Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.
I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).
Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.
De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.
Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.
Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.
Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)
Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.
Med reservation för felräkningar. :-)
Visar inlägg med etikett Ipsos. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ipsos. Visa alla inlägg
2019-12-18
2019-11-15
Hur ska det gå för Nyamko Sabuni och Liberalerna?
I dag öppnades Liberalernas landsmöte i Aros Congress Center i Västerås. I dag presenterades också två olika väljarundersökningar - i Demoskop får Liberalerna 3.9 procent och i Sifo får Liberalerna 3.5 procent. De som hade hoppats på en Nyamko Sabuni-effekt i opinionen har hittills hoppats förgäves. Liberalerna ligger stabilt placerat under fyraprocentsspärren. I valet 2018 fick partiet 5.5 procent av rösterna.
Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.
Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)
I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?
För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.
Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.
Om jag vore liberal skulle jag inte oroa mig så mycket över en utebliven partiledareffekt i opinionen. Det viktiga är att bygga långsiktigt. I dag har många glömt att Centerpartiet sladdade i opinionen i mer än två års tid efter att Annie Lööf hösten 2011 valts till partiledare. Så sent som i januari 2014 fick till exempel Centerpartiet bara 3.1 procent i en Ipsos-mätning. Det var partiets sämsta resultat sedan mätningarna inleddes hösten 1979.
Oron för Liberalerna borde i stället ligga i hur partiet långsiktigt ska utveckla sin politik. Till höger ser vi nu tendenser till ett nationalkonservativt block där Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna och för att bjuda över varandra i Sverigedemokraternas paradfrågor om strängare straff och - åtminstone Moderaterna - en flyktingnegativ retorik och politik. På den kanten är det redan trångt om saligheten. (Eller snarare osaligheten, som jag ser det...)
I mitten har Centerpartiet profilerat sig som Januariavtalets bästa vän och håller fast vid sitt hårdnackade motstånd mot att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Finns det plats i svensk politik för två sådana borgerliga partier? Om svaret på den frågan är nej, vart ska Liberalerna ta vägen då?
För egen del skulle jag gärna se ett starkt socialliberalt parti som stod upp för centrala frihetsvärden, som sa bestämt nej till att normalisera det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna och som förde en mittenorienterad politik i fördelningsfrågor. En stark röst i frågor kring rättssäkerhet och individens frihet, för en fortsatt stark biståndspolitik och en migrationspolitik med fokus på välkomnande och integration. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.
Det är alldeles för tidigt att räkna ut Nyamko Sabuni och Liberalerna. En indikation på i vilken riktning hon vill föra partiet får vi när hon håller sitt linjetal på landsmötet i morgon förmiddag. Det ska bli spännande att följa.
2019-10-29
Två avgörande frågor i svensk politik
Idag presenterade statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson den senaste uppdateringen av "Mätningarnas Mätning" (MäMä), en sammanvägning av opinionsmätningar genomförda av SCB, Sifo, Demoskop, Novus och Ipsos. Henrik Oscarsson noterar att opinionsstödet för Socialdemokraterna så här långt mycket tätt följer den historiska utvecklingen för sittande regeringspartier i inledningen av en mandatperiod.
Därför bekymrar det heller inte Socialdemokraterna särskilt mycket att partiet just nu ligger några procentenheter under sitt valresultat - det är vanligt att regeringspartier tappar opinionsstöd i början av mandatperioden. Inte heller finns det någon större oro över att Sverigedemokraterna i någon enstaka mätning skulle kunna bli större än Socialdemokraterna - redan 2010 hade till exempel Moderaterna i enstaka Sifo-mätningar gått förbi Socialdemokraterna och blivit landets största parti.
Det är inte att vara "störst" som är viktigast. Det är viktigare att vara landets dominerande politiska kraft med förmåga att bilda koalitioner så att man får igenom sin politik i riksdagen. Dit har Sverigedemokraterna en bra bit kvar.
Däremot är det förstås bekymmersamt att Sverigedemokraterna börjat växa igen, efter sin tidigare topp vintern 2015/16. Sverigedemokraterna har verkligen den politiska dagordningen på sin sida. I ett Sverige där ojämlikheten växer, där vi talar om en sjukvårdskris där basala funktioner som materialleveranser till stora sjukhus inte fungerat och där klimatfrågorna får mycket uppmärksamhet ligger den politiska nerven ändå kvar i frågorna om lag och ordning och om migration.
Två frågor blir avgörande för den närmaste framtiden i svensk politik.
För det första: Kommer den politiska nerven att ligga kvar i frågorna kring lag och ordning och om migration? Eller kommer de traditionella vänster-högerfrågorna kring skatt och välfärd att kunna återta sin tidigare framträdande position?
För det andra: Hur kommer väljarströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att röra sig, givet att lag och ordning och migration fortfarande dominerar? Moderaternas försök att profilera sig ytterligare i frågorna kring lag och ordning och migration har hittills inte givit någon varaktig utdelning i form av ökat opinionsstöd.
Påminner också om artikeln i dag på DN Debatt, där jag tillsammans med Marie Demker, Andreas Johansson Heinö, Lisa Pelling och Jesper Strömbäck argumenterar för en ny maktutredning. Vi talar alldeles för lite om makt i dagens samhällsdebatt, och om vilka maktförskjutningar som ägt rum de senaste decennierna. En förnyad maktanalys skulle också kunna bidra till ökade förståelse av det förändrade partipolitiska landskapet i Sverige och i Europa. Artikeln kan läsas här.
2019-10-24
Tre skäl till varför övriga partier inte borde närma sig SD
Flera opinionsmätningar, men inte alla, visar att Sverigedemokraterna växer i opinionen. I några av dessa mätningar är avståndet mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna så litet att det inte med säkerhet går att säga vilket av dessa båda partier som för tillfället har starkast stöd i opinionen.
Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.
I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.
I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:
1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.
2.) Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.
3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.
Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.
Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.
Varför växer Sverigedemokraterna? Ja, det är inte precis första gången som den frågan ställs. I en artikel i Sydsvenskan ger Anders Hellström, docent i statsvetenskap och forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet, sitt svar på frågan.
I en studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och Anders Hellström hur mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.
I artikeln i Sydsvenskan formulerar Anders Hellström tre slutsatser som varnar övriga partier för att köpa Sverigedemokraternas verklighetsbild och att försöka kopiera eller på olika sätt närma sig Sverigedemokraternas politik. Slutsatserna lyder:
1.) När traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner.
2.) Väljare röstar hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute.
3.) Om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet.
Anders Hellström betonar att det vid sidan av den flyktingnegativa opinionen också finns ett engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle, gestaltat genom ett nätverk av rörelser som till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. (För en bok om dessa rörelser och de individer som befolkar dem rekommenderar jag varmt Thord Erikssons bok "Dom som stod kvar", Natur & Kultur, 2019. Jag recenserade den nyligen i Opulens.
Jag bär gärna med mig Anders Hellströms avslutande uppmaning: Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.
2019-04-24
Moderaternas hantering av Erik Bengtzboes bidragstrixande
I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik
Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina
bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158
000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.
Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.
Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.
Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.
Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.
Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.
Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.
Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.
Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.
2018-09-03
Sex dagar kvar till valet - de rödgröna i knapp ledning
I dag är det sex dagar kvar till valet. I de allra flesta opinionsmätningarna har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna. I dagens DN/Ipsos skiljer det 3.5 procentenheter till de rödgrönas fördel, i SvD/Sifo är avståndet 4.0 enheter. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna stärker överlag sina ställningar i opinionen, Socialdemokraterna har hejdat nedgången och går sakta uppåt. Moderaterna måste känna stark oro när partiet nu tycks närma sig Anna Kinberg Batra-nivåer.
Ni vet väl om att Wikipedia har en sida som systematiskt redovisar samtliga partisympatimätningar under mandatperioden. Den är väldigt användbar för den som vill följa opinionsutvecklingen över tid.
Sverigedemokraterna har inga bra dagar. Jimmie Åkesson imponerade inte i gårdagens partiledarutfrågning, för att uttrycka det milt. Han bottnade inte alls i partiets egen budget, utan programledarna fick artigt vägleda och korrigera honom. I kunskapstestet trodde han på fullt allvar att Sverige genomfört en folkomröstning om kvinnlig rösträtt (under lite vilka som skulle ha varit röstberättigade i den...) och hans kunskaper om svensk historia låg på en sådan nivå att han knappast hade godkänts i det medborgarskapstest som hans eget parti så varmt förespråkar. Och i SVT Agenda ställdes han i en duell om EU mot Carl Bildt och hur det gick kan ni lätt räkna ut själva.
Sverigedemokraternas rasism och nazistiska förflutna tränger igenom på flera håll - i dag berättar Expressen om hur Sverigedemokraternas ordförande i Tierp sprider rasistiska texter och skämtar om att gasa judar. I går berättade GT om hur Sverigedemokraternas ordförande i Göteborg Jörgen Fogelklou mordhotat en annan partimedlem. Allt detta höjer förstås tröskeln för allianspartierna att samverka med Sverigedemokraterna.
Väldigt mycket talar nu för att det blir ett jämnt valresultat. Det block som vinner starkast väljarstöd skaffar sig en stor fördel inför den stundande regeringsbildningen. Blir allianspartierna störst talar väldigt mycket för att vi får en moderatledd regering. Blir de rödgröna störst har jag väldigt svårt att se en moderatledd regering - så det är väldigt mycket som står på spel. Det är oerhört viktigt att Sverigedemokraterna inte tillåts få något politiskt inflytande. Så håll i nu.
Ni vet väl om att Wikipedia har en sida som systematiskt redovisar samtliga partisympatimätningar under mandatperioden. Den är väldigt användbar för den som vill följa opinionsutvecklingen över tid.
Sverigedemokraterna har inga bra dagar. Jimmie Åkesson imponerade inte i gårdagens partiledarutfrågning, för att uttrycka det milt. Han bottnade inte alls i partiets egen budget, utan programledarna fick artigt vägleda och korrigera honom. I kunskapstestet trodde han på fullt allvar att Sverige genomfört en folkomröstning om kvinnlig rösträtt (under lite vilka som skulle ha varit röstberättigade i den...) och hans kunskaper om svensk historia låg på en sådan nivå att han knappast hade godkänts i det medborgarskapstest som hans eget parti så varmt förespråkar. Och i SVT Agenda ställdes han i en duell om EU mot Carl Bildt och hur det gick kan ni lätt räkna ut själva.
Sverigedemokraternas rasism och nazistiska förflutna tränger igenom på flera håll - i dag berättar Expressen om hur Sverigedemokraternas ordförande i Tierp sprider rasistiska texter och skämtar om att gasa judar. I går berättade GT om hur Sverigedemokraternas ordförande i Göteborg Jörgen Fogelklou mordhotat en annan partimedlem. Allt detta höjer förstås tröskeln för allianspartierna att samverka med Sverigedemokraterna.
Väldigt mycket talar nu för att det blir ett jämnt valresultat. Det block som vinner starkast väljarstöd skaffar sig en stor fördel inför den stundande regeringsbildningen. Blir allianspartierna störst talar väldigt mycket för att vi får en moderatledd regering. Blir de rödgröna störst har jag väldigt svårt att se en moderatledd regering - så det är väldigt mycket som står på spel. Det är oerhört viktigt att Sverigedemokraterna inte tillåts få något politiskt inflytande. Så håll i nu.
2018-08-24
Det rödgröna försprånget växer i ny Ipsos
Blåser det månne försiktiga rödgröna vindar i valrörelsen? I dagens opinionsmätning från DN/Ipsos har det rödgröna försprånget gentemot Alliansen vuxit till 6.2 procentenheter. Så stort har avståndet till de rödgrönas favör i Ipsos inte varit på över tre år. Vi ska inte dra några växlar på en enskild mätning - den kan ha kommit en ny som pekar i annan riktning redan innan jag hunnit publicera denna text. Men de allra flesta opinionsinstitut visar på ett rödgrönt övertag i opinionen just nu - och vi vet att styrkeförhållandena mellan blocken inte brukar skifta särskilt mycket under valrörelsens sista veckor.
I Ipsos mätning får Socialdemokraterna 26.3 procent. Det är inte så mycket att skriva hem till mor om, men likväl partiets bästa resultat sedan i april. Vänsterpartiet får 9.8 procent, vilket om jag förstått det rätt är partiets starkaste resultat i Ipsos sedan 2004. Miljöpartiet tycks ha stabiliserat sig en bit över fyraprocentspärren och får i dag 6.0 procent.
Ljuspunkten för Alliansen är att Kristdemokraterna fått en bra start i valrörelsen. Här får partiet 4.6 procent och trenden tycks vara uppåtgående. Moderaterna får däremot sitt sämsta resultat på ett år, endast 17.1 procent.
Överhuvudtaget framstår Moderaterna i dag som Alliansens "sjuke man". Partiets opinionsstöd på 17.1 procent är 6.2 procentenheter sämre än valresultatet 2014 (23.3 procent) och hela 13 procentenheter sämre (!) än partiets valresultat 2010 (30.1 procent). Partiet är splittrat i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson har stora svårigheter med det som är en partiledares viktigaste uppgift - att hålla ihop sitt parti. Hani Bali-affären har inneburit att partiet fått fokusera på intern krishantering i stället för att föra ut sin politik.
Det är 16 dagar kvar till valet. Det drar ihop sig nu.
Uppdaterat 24 augusti kl 19.05. Ungefär två minuter efter att jag publicerat denna text kom en ny mätning från Sifo. Den mätningen bekräftar i stort den bild jag skisserat ovan.
I Ipsos mätning får Socialdemokraterna 26.3 procent. Det är inte så mycket att skriva hem till mor om, men likväl partiets bästa resultat sedan i april. Vänsterpartiet får 9.8 procent, vilket om jag förstått det rätt är partiets starkaste resultat i Ipsos sedan 2004. Miljöpartiet tycks ha stabiliserat sig en bit över fyraprocentspärren och får i dag 6.0 procent.
Ljuspunkten för Alliansen är att Kristdemokraterna fått en bra start i valrörelsen. Här får partiet 4.6 procent och trenden tycks vara uppåtgående. Moderaterna får däremot sitt sämsta resultat på ett år, endast 17.1 procent.
Överhuvudtaget framstår Moderaterna i dag som Alliansens "sjuke man". Partiets opinionsstöd på 17.1 procent är 6.2 procentenheter sämre än valresultatet 2014 (23.3 procent) och hela 13 procentenheter sämre (!) än partiets valresultat 2010 (30.1 procent). Partiet är splittrat i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson har stora svårigheter med det som är en partiledares viktigaste uppgift - att hålla ihop sitt parti. Hani Bali-affären har inneburit att partiet fått fokusera på intern krishantering i stället för att föra ut sin politik.
Det är 16 dagar kvar till valet. Det drar ihop sig nu.
Uppdaterat 24 augusti kl 19.05. Ungefär två minuter efter att jag publicerat denna text kom en ny mätning från Sifo. Den mätningen bekräftar i stort den bild jag skisserat ovan.
2018-04-09
Högern förökar sig genom delning?
Vänstern förökar sig genom delning, hördes det sarkastiskt under 1970-talet när olika och inbördes rivaliserande små vänstergrupper växte fram och ändrade namn utan att den samlade vänsterrörelsen blev så mycket större. KFML, KFML(r), SKP, FK, RMF, KAF, SP, MLK och APK är bara ett litet axplock.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
Riktigt där är vi inte än när det gäller utvecklingen på ytterkantshögern i Sverige. Men framväxten av Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling (MED) är ett tidens tecken. Dessa nya partier är knappast ett uttryck för att de högerradikala krafterna i Sverige växer i styrka. Snarare är de ett uttryck för att grupperingar inom den högerradikala rörelsen börjat uppfatta Sverigedemokraterna som ett trött, tandlöst och utslätat parti.
Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling profilerar sig också som partier för avhoppare, politiska fördettingar och kändisar. Artisten och författaren Alexander Bard och författaren Katerina Janouch är nyblivna medlemmar i Medborgerlig Samling. Avhoppade eller uteslutna Sverigedemokrater som till exempel Gustav Kasselstrand och - vilket meddelades idag - tidigare partiledaren (!) Mikael Jansson återfinns i Alternativ för Sverige.
Jag har tidigare argumenterat för att bildandet av dessa partier kan skapa oro inom Sverigedemokraterna, men knappast utgöra något hot inför höstens val. Tolkningen får stöd i en analys av Ipsos opinionchef David Ahlin i Dagens Nyheter i dag. Av de över 5 000 individer som under perioden januari-mars i år tillfrågats om sin partisympati har fem (5) personer svarat Alternativ för Sverige (samtliga i samband med att partiet lanserades i mars) och åtta (8) personer har svarat Medborgerlig samling. David Ahlin presenterar i övrigt en intressant och transparent analys av dessa småpartiers möjligheter inför höstens val. Läs den gärna.
Visst - dessa partier börjar nu etablera sig och har genom sina rekryteringar fått viss medial uppmärksamhet. Det finns också vissa tecken på att de vinner terräng på nätet, berättar Expo. Men uppförsbacken är brant. Väldigt brant. Fråga dem som var med i den så kallade bokstavsvänstern på 1970-talet.
Läs också Daniel Swedins text på samma tema i Aftonbladet i dag.
2018-01-07
Ny Ipsos: Ökat Nato-motstånd i svensk opinion
Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.
Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.
Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.
Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.
Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.
Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
2017-06-30
Moderaternas kris och mantrat "ökad tydlighet"
En ny mätning från DN/Ipsos visar hur förtroendet för Moderaternas politik i viktiga sakområden som Sveriges ekonomi, invandring och försvar fortsätter att falla. Faktum är att det nu inte finns ett enda politiskt sakområde kvar där väljarna klart anser att Moderaterna har den bästa politiken.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
Jämnast är det inom området "Sveriges ekonomi" där 26 procent av väljarna anser att Moderaterna är bäst, mot 25 procent för Socialdemokraterna. Men för ett år sedan, i juni 2016, var Moderaternas försteg i förhållande till Socialdemokraterna 40 mot 24 procent procent. Även inom områdena "Jobb och sysselsättning" samt "Flykting- och invandringsfrågor" har väljarstödet för den moderata politiken rasat under det senaste året.
Det minskade stödet för Moderaternas politik hänger förstås samman med den minskade väljarstödet för Moderaterna överhuvudtaget. Partiet har sedan juni 2016 fallit från 24 till 16 procent i Ipsos mätningar. Samtidigt har väljarnas förtroende för Anna Kinberg Batra fallit från 40 till 21 procent.
Pressen på Anna Kinberg Batra är nu oerhört stor. M-krisen har bara börjat, skriver Dagens Nyheter på ledarplats. Bottenbetyget åt M är en underdrift, skriver Ewa Stenberg, politisk reporter i samma tidning.
Hur hanterar då Anna Kinberg Batra denna press? Nja. I en uppföljande intervju i Dagens Nyheter i dag upprepar Anna Kinberg Batra det hon sagt väldigt länge nu, att Moderaterna måste bli tydligare.
"Det är hårt arbete kvar och där handlar det om tydlighet med jobben, jobbklyftan och jobbskapandet."
"Det handlar om tydlighet om tryggheten och det är det jag kommer att fokusera på."
"/j/ag ser fram emot det här året, för nu är vi tydligare."
Den 22 mars i år intervjuades Anna Kinberg Batra med anledning av Moderaternas pågående ras i opinionen. I den intervjun återkom Anna Kinberg Batra sju (7) gånger till olika ordformer av "ökad tydlighet" som lösningen på Moderaternas problem.
Anna Kinberg Batra använder orden "ökad tydlighet" som ett mantra, ett ord som inte betyder någonting men var upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. (Och hon är inte ensam om det i politiken.) Hennes flitiga användande av ordet "tydlighet" bidrar i stället till ökad otydlighet om vad hon menar.
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om innehållet i den moderata politiken?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför Moderaternas politik är bäst?
Eller innebär ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer Moderaternas politik från övriga partiernas politik?
Eller att partiet måste utforma en politik som bättre skiljer från övriga partiers och som sätter avtryck i det politiska samtalet?
Eller betyder det något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte att Anna Kinberg Batra vet det heller.
2017-05-24
DN/Ipsos: Fortsatt ras i väljarstödet för Moderaterna
Jag trodde faktiskt att Moderaternas ras i väljarstödet stannat av och att partiet nu stabiliserat sig på en lägre nivå i opinionen. Men i dagens mätning från DN/Ipsos minskar väljarstödet ytterligare. Moderaterna får endast 15 procent, vilket är partiets näst sämsta resultat sedan DN/Ipsos påbörjade sina mätningar 1979. Vi får gå tillbaka till oktober 2002, månaden efter Bo Lundgrens katastrofval, för att hitta ett ännu sämre resultat. Moderaterna är nu i princip lika stora som Centerpartiet, som i dagens mätning får 13 procent.
En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna.
Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.
Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen.
Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.
Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.
En mätning är ingen mätning. Men sammantaget är det - vilket jag tidigare konstaterat - svårt att se något ljus i tunneln för Moderaterna.
Sverigedemokraterna har i ett och ett halvt års tid legat still i opinionen. I de senaste mätningarna från Ipsos har partiet ökat något. Av flera skäl vore det bra för svensk politik med ett starkt och rejält högeralternativ, som inte ängsligt sneglade på Sverigedemokraternas främlingsfientliga och populistiska politik. Tyvärr har Moderaterna en bra bit dit. Kanske krävs det ett partiledarskifte för att åstadkomma en förändring.
Inom Socialdemokraterna finns en frustration över att partiet inte växer i opinionen. Partiet pendlar mellan 25-30 procent i mätningarna - i dagens DN/Ipsos tappar man från 29 till 26 procent. Trots en ekonomi som går strålande, låg arbetslöshet, något av en byggnads-boom och vallöften som successivt betas av finns det än så länge inga tecken på någon rörelse uppåt i opinionen.
Allianspartierna har vapenskramlat inför höstbudgeten, och lovat att skjuta åtminstone delar av den rödgröna budgeten i sank. Det är en utfästelse som förpliktigar. Men allianspartierna är oeniga om hur de ska gå till väga och hur de ska hantera den politiska situationen efteråt. De är oeniga i synen på Sverigedemokraterna och de är oeniga i regeringsfrågan.
Alliansens splittring gör deras utlovade attack mot höstbudgeten till ett sakpolitiskt och strategiskt riskprojekt. Vi går sannerligen mot en spännande politisk höst.
2017-03-22
Anna Kinberg Batra och (o)tydligheten
Vill man vara riktigt otydlig, då ska man tala ofta och länge om vikten av tydlighet men utan att precisera vad man menar. I dag intervjuas Anna Kinberg Batra i DN, med anledning av en Ipsos-mätning som visar att Moderaternas ras i opinionen fortsätter. Vad beror nedgången på och vad ska Moderaterna göra för att vända den?
I denna enda intervju återkommer Anna Kinberg Batra sju gånger (7!) till "ökad tydlighet" i olika ordformer som lösningen på Moderaternas problem.
Att missnöjet breder ut sig, men att alternativen inte är tillräckligt tydliga, det tror jag skadar politiken.
Att vara tydligare som moderat ledning och för alliansens del, det behöver vi mer av.
I frånvaro av det har jag nu valt att säga tydligt att vi moderater skulle vilja se gemensam alliansbudget, för det har det funnits frågetecken om.
Jag tror att ju tydligare man kan vara om den politik man står för och hur den löser Sveriges problem, desto bättre förtjänar man förtroende på valdagen.
Det jag sade den 19 januari är att vi ska vara tydliga i att stå för och söka stöd för vår politik. Det kommer jag att tycka på lördag också.
Då ska vi vara ännu tydligare med varför Sverige behöver en ny regering som vi vill leda.
Då ökar behovet av tydliga politiska alternativ. Det ska vi moderater vara.
Men Anna Kinberg Batras flitiga användande av ordet "tydlighet" i olika former bidrar mest till ökad otydlighet. "Att vara tydligare som moderat ledning", vad betyder till exempel det?
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om den moderata politiken? Eller betyder ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför man för fram en viss typ av förslag? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer deras politik från övriga partiers politik? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att utforma en distinkt politik som tilltalar väljarna?
Ett mantra är ett ord som inte betyder någonting, men vars upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. Jag kan förstå att Moderaterna i sin nuvarande kris känner behov av ett mantra. Men den som hoppas att mantrat - ökad tydlighet - löser Moderaternas problem lär bli besviken. Partiets kris är djupare än så.
Som jag tidigare visat är Anna Kinberg Batra inte den enda partiledaren som bidrar till ökad otydlighet genom att använda ropet på "ökad tydlighet" som ett mantra. Jag tycker fortfarande att svenska journalister låter politiker (oavsett kulör) komma alltför lindigt undan när de använder detta svepande uttryck.
I denna enda intervju återkommer Anna Kinberg Batra sju gånger (7!) till "ökad tydlighet" i olika ordformer som lösningen på Moderaternas problem.
Att missnöjet breder ut sig, men att alternativen inte är tillräckligt tydliga, det tror jag skadar politiken.
Att vara tydligare som moderat ledning och för alliansens del, det behöver vi mer av.
I frånvaro av det har jag nu valt att säga tydligt att vi moderater skulle vilja se gemensam alliansbudget, för det har det funnits frågetecken om.
Jag tror att ju tydligare man kan vara om den politik man står för och hur den löser Sveriges problem, desto bättre förtjänar man förtroende på valdagen.
Det jag sade den 19 januari är att vi ska vara tydliga i att stå för och söka stöd för vår politik. Det kommer jag att tycka på lördag också.
Då ska vi vara ännu tydligare med varför Sverige behöver en ny regering som vi vill leda.
Då ökar behovet av tydliga politiska alternativ. Det ska vi moderater vara.
Men Anna Kinberg Batras flitiga användande av ordet "tydlighet" i olika former bidrar mest till ökad otydlighet. "Att vara tydligare som moderat ledning", vad betyder till exempel det?
Innebär ökad tydlighet att väljarna ska få bättre kunskap om den moderata politiken? Eller betyder ökad tydlighet att partiet måste bli bättre på att förklara för väljarna varför man för fram en viss typ av förslag? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att synliggöra vad som skiljer deras politik från övriga partiers politik? Eller att Moderaterna måste bli bättre på att utforma en distinkt politik som tilltalar väljarna?
Ett mantra är ett ord som inte betyder någonting, men vars upprepande förväntas ge psykologisk eller andlig kraft. Jag kan förstå att Moderaterna i sin nuvarande kris känner behov av ett mantra. Men den som hoppas att mantrat - ökad tydlighet - löser Moderaternas problem lär bli besviken. Partiets kris är djupare än så.
*
Som jag tidigare visat är Anna Kinberg Batra inte den enda partiledaren som bidrar till ökad otydlighet genom att använda ropet på "ökad tydlighet" som ett mantra. Jag tycker fortfarande att svenska journalister låter politiker (oavsett kulör) komma alltför lindigt undan när de använder detta svepande uttryck.
2017-03-05
Tredubbel kris för M - men få skäl till jubel för S
I dag publicerades DN/Ipsos undersökning Sakfrågeägarskap i politiken. "Förtroende för Moderaterna rasar", är Dagens Nyheters huvudrubrik till rapporten. Så är det. Men det innebär inte att Socialdemokraterna står utan problem.
Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.
Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.
Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.
Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.
Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.
Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.
Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.
Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.
Moderaternas tapp är störst i frågan om den ekonomiska politiken. Andelen som anser att Moderaterna har den bästa ekonomiska politiken har minskat till 31 procent, från 40 procent i juni 2016. Socialdemokraterna får 22 procent, jämfört med 24 procent i juni. Avståndet mellan Moderaterna och Socialdemokraterna i frågan har inte varit så litet sedan 2009, om jag läser figurerna rätt.
Stödet för Moderaternas politik har också minskat signifikant inom jobb- och sysselsättningspolitiken (från 32 till 24 procent) och skolpolitiken (från 15 till 9 procent). Inom dessa politikområden ligger stödet för Socialdemokraternas politik i princip stilla, vilket innebär att partiet gått om Moderaterna med avseende på stöd för jobb och sysselsättningspolitiken.
Den ekonomiska politiken och jobb- och sysselsättningspolitiken var två av Moderaternas starkaste kort under Fredrik Reinfeldts tid. Det var också de områden där Moderaterna riktade sina hårdaste attacker mot Socialdemokraterna. Under det senaste året har Moderaternas politik mera fokuserats på flyktingpolitiken och på frågor om lag och ordning. Detta skiftade fokus från ekonomi/jobb till flyktingar/lag och ordning kan vara en förklaring till att Moderaterna tappat stöd i de förstnämnda frågorna.
Har Moderaterna då i stället vunnit stöd i flykting- och invandringsfrågor och i frågorna om lag och ordning? Svaret är nej. I flykting- och invandringsfrågor minskar stödet från 14 till 11 procent och över tid ligger resultaten stilla. När det gäller lag och ordning har Ipsos inte ställt frågan sedan 2013. Då fick Moderaterna 31 procent, nu får de 23 procent. Sett över tid är det i stället Centerpartiet och Sverigedemokraterna som signifikant har stärkt sitt förtroende i flykting- och invandringspolitiken.
Det är uppenbart att Moderaterna står inför en kris som tar sig tre olika (men självklart inte orelaterade) uttryck: en väljarkris, en förtroendekris för politiken och en ledarskapskris. Moderaternas Sverigemöte i Karlstad 24-25 mars blir intressant.
Socialdemokraterna kan naturligtvis glädja sig över Moderaternas ras. Men viktigare för partiet är att ta fasta på de egna svaga siffrorna. Jämfört med 2014 har Socialdemokraterna förlorat stöd i välfärdsfrågor som skola, sjukvård och äldreomsorg. Omsvängningen i flyktingpolitiken och den nya restriktiva lagstiftningen har heller inte ökat stödet för partiets politik i frågan. Tvärtom är dagens resultat på 16 procent den lägsta siffran på många år.
Jag tror inte att Socialdemokraterna har mycket att vinna på att försöka tävla med Moderaterna eller Sverigedemokraterna i frågor om lag och ordning eller en restriktiv flyktingpolitik. Snarare bidrar en sådan linje till att ge legitimitet åt Sverigedemokraternas inställning i dessa frågor. Varför välja en kopia om det finns ett original? Därför skulle jag välkomna en socialdemokratisk politik med starkare fokus på välfärdsfrågor som vård, skola och äldreomsorg, utifrån ett jämlikhetperspektiv. Vi får se - kanske frågan om vinst i välfärden kan bidra till att vrida politiken i en sådan riktning.
Läs gärna Ipsos opinionschef David Ahlins analys av resultaten.
2017-03-01
Hur otryggt är Sverige egentligen?
Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent).
Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?
Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)
SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.
Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.
Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?
Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)
SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.
Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.
2017-02-23
Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik
"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."
Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.
Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.
I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.
I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.
På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.
Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.
I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.
Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.
Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.
Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.
I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.
I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.
På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.
Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.
I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.
*
Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.
2016-08-31
Socialdemokraterna och frågan om vinst i välfärden
Friskolekoncernen Academedia redovisade igår en rörelsevinst på 218 miljoner kronor för räkenskapsårets fjärde kvartal, en ökning med 35 procent jämfört med föregående år. Samma dag erfor SVT att regeringens utredare i frågan, Ilmar Reepalu, i höst lägger ett förslag som begränsar företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen.
Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.
Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.
Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.
Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.
Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.
Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.
Frågan om vinster i välfärden är inte helt enkel för Socialdemokraterna. Sakpolitiskt talar mycket för ett vinstförbud. Välfärdssektorn är en konstlad marknad där de mest utsatta - de som behöver välfärden bäst - är de som har svårast att agera som "kunder" på en marknad. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har vid flera tillfällen lyft fram forskning som visar att välfärdssektorn lämpar sig sällsynt illa för vinstdriven konkurrens. Jämlikhetsvärdet hotas.
Strategiskt är saken inte lika enkel. Å ena sidan har Socialdemokraterna ett intresse av att skapa en konflikt med Moderaterna i traditionella vänster-högerfrågor (och frågan om vinst i välfärden är en sådan). Det talar för att gå offensivt fram i frågan. Å andra sidan är det parlamentariska läget sådant att den rödgröna regeringen skulle få utomordentligt svårt att få igenom ett vinstförbud i riksdagen. Det talar för att gå försiktigt fram och i stället försöka åstadkomma en kompromiss med åtminstone några av allianspartierna.
Opinionsläget är svårbedömt. Ställer man som SOM-institutet frågan ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” svarar sex av tio att det är ett bra förslag. Ställer man däremot (som Ipsos) ett vinstförbud mot att kunna välja vårdcentral, skola eller äldreboende från såväl privata företag som kommuner och landsting svarar 27 procent att det är viktigast att det införs ett förbud mot vinstutdelning medan 57 procent svarar att det är viktigast att kunna välja mellan såväl privata företag som kommuner och landsting. I 2014 års val gick Vänsterpartiet all in på frågan om vinst i välfärden, men belönades inte särskilt mycket av väljarna för det.
Till detta kan läggas att det inom Socialdemokraterna finns olika uppfattningar i frågan, i linje med de åsiktsskillnader mellan vänster och höger som alltid funnits inom partiet.
Stefan Löfven har hittills profilerat sig som en politiker som eftersträvar överenskommelser över blockgränsen. Det skulle förvåna mig om han inte har samma ambition även i detta fall.
Jag kommenterar frågan om Socialdemokraterna och vinst i välfärden för Svenska Dagbladet.
2016-06-23
Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.
Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.
Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.
Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.
Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)
Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.
Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.
Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.
So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.
I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.
Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.
Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.
Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.
*
Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)
Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.
Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.
So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.
I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.
2016-04-27
Om Miljöpartiets kris och regeringens förlorade momentum
Opinionseffekterna av politiska skandaler är oftast små och kortvariga, skrev jag för en vecka sedan. Så är det. Men Mehmet Kaplans avgång har vuxit till något utöver en traditionell "skandal" och opinionsutvecklingen framåt är oviss.
För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.
I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.
En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.
Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.
För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.
I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.
En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.
Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.
2016-04-01
Om trovärdighet: Sveriges Television vs. Avpixlat
I dag publicerar Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade säger sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent säger sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent säger sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent säger sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat.
För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.
Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?
Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.
Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.
Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".
Så Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.
För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.
Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?
Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.
Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.
Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".
Så Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.
2016-03-26
Jämnt mellan blocken i dagens Ipsos - flyktingfrågan och traditionella vänster-högerfrågor
I dagens mätning från Ipsos får Socialdemokraterna 28.9 procent, vilket är partiets bästa resultat hos Ipsos på ett år. Sverigedemokraterna får 14.7 procent, vilket ytterligare bekräftar tendensen att partiet nu stagnerat eller till och med backar i opinionen. Det är jämnt mellan de båda blocken - de rödgröna får 41.3 procent och Alliansen 41.0 procent.
Ur de rödgröna partiernas perspektiv är mätningen från Ipsos ett gott tecken. Det är vanligt att oppositionen skaffar sig ett övertag i opinionen mitt under mandatperioden. Sittande rödgröna regering är parlamentariskt svag och fick första året regera på Alliansens budget. Sverige tog under 2015 emot fler flyktingar än någonsin tidigare, och flykting- och asylpolitiken dominerade den politiska debatten. Det är onekligen ett svaghetstecken för Alliansen att man inte lyckats utnyttja de svårigheter som regeringen sedan valet 2014 ställts inför till att rycka ifrån i opinionen.
En del menar att de nya, hårda åtgärderna i flyktingpolitiken bidragit till att Socialdemokraternas ställning i opinionen under de senaste månaderna stärkts något. Åtgärderna har säkert spelat roll. Men det är också så att den politiska dagordningen under de senaste månaderna har förändrats. Regeringen har fått möjlighet att diskutera traditionella vänster-högerfrågor, inte minst innehållet i den svenska modellen och borgerliga partiers krav på införande av låglönejobb och risken för sänkta löner på delar av arbetsmarknaden. Samtidigt går ekonomin mycket bra, BNP växer så det knakar, och arbetslösheten minskar.
Den förändrade dagordningen har förstås delvis sin grund i att antalet flyktingar som söker sig till Sverige har minskat kraftigt. Men vi vet inte hur mycket av denna minskning som är en konsekvens av regeringens beslut om åtgärder eller beror på andra faktorer, som till exempel vintern och de förändrade förhållandena i sydöstra Europa.
Strax kommer vårbudgeten, vilket åtminstone tillfälligt lär förstärka de traditionella vänster-högerfrågornas plats på den politiska agendan. Sakpolitiskt önskar jag ideologiskt färgade reformer, med bäring även för integrationspolitiken. Det är nu regeringen kan lägga den sakpolitiska grunden inför valrörelsen. Det gäller att vilja och kunna - och våga! - utnyttja denna möjlighet.
Ur de rödgröna partiernas perspektiv är mätningen från Ipsos ett gott tecken. Det är vanligt att oppositionen skaffar sig ett övertag i opinionen mitt under mandatperioden. Sittande rödgröna regering är parlamentariskt svag och fick första året regera på Alliansens budget. Sverige tog under 2015 emot fler flyktingar än någonsin tidigare, och flykting- och asylpolitiken dominerade den politiska debatten. Det är onekligen ett svaghetstecken för Alliansen att man inte lyckats utnyttja de svårigheter som regeringen sedan valet 2014 ställts inför till att rycka ifrån i opinionen.
En del menar att de nya, hårda åtgärderna i flyktingpolitiken bidragit till att Socialdemokraternas ställning i opinionen under de senaste månaderna stärkts något. Åtgärderna har säkert spelat roll. Men det är också så att den politiska dagordningen under de senaste månaderna har förändrats. Regeringen har fått möjlighet att diskutera traditionella vänster-högerfrågor, inte minst innehållet i den svenska modellen och borgerliga partiers krav på införande av låglönejobb och risken för sänkta löner på delar av arbetsmarknaden. Samtidigt går ekonomin mycket bra, BNP växer så det knakar, och arbetslösheten minskar.
Den förändrade dagordningen har förstås delvis sin grund i att antalet flyktingar som söker sig till Sverige har minskat kraftigt. Men vi vet inte hur mycket av denna minskning som är en konsekvens av regeringens beslut om åtgärder eller beror på andra faktorer, som till exempel vintern och de förändrade förhållandena i sydöstra Europa.
Strax kommer vårbudgeten, vilket åtminstone tillfälligt lär förstärka de traditionella vänster-högerfrågornas plats på den politiska agendan. Sakpolitiskt önskar jag ideologiskt färgade reformer, med bäring även för integrationspolitiken. Det är nu regeringen kan lägga den sakpolitiska grunden inför valrörelsen. Det gäller att vilja och kunna - och våga! - utnyttja denna möjlighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)