I dag skulle Decemberöverenskommelsen ha firat sin ettårsdag. Så blev det inte. Den formella överenskommelsen föll som ett korthus när Ebba Busch Thor kördes över av sina egna partimedlemmar på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
Visar inlägg med etikett P4 Extra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett P4 Extra. Visa alla inlägg
2015-03-22
Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!
Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.
Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.
Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.
Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.
Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.
Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.
Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.
Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.
Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.
Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.
Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.
Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.
Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.
Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.
Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).
Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.
Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.
Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.
Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.
Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.
Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.
Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.
Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.
Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.
Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.
Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.
Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.
Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.
Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)