2020-11-15

Läget i svensk politik - lugnet före stormen?

Nej, det blev ingen het politisk höst i Sverige. Kampen mot corona-pandemin har trängt undan de flesta traditionella stridsfrågorna. Den regeringskris som många varnade för (baserad på Preem-frågan, migrationspolitiken och arbetsrätten) lyser med sin frånvaro. I stället har nyhetsbevakningen den senaste månaden haft ett oerhört starkt fokus på presidentvalet i USA.

Stiltjen i svensk politik avspeglar sig också i ett stabilt läge i väljaropinionen. Den senaste Sifo-undersökningen visar ingen signifikant förändring för något parti. Med tanke på att vi befinner oss drygt två år in i mandatperioden ligger det regeringsbärande socialdemokratiska partiet oväntat väl till. Om Sifo-undersökningen vore valresultat hade med mycket stor sannolikhet Stefan Löfven och Socialdemokraterna fått bilda regering igen. Det är möjligt att vi här ser en kvardröjande corona-effekt. Opinionsläget ger arbetsro åt regeringen

Vänsterpartiet har bytt parti partiledare. Nooshi Dadgostar har tagit över efter Jonas Sjöstedt, som vid sin avgång var den i väljaropinionen mest populäre och förtroendeingivande partiledaren. Nooshi Dadgostar är fortfarande okänd för de allra flesta väljare. Men Vänsterpartiet ligger ändå kvar på drygt tio procents stöd av väljarna. Det är en gammal sanning att svenska väljare i allmänhet röstar på parti och inte på person.

Miljöpartiet balanserar på för partiet rätt sida av fyraprocentsspärren. Partiet borde kunna prestera  betydligt bättre, med tanke på klimatfrågans ständiga närvaro. Men det är också en gammal sanning att det kostar på att regera, i synnerhet för de partier som är småsyskon i en regeringskoalition. Nu ska partiet välja nytt språkrör efter avgående Isabella Lövin. Jag tror inte att det nya språkröret som person kommer att påverka opinionsstödet. Däremot kan valet av ett nytt språkrör ge en signal om partiets framtida rörelse i riktning mot aktivism eller pragmatism.

För Liberalerna är läget lika kritiskt som tidigare. Här syns inget ljus i tunneln. Analysen är enkel. Först ingår partiet ett samarbetsavtal med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Sedan väljer partiet en partiledare som inte gillar detta avtal, utan som hellre hade släppt fram en moderatledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig fråga. Om Liberalerna lämnar Januariavtalet visar man att partiet inte går att lita på (håller inte ingångna avtal), den del av partiet som stöder Januariavtalet skulle bli djupt upprörda och Moderaterna och Kristdemokraterna har redan tagit hand om de borgerliga väljare som ville se Ulf Kristersson som statsminister. Om partiet däremot håller fast vid Januariavtalet sluter man upp bakom ett samarbete som partiledaren och stora delar av partiet ogillar, och det är svårt att se hur den linjen skulle få några nya väljare att strömma till partiet.

Det är relativt lugnt i inrikespolitiken även i flera andra europeiska stater just nu. Vi kan förvänta oss att det är många politiska aktörer som ligger i startgroparna för att mobilisera så snart coronapandemin är över. Det kan bli en, låt oss säga, livlig och engagerad valrörelse 2022.

1 kommentar:

Anonym sa...

Om det skulle bli ett valresultat enligt en sammanvägning av opinionsmätningarna kan det bli en S-ledd regering eller en M-ledd regering. Båda alternativen ligger inom den statistiska felmarginalen.
Socialdemokraterna har minskat signifikant sedan "coronatoppen" i våras och regeringens agerande sedan dess lär förhindra en ny "coronatopp" för S. Den andra våg som inte skulle komma kom.
Men 2022 har förhoppningsvis covid19 besegrats mha vaccinering. Efterdyningarna till pandemin kan säkert ha viss betydelse, men andra frågor kommer att betyda mer.
Nu har S regerat i drygt sex år. Anna Dahlberg, Expressen, skriver: "Under den tiden har Sverige upplevt en akut migrationskris, en alarmerande ökning av gängvåldet och en pandemi, som både under den första och den andra vågen drabbar Sverige långt hårdare än våra nordiska grannländer. Både när det gäller dödstal och antal smittade per capita skiljer Sverige ut sig kraftigt.
Ingen skulle väl få för sig att ensamt lasta den rödgröna regeringen för det utfallet. Men det fascinerande är att Socialdemokraterna envetet försöker etablera den motsatta verklighetsbilden, nämligen att allt som går fel är någon annans ansvar."
Det instämmer jag i. Och min slutsats är att om detta fortsätter fram till valet är det väl bäst att låta de som S anser ha ansvaret för alla problem också får ta det, dvs regera.
Jag håller med Ulf om att liberalerna sitter i en rävsax och oberoende på vägval riskerar att förlora ytterligare röster. Dock tror jag att ett fortsatt stöd till en S-ledd regering skulle ge ett (ännu) sämre utfall.
Den stora faran för S är att brott och migration åter står i centrum 2022. Att asylinvandringen minskat beror ju på pandemin, miljarderna till Erdogan och stärkt skydd av EUs yttre gräns. Dessutom har ju S lovar C att inte ändra den havererade arbetskraftsinvandringen. En i praktiken amnesti för ensamkommande skulle inte heller förbättra S opinionsläge.
Men som Ulf brukar skriva: osvuret är bäst. Kanske får vi en ny S-ledd regering som stöds av partier som är överens om vad de är emot men som är mycket mindre överens om vad de är för. Och då blir det ju inte mycket uträttat. Vilket iofs kan vara bättre än alternativet, men illa för Sverige.
Klas Bengtsson