Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

Därför tvingades Anna Kinberg Batra avgå

Anna Kinberg Batras avgång blev oundviklig, givet de senaste dagarnas händelseutveckling. Även om hon hade tagit strid och kanske kunnat kämpa sig kvar skulle hon i valrörelsen stå inför en hart när omöjlig uppgift. Anna Kinberg Batra skulle få mycket svårt att övertyga väljarna om att hon förtjänade deras förtroende när en så stor del av hennes egna medlemmar öppet deklarerat att de inte hyste ett sådant förtroende.

Anna Kinberg Batras avgång innan hon ens fått möjlighet att leda sitt parti i val är förstås ett stort politiskt misslyckande, både för henne själv och för Moderaterna. Hur kunde det gå så illa?

Moderaternas problem handlar i grunden om politik, inte om person. Det finns en spänning mellan konservativa och liberala idéströmningar inbyggd i partiet. Spänningen ställer extra höga krav på partiledaren att hålla samman sitt parti. Fredrik Reinfeldt prioriterade de liberala idéströmningarna. De partimedlemmar som kände sig mera hemma i de konservativa idéerna accepterade hans kursändring så länge den var framgångsrik. Alliansen blev en framgångssaga och Moderaterna kunde tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna styra Sverige i åtta år.

Men Alliansen tröttnade i regeringsställning. Åtta år är en mycket lång tid för dagens rörliga väljarkår. Nya Moderaternas vandring mot mitten lämnade högerflanken vidöppen och Sverigedemokraterna tvekade inte att ta platsen i besittning. Därigenom förändrades det svenska politiska landskapet i grunden.

Moderaterna lyckades inte orientera sig i detta nya politiska landskap. Anna Kinberg Batra förde partiet högerut, bort från den position dit Fredrik Reinfeldt fört det. Men Moderaterna lyckades inte utmejsla ett tydligt ställningstagande i förhållande till Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Å ena sidan var Moderaterna ett alliansparti som skulle regera tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, vilka vägrade ha någon form med samverkan med Sverigedemokraterna. Å andra sidan öppnade Moderaterna dörren för viss samverkan med Sverigedemokraterna, men oklart på vilket sätt och i vilka sammanhang. Denna dubbelhet blev inte en framgångsrik kompromiss som bidrog till att hålla samman partiet. I stället blev företrädare för såväl de mer liberala som de mer konservativa idéströmningarna i partiet missnöjda. Liberaler var upprörda över att Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna. De konservativa var upprörda över att Anna Kinberg Batra inte utnyttjade läget till att försöka fälla den rödgröna regeringen. Och att hålla samman sitt parti är varje partiledares viktigaste uppgift.

Till dessa saker kan man förstås lägga Anna Kinberg Batras svårigheter att utveckla en övertygande retorik. Hon kritiserades offentligt av journalister för att inte svara på frågor. Anna Kinberg Batra talade mycket om tydlighet, men hon gestaltade den sällan.


Den partiledare som nu ska väljas har tre valmöjligheter när det gäller relationen till Sverigedemokraterna. För det första kan hen öppna för en mer utvecklad samverkan med Sverigedemokraterna - men då spricker Alliansen. För det andra kan hen säga definitivt nej till samverkan med Sverigedemokraterna - men då återstår frågan hur Alliansen ska kunna bilda regering. För det tredje kan hen fortsätta på den nuvarande linjen och hålla dörren fortsatt på glänt för Sverigedemokraterna - men då sitter partiet fast i samma trovärdighetsproblem som i dag.

Svensk demokrati behöver ett starkt högerparti som förmår samla och mobilisera de medborgare som hyser utvecklade högerståndpunkter. Det vore bra om ett sådant starkt högerparti höll rågången klar mot främlingsfientliga och rasistiska krafter. Vi får se om det blivande ledarskapet i Moderaterna blir moget den uppgiften.

Moderaternas kris och mantrat "ökad tydlighet"

En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.

Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.

Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.

Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.

Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.

"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."

"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."

"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."

Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.

Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.

Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?

Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?

Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?

Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?

Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

När avgår Jan Björklund och vem efterträder honom?

Jag har ännu ej stött på någon politisk bedömare som tror att Jan Björklund leder Folkpartiet i valet 2018. Folkpartiet gjorde i september 2014 med sina 5.4 procent sitt näst sämsta val någonsin - endast valet 1998 (4.7 procent) har varit sämre. Folkpartiet har tappat sin paradfråga skolfrågan till Socialdemokraterna, och har i de senaste opinionsmätningarna legat obehagligt nära fyraprocentsgränsen. Knappast någon tror att Jan Björklund är rätt person att vända Folkpartiets negativa utveckling.

Varför har då Jan Björklund ännu inte tagit sin Mats ur skolan och tillkännagivit sin avgång? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar, och dessa är inte ömsesidigt uteslutande.

1.) Fredrik Reinfeldt tillkännagav sin avgång redan på valnatten. Det är bättre för Alliansen att hantera ett partiledarbyte i taget. Så snart Anna Kinberg Batra etablerat sig som ny partiledare och tillika oppositionsledare kan Jan Björklund utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

2.) Jan Björklund hade meddelat sin avgång redan i slutet av förra året om inte Sverigedemokraterna utlöst regeringskris och parlamentariskt kaos genom att ge sitt aktiva stöd till allianspartiernas budgetförslag. Nu finns Decemberöverenskommelsen på plats och ger den parlamentariska stabilitet som möjliggör för Jan Björklund att utan större dramatik berätta att han tänker avgå vid Folkpartiets landsmöte hösten 2015.

3.) Jan Björklund vill vänta med att avgå till ett tillfälle som är så gynnsamt som möjligt för den han vill se som sin efterträdare. Frågan är då vem denne person skulle vara. Jan Björklund är i traditionella vänster-högerfrågor mer socialliberal än vad de flesta tror. Jag återkommer till detta resonemang nedan.

4.) Jan Björklund vill verkligen inte avgå utan tänker hänga sig kvar så länge det går. Jag tror faktiskt inte det är så Jan Björklund tänker. Om han gör det, kommer partiet i övrigt i god tid före valet 2018 att på olika sätt tala om för honom att detta nog inte är en god idé.

Jag tror mest på förklaring 1 och 2 enligt ovan, men utesluter inte att åtminstone delar av förklaring 3 också kan ha viss bäring.

Vilka personer är då tänkbara att efterträda Jan Björklund? Cecilia Malmström vore förstås ett lyft för Folkpartiet. Men jag kan inte riktigt se den logik som får Cecilia Malmström att i förväg avbryta sitt uppdrag som EU-kommissionär för att åka hem och i opposition leda ett parti som just nu samlar fem procent av väljarkåren. Birgitta Ohlsson har ett starkt stöd i partiet och skulle vid en oddssättning måhända bli favorit. Just nu är hon föräldraledig och syns därför inte så mycket i offentligheten. Hon har en vass profil i jämställdhetsfrågorna och framstår som karismatisk, äkta och engagerad. Hennes värste konkurrent just nu är Erik Ullenhag, partiets gruppledare i riksdagen och tillika partiets ekonomisk-politiske talesperson. Erik Ullenhag har haft en hög profil de senaste månaderna och uppfattas nästan som partiet de facto-ledare - åtminstone i riksdagen. Erik Ullenhag är kompetent och trevlig, men framstår också som en smula färglös. En del menar att Erik Ullenhag är mer socialliberal och Birgitta Ohlsson mer marknadsliberal, vilket skulle kunna innebära att Jan Björklund föredrar Ullenhag. I kulisserna vilar Maria Arnholm, som efter höstens val utsågs till partisekreterare. Maria Arnholm är populär i de flesta sammanhang, och jag har hört socialdemokrater som säger att hon värderingsmässigt hade platsat i en rödgrön regering.

Hur det nu blir hoppas och tror jag att Folkpartiet väljer en öppen process där medlemmarna kan välja mellan flera villiga kandidater. Det är en process som fler partier borde ta efter.

Läs gärna Jenny Madestams bok Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (Liber, 2014). Samt Anders Sundells text på Politologerna där han visar att det är en mycket högre sannolikhet för partiledarbyte under året som följer efter ett val. Sannolikheten minskar därefter för varje år under mandatperioden. Jag kan heller inte låta bli att påminna om min text Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?, där jag prickade rätt.