...

Råkade på din text i förberedelserna för helgen! Tack!

Unknown sa...

Hej, har nyligen besökt Jerusalem, råkade sammanfalla med Trumps utspel, december 2017, vilket gav särskild inlevelse i mänsklig konflikt och därtill hörande hat, "kärlek", förtvivlan och förhoppning.Besökte Getsemane, råkade nu se din fina skrivning från 2014.

Getsemane hörde jag flera gånger deklameras av en ung schizofren man, L, som hade ständigt slutna ögon. Det var under ett vik på Långbro Mentalsjukhus - vid sidan av mina läkarstudier. För mig var L den klene artisten som inte orkade se sig själv och denna värld. Men orkade formulera den stora sorgen och ödsligheten.. men hjälp av Ferlins ord. Och i förlängningen har jag förstås alltmera tänkt att vi alla är klena artister. Men sätter man sig vid sin "Faber 2" och möter upp livet (så gott man kan) kan klara bilder växa fram. Ferlins Getsemane är kanske ett underskattat mästerverk? Tack från Hans Smedje

Ja det var länge sedan du skrev om Getsemane- men tack för det!/mvh Hans Smedje