Mycket jämnt opinionsläge i dagens Sifo. Vad hinner hända före valet?

I dag är det 30 dagar kvar till valet. Opinionsläget mellan de båda blocken är jämnt. I dagens mätning från Sifo får de rödgröna partierna 40.6 procent av väljarstödet, allianspartierna får 39.9 procent.

Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.

Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.

Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.

Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?

Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)


Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.

När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.

Sverigedemokraternas väljare - proteströstare eller inte?

Är Sverigedemokraternas väljare proteströstare eller delar de faktiskt delar partiets åsikter och värderingar? Jag tycker det i media och bland samhällsvetare pågår en lite märklig debatt - för mig står proteströstning och röstning på ett parti vars åsikter man delar inte i motsättning till varandra.

Aftonbladet har i en uppmärksammad reportageserie - På min hemmaplan - skildrat livet i några av de orter i Sverige där Sverigedemokraterna är som starkast; Sölvesborg, Falköping, Kumla, Rönningsberg, Torslanda och Säffle. Ett återkommande tema i reportageserien har varit att många av Sverigedemokraternas väljare själva motiverat sitt partival i termer av "protest". I dag presenterar Aftonbladet en undersökning där 59 procent av SD-väljarna uppger just protesten eller ”signalen om en politisk riktningsändring” var viktig när de valde parti, jämfört med 16 procent för väljaren i snitt.

Samtidigt har en del statsvetare - till exempel Andrej Kokkonen på Politologerna - argumenterat emot proteströstarhypotesen. De menar i stället att Sverigedemokraternas väljare röstar på Sverigedemokraterna eftersom de delar partiets åsikter och värderingar.

Jag har svårt att se att dessa alternativ som ömsesidigt uteslutande. Min argumentation är följande. Vi vet från tidigare studier att Sverigedemokraternas väljare i huvudsak delar partiets åsikter och värderingar, särskilt i frågor som berör invandring och flyktingmottagning. Så har det i alla fall varit tidigare, och det är svårt att finna goda skäl till att det skulle vara annorlunda nu. Samtidigt vet vi att inställningen till invandring blivit mer positiv och att motståndet mot flyktingmottagning minskat i Sverige de senaste 20 åren.

Den intressanta frågan blir då varför Sverigedemokraterna mer än fördubblat sitt röstetal under mandatperioden samtidigt som andelen svenskar som delar partiets uppfattning om invandring och flyktingmottagning minskat över tid. En rimlig hypotes är att Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen sedan 2010 (partiet får en ytterligare plattform för mobilisering och opinionsbildning, medieintresset för partiet ökar, partiet är ensamt i riksdagen om sin politik i frågor kring invandring och flyktingmottagning) samt avsaknaden av skarpa vänster-högermotsättningar i svensk politik (Moderaternas förflyttning mot mitten och Socialdemokraternas oro att skrämma bort mittenväljare) bidragit till att lyfta upp frågor om invandring och flyktingmottagning på den politiska dagordningen och därigenom göra dessa frågor viktigare för väljarnas partival.

Utgångspunkten för de som avfärdar hypotesen om proteströstning är ofta artikeln ”Anti-immigrant parties in Europé: Ideological or protest vote” av Wouter van der Brug, Mendert Fennema och Jean Tillie i European Journal of Political Research från 2000. I artikeln menar sig författarna ha avfärdat tesen om invandringskritiska partiers väljare som proteströstare. Men artikelns resultat vilar förstås tungt på hur de definierar "proteströstning". Författarna menar att proteströstning kännetecknas av att väljaren inte röstar på det parti vars politik hen föredrar, utan i stället använder sin röst för att uttrycka missnöje med det politiska systemet. Jag tycker det blir en snäv definition. Den bidrar egentligen inte till förståelsen för valet av parti. Väljaren kan själv uppfatta och beskriva sin röst som en proteströst även om rösten ges till ett parti som står åsiktsmässigt nära.

Tänk er följande motivering av en SD-väljare: "Ja, jag tycker vi har för många invandrare i Sverige. Det har jag tyckt länge. Tidigare röstade jag på Moderaterna men nu känner jag att de och de andra partierna skiter i oss härute och våra bekymmer och därför blev det en proteströst på SD för min del." Protesten består i att låta invandringsfrågan fälla avgörandet för sitt partival och därigenom bryta mot en norm som uppfattas som "politiskt korrekt" och visa sitt missnöje mot etablissemanget.

Vi kan således skilja mellan "subjektiva proteströstare" (de som själva uppfattar sin röst som en "proteströst") och "objektiva proteströstare" (de som visar missnöje genom att rösta på ett parti de inte sympatiserar med, oavsett hur de själva motiverar sin röst). För att förstå Sverigedemokraternas valframgång är de subjektiva proteströstarnas motiveringar av sitt partival rimligen av mycket stor betydelse. Att avfärda deras uppfattning med att de inte är några "riktiga proteströstare" tror jag bidrar till att fördunkla snarare än belysa Sverigedemokraternas valframgång.

För ett ytterligare perspektiv på saken, se gärna Karl Loxbos inlägg på Politologerna.

Inför 1 maj, supervalåret 2014

En av de mest förutsägbara händelserna i slutet av april varje år är att det uppstår en mini-debatt om huruvida 1 maj-demonstrationerna verkligen fyller någon funktion längre. Är det inte så, menar en del, att tiden sprungit ifrån dessa manifestationer, att röda fanor blivit otidsenliga och att skarorna under banderollerna blir glesare och glesare?

Dessa debatter är i sig ett tecken på att 1 maj fortfarande fyller en funktion. Hade demonstrationerna varit helt ointressanta och betydelselösa hade ingen gjort sig mödan att förespråka deras avskaffande.

Visst har leden glesnat, men det finns utifrån det material jag kunnat ta del av inget som tyder på att det är en fortsatt nedgång. Jag och min kollega Mikael Persson visade t ex på Politologerna ifjol att Vänsterpartiets 1 maj-tåg i Göteborg vuxit en hel del de senaste åren, samtidigt som deltagandet i Socialdemokraternas demonstrationståg i samma stad varit relativt stabilt de senaste 15 åren.

Det mediala intresset för 1 maj tycks också vara oförändrat stort. Journalister ringer i oförminskad utsträckning och TV, radio och tidningar bevakar arrangemangen generöst. I sociala medier är 1 maj-manifestationerna ett dominerande ämne hela dagen.

Jag minns ett seminarium om politisk opinionsbildning, i Almedalen för ett par år sedan. De första 25 minuterna ägnades åt att seminariedeltagarna överöste varandra i konstateranden om att DN Debatt spelat ut sin roll och inte längre var relevant. Jag tror det var PM Nilsson som efter dessa 30 inledande minuter insiktsfullt och småleende ställde frågan varför panelen ägnat 25 minuter åt att diskutera DN Debatt om det nu var så att den plattformen inte längre hade någon betydelse.

Visst behöver 1 maj-firandet förnyas och vidareutvecklas. Jag tycker mig se tendenser till att dagen inte längre blir en dag bara för arbetarrörelsen, utan för politiskt engagemang och politiska manifestationer överhuvudtaget. Inte mig emot. Ju fler som är med, desto större blir intresset för denna dag.

Inför årets 1 maj har Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vinden i ryggen. I dagens opinionsundersökning från DN/Ipsos skiljer det inte mindre än 15.9 procentenheter mellan de båda blocken. Så stor har den rödgröna ledningen inte varit vid något annat mättillfälle i DN/Ipsos under hela mandatperioden. Det skall nu mycket, mycket till för att Alliansen skall kunna vända detta opinionsunderläge till valseger i höst.

De senaste dagarna har debatten kretsat kring hur en rödgrön regering kommer att se ut. (Jag kommenterar till exempel frågan för Svenska Dagbladet här). Det ökade intresset är svårt att tolka på annat sätt än att alltfler nu räknar med att Stefan Löfven verkligen kommer att få bilda regering i höst.

Jag noterar också att Feministiskt initiativs (Fi) framgångar fortsätter. Skulle jag tvingas gissa i dag så tror jag att Fi kommer att lyckas vinna mandat i Europaparlamentet. Men det är bara om jag skulle tvingas gissa. Osäkerheten är fortfarande mycket stor i den frågan. De närmaste veckornas opinionsundersökningar kommer att ge lite bättre vägledning.

I morgon kommer jag i vanlig ordning att räkna de flesta av demonstrationerna i Göteborg och avrapportera här på bloggen på kvällen. Den som vill komma i 1 maj-stämning redan i kväll rekommenderas att lyssna på Finn Zetterholms och Pierre Ströms fina version av Hannes Skölds sång Första maj.

Ras och rasism i svensk och amerikansk politik

Sedan en tid pågår en debatt om huruvida medier bör etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. Debatten inrymmer egentligen tre olika frågeställningar. Dessa tre hålls ofta inte isär, vilket bidrar till förvirring och till att dölja de skiljelinjer som finns i debatten. För det första: Vad menar vi med "rasism"? För det andra: Givet vad vi menar med rasism, är det rimligt att karaktärisera Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt parti"? För det tredje: Givet svaren på dessa båda frågor, bör medierna lägga till "epitetet rasistiskt" när man talar om Sverigedemokraterna? Mycket av oenigheten kring svaret på fråga tre bottnar i att man egentligen är oeniga kring, eller åtminstone osäkra på, svaret på fråga ett.

Traditionellt betyder rasism att man indelar människosläktet i olika raser och påstår att det finns ett samband mellan rastillhörighet och "nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär". Raserna kan sorteras in i en hierarki beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen (Nationalencyklopedin). I dag är det ytterst få människor eller partier som ansluter sig till en sådan rasistisk uppfattning. I stället talas det om en "kulturell rasism", där biologiskt förvärvade egenskaper ersatts av kulturellt förvärvade egenskaper. Begreppet "rasism" har därigenom breddats och tenderar att bli gränslöst. Begreppsutvecklingen släpar efter, och vi har ännu inget riktigt bra ord/begrepp att sätta i dess ställe.

I vardagligt tal kan rasism ses som ett förminskande eller en antipati enbart på grund av påstådd rastillhörighet (se Demker s 157 ff). När det gäller just Sverigedemokraterna föredrar jag beteckningen "främlingsfientligt parti", grundat på partiets fientlighet till och avståndstagande från "främlingar" och det främmande. Mina skäl har jag tidigare utvecklat här.

Statsvetaren Anders Sundell har på Politiologerna visat hur mediernas användande av epitetet "rasistiskt" om Sverigedemokraterna minskat kraftigt över tid. Huruvida förändringen skett spontant eller är en följd av medvetna redaktionella beslut skulle vara intressant att få veta. För att public service-företagen Sveriges Television och Sveriges Radio skulle kunna börja använda epitetet "rasistiskt parti" om Sverigedemokraterna krävs i praktiken att det råder stor enighet om huruvida partiet verkligen är rasistiskt. En sådan enighet föreligger ej.

*

I amerikansk politik är ras ständigt närvarande - ibland explicit och ibland som elefanten i rummet. En studie har visat att Barack Obama i presidentvalet 2008 fick sämre resultat än förväntat i områden som hade den högsta frekvensen rasist-orienterade sökningar på Google. Ju fler rasist-orienterade sökningar, desto mindre stöd för Obama givet vad som annars var förväntat. Angående huruvida Obama bemöts annorlunda för att han är svart fick Oprah Winfrey stor uppmärksamhet för ett uttalande till BBC i förra veckan: There is a level of disrespect for the office that occurs. And that occurs, in some cases, and maye even many cases, because he's African-American.

Högsta Domstolen i USA prövar just nu ett ärende där Justitiedepartementet anklagar delstaten Texas för "intentional racial discrimination" genom att utforma sin vallag på ett sådant sätt att färre svarta och hispanics kommer att rösta. Liknande anklagelser har riktats mot bland annat Wisconsin och North Carolina.

Och i det nyligen genomföra borgmästarvalet i New York fick Bill de Blasio 96 procent av de svarta väljarnas röster, mot drygt 50 procent av de vita väljarnas röster.

*

Det skulle vara intressant med en jämförande studie över hur "ras" diskuteras i USA och i Sverige, och vilka betydelser som läggs i ordet. I USA skriver man till exempel alltid race utan citationstecken. I Sverige tror jag vi tenderar att sätta citationstecken kring "ras" för att markera att vi egentligen inte tycker att indelningen av människor i raser är berättigad eller att "raser" inte finns. Tipsa gärna om ni känner till något intressant skrivet på området.

Första maj, Göteborg, 2013

Efter en idog första maj-dag i Göteborg kommer här en kort rapport angående deltagandet i de olika demonstrationerna. Den som vill sätta in deltagarsifforna i ett längre och vidare perspektiv rekommenderas att klicka in på min och Mikael Perssons nu uppdaterade text på Politologerna.

Störst i stan var återigen Vänsterpartiet, vars tåg inrymde över 4 100 deltagare, vilket var en ökning med 900 personer från fjolårets siffror. Partiet hade god hjälp av partiledare Jonas Sjöstedts närvaro. Men det höga deltagarantalet i Vänsterpartiets tåg är inte bara en partiledareffekt. Redan förra året ökade deltagandet i Västerpartiets tåg markant jämfört med tidigare år.

Socialdemokraterna samlade i år 1 850 deltagare, vilket var en minskning från förra året med 600 personer. Den viktigaste förklaringen är sannolikt att förra året debuterade Stefan Löfven som första maj-talare på Götaplatsen, vilket samlade många nyfikna. I år hölls talet av den mer anonyme ordföranden för Byggnads Johan Lindholm. Men 1 850 deltagare är ungefär så många som de senaste 20 åren brukar gå i Socialdemokraternas tåg på första maj.

Syndikalisterna (SAC) samlade 1 500 personer, vilket var en minskning med 100 personer jämfört med i fjol. Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr) höll ställningarna och ökade från 750 till 800 deltagare.

Feministiskt initiativ debuterade på första maj i år. Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa deras demonstration. Information om deltagarantalet mottages tacksamt.

Trender i deltagande i första maj-tågen – vänsterns styrkedemonstration eller en tradition på väg att utraderas?

Det här inlägget är samförfattat av mig och Mikael Persson, och även publicerat på utmärkta statsvetarbloggen Politologerna.

Under de senaste åren har det framförts förslag om att slopa första maj som helgdag och i Norrköping ersätts i år demonstrationstågen av en konsert med popsångerskan Amy Diamond. Mot bakgrund av sådana nyheter skulle man kanske kunna tro att första maj-tågens popularitet är på väg att minska. Å andra sidan talar partierna till vänster om första maj som en årlig framgångsrik styrkedemonstration. Så vad ska man egentligen tro? Lockar första maj allt färre eller är det fortfarande en imponerande styrkedemonstration från vänsterns sida?

Sällan presenteras det i debatten några tidsserier på hur många deltagare som demonstrationstågen lockar. Det är därför svårt att få ett grepp om exakt hur deltagandet i demonstrationstågen på första maj förändras över tid. Vi ska här försöka bringa lite klarhet i frågan och presentera siffror på hur många som deltagit i demonstrationstågen i Göteborg vid ett antal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. Vi ska försöka att undersöka vilka trender man kan skönja och om det finns något samband mellan deltagande i demonstrationerna och partiernas opinionsstöd.

Siffrorna över demonstrationsdeltagande som presenteras här har räknats av Ulf Bjereld på plats i Göteborg vid vart och ett av tillfällena. Mätningarna omfattar 12 år från 1995 till 2012, det finns alltså vissa brott i tidsserierna.

Antalet demonstrationsdeltagare i tågen för S, V, KPMLr/KP och SAC presenteras i figur 1 nedan. Varje punkt indikerar ett mättillfälle, (man ska alltså ta i beaktande att det saknas mätningar till exempel mellan 2003 och 2007). 

Figuren visar att Vänsterpartiet lockar flest demonstrationsdeltagare, vid det senaste valet över 3000 personer. Ökningen mellan 2011 och 2012 var kraftig för Vänsterpartiets del; en ökning med ungefär 1000 personer. Socialdemokraterna har under åren 2007 till 2011 lockat ungefär lika många deltagare som Vänsterpartiet, strax under 2000. Även Socialdemokraterna ökade mellan 2011 och 2012, men de kunde inte nå upp till Vänsterpartiets nivå. Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar. Uppenbarligen har Vänsterpartiets en större andel trogna sympatisörer som är beredda att engagera sig på första maj.

SAC, som i den nationella politiska debatten spelar en perifer roll, har i sitt första maj-tåg lockat allt större skaror under de senaste tid. På senare år har deras tåg nästan lockat lika många deltagare som Socialdemokraternas, det vill säga drygt 1500 deltagare. Vad det gäller KPMLr/KP har de under 2000-talet legat stabilt på en nivå strax under 1000 deltagare, den lägsta uppmätta siffran är 740. Detta måste sägas vara starkt av ett parti som i kommunalvalet i Göteborgs kommun fick cirka 2500 röster (KP). Demonstrationståget motsvarar alltså ungefär en fjärdedel av deras väljare i kommunen.

Som en jämförelse kan vi nämna att Socialdemokraterna i samma val samlade drygt 90 000 röster. Demonstrationståget på första maj motsvarar alltså inte mer än ungefär 2,5 procent av deras väljare. För Vänsterpartiets del motsvarar demonstrationståget ungefär 16 procent av deras väljare i kommunalvalet i Göteborg 2010. De mer radikala partierna samlar alltså större andel av sina sympatisörer till första maj-tågen. Om Socialdemokraterna mobiliserade lika stor andel av sina väljare på första maj som KP gjort så skulle Socialdemokraternas tåg i Göteborg bestå av mer än 20000 deltagare.

Vad finns det för andra faktorer som kan förklara variationer över tid? Man skulle kunna tänka sig att första maj-demonstrationerna lockar fler när det är borgerligt regeringsinnehav och färre under Socialdemokratiskt regeringsinnehav, men en sådan trend är svår att se. Men vi vet ju dock inte om trenden under de senaste åren varit mer negativ om vi haft en Socialdemokratisk regering. Man skulle också kunna tänka sig att fler demonstrerar när det är valår då den politiska debatten är mer intensiv. Men även en sådan trend är svår att se. (Vi väljer här att bortse från tillfällighetsfaktorer, som till exempel väderleksförhållanden eller hur attraktiva respektive huvudtalare är. När det gäller väderleksförhållanden brukar det hävdas att lagom är bäst. Om det är för vackert väder åker folk till landet. Om det är för dåligt väder stannar folk hemma.)

Sammanfattningsvis kan man säga att demonstrationsdeltagandet under större delen av den aktuella perioden är påfallande stabilt. Även om studier av faktiskt demonstrationsdeltagande tidigare lyst med sin frånvaro, finns det i tidigare forskning stöd för att demonstrationsdeltagandet är relativt stabilt under 2000-talet. Magnus Wennerhag (2012) har utifrån SOM-institutets enkätundersökningar visat att deltagandet är relativt konstant från 1999 till 2011. Om den starka ökningen vid första maj-demonstrationerna 2012 bara var en tillfällig ökning eller början på en längre positiv trend återstår att se.

Figur 2 visar utvecklingen för samtliga deltagare i de fyra demonstrationstågen. Samtliga tåg är inte räknande vid alla tillfällen vilket förklarar tidsseriebrottet. Naturligtvis bör man vara försiktig med tolkningarna när man bara har sex stycken mättillfällen, men vi kan dock konstatera att dessa data inte ger något stöd för en negativ trend. Tvärtom tycks trenden under dessa år vara positiv, men för att kunna uttala sig om trender i ett längre perspektiv hade vi behövt fler mätningar.

Finns det ett samband mellan partiernas stöd i opinionen och hur många deltagare de lockar vid första maj? Figur 3 nedan visar Socialdemokraternas demonstrationsdeltagande tillsammans med opinionsstödet i SIFOs mätningar från april respektive år (den senaste mätningen innan första maj varje år). Det är förvisso relativt få mätpunkter vi har tillgång till men korrelationen är blygsam, 0.1. Man måste också vara försiktig när man jämför trender på olika skalor. Vi kan dock notera att mellan 2011 och 2012 ökade Socialdemokraterna både i opinionen och i demonstrationsdeltagande, men det finns också flera tillfällen då trenderna går åt olika håll. Medan Socialdemokraterna föll kraftigt i opinionen mellan 2007 och 2011 så var demonstrationsdeltagandet under samma period relativt stabilt. Opinionsstödet är alltså ingen särskilt pålitligt faktor för att förutse demonstrationsdeltagande.

 I figur 4 ser vi närmare på Vänsterpartiets stöd i opinionen och deltagande i deras första maj-tåg. Här ter sig sambandet mellan opinionsstöd och demonstrationsdeltagande ännu svagare. Sedan början av 2000-talet har Vänsterpartiets stöd i opinionen mer än halverats. Trenden för deras första maj-tåg följer dock inte samma negativa trend, utan har varit relativt stabilt de senaste åren med en stark ökning 2012.

Partiernas opinionsstöd och demonstrationsdeltagande tycks alltså inte ha så mycket med varandra att göra. Stöd i opinionen ökar och minskar över tid, men antalet kärnsympatisörer som går i tågen ser inte ut att samvariera särskilt starkt med de övergripande opinionstrenderna.

Visst görs det försök att förnya och modernisera första maj-firandet. Socialdemokraternas digitala första maj-märke 2013 skall ses som ett försök i den riktningen. Fortfarande fyller de traditionella första maj-tågen funktionen att mobilisera partiets medlemmar och sympatisörer till en gemensam manifestation samtidigt som partiet får en möjlighet att inför medborgare och media föra fram sina politiska krav och bidra till att sätta den politiska dagordningen. Så länge deltagandet hålls på en anständig nivå kommer dessa manifestationer därför att fortsätta.

Men för att första maj-firandet skall kunna utvecklas ytterligare bör partierna fundera allvarligt över hur man utnyttjar den kommunikationsteknologiska revolutionen för att bättre mobilisera medlemmar och sympatisörer i en digital tid. Varför inte låta de traditionella demonstrationstågen och talen följas eller föregås av en gemensam (inter)nationell digital manifestation med syfte att sätta skarpt avtryck i någon för arbetarrörelsen viktig politisk sakfråga – kampen mot arbetslösheten eller för fred och frihet i Mellanöstern? Den politiska kraft som har kreativiteten att först utveckla ett sådant koncept har goda möjligheter att skapa sig ett försteg när det gäller politisk opinionsbildning i en digital tid.

Referenser:

Wennerhag, M (2012) Demonstrerandets normalisering? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) I framtidens skugga. Göteborgs universitet: SOM-institutet.