Hur rädd är du för Getsemane?

Alla har vi våra mörka rum, eller mörkrum som Nils Ferlin kallade det i sin dikt Getsemane ur samlingen Goggles från 1938. (Det slår mig att i dag tror väl alla att Goggles har något med Google att göra.)

Ferlins dikt - som återges nedan - är dubbelbottnad. Å ena sidan Getsemane som det mörka rum - ett slags väntrum - där vi människor förtärs av den ångest och skräck och obeslutsamhet som är vår följeslagare här på jorden. Å andra sidan Getsemane som det mörkrum där vi likt en fotograf skapar de klara bilder som är nödvändiga för att vi skall förmå finna mening i vår tillvaro och för att vi skall kunna sätta avtryck. Bilderna av det mörka rummet och mörkrummet är inte ömsesidigt uteslutande, tvärtom förstärker de varandra och nödvändiggör varandra. Ferlin var nog mer av en dialektiker än vad han själv var medveten om.

Alla har vi våra Getsemane, våra mörka rum och mörkrum. En del av av oss vistas säkert i mörkare rum än andra. Vår oundkomliga vistelse i dessa rum förenar oss som människor. Men Ferlin gör en poäng av att det som skiljer oss åt som människor är hur vi förmår hantera tillvaron i dessa rum. Skräms vi av mörkret, kanske blundar för att låtsas att det egentligen är ljust i rummet? Eller brukar vi mörkret för att skapa de skarpa bilder som kan ge både oss själva och andra det mod och den beslutsamhet som vi behöver för att våga vara människor och förmå göra det som vi vet att vi borde göra?

De som av Getsemanes mörker skräms till likgiltighet och passivitet möts av Ferlin inte av förakt, men väl av en slags avfärdande sorgsamhet: Till aska kom han men aldrig brand, och månen ler åt hans tomma hand. Ferlins syn på sitt eget konstnärskap innehöll både självkänsla och självförakt. Självkänsla i det att han såg vilka kvaliteter som präglade det han åstadkom, självförakt i det att han såg vad han aldrig kunde åstadkomma.

Bild: Bertil Hladisch 
Oftast var det sorgen över det han inte kunde åstadkomma som präglade hans sinneslag. Han var en så liten och klen artist, lyder inledningsmeningen i Getsemane. Just för att Ferlin såg sig som "en så liten och klen artist" kunde han kombinera sin kamp i Getsemane med en villkorslös kärlek och gemenskap med alla dessa sina minsta, de som kom till aska men aldrig brand.

I dag tänker jag på Jesus natt i Getsemane inför det ohyggliga och det oundvikliga som väntade honom. Hans kamp i Getsemane ger mig styrka och kraft att försöka skapa de bilder jag har kapacitet att skapa, att bana de vägar jag tror är ägnade åt mig att vandra och att efter förmåga odla och värna all den kärlek som till syvende och sist håller oss människor samman.

Med dessa rader och med Nils Ferlins dikt nedan önskar jag alla bloggens läsare en riktigt Glad Påsk.



GETSEMANE 
 

Han var en så liten och klen artist

att han kände sig mer än lovligt trist.

Då satte han sig vid sin Faber 2

en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiateljé

ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram

för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd - för köld och ris,

får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt

av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick,

men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand

och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane

har ingenting alls att få eller ge.