Nato-chef: Samarbetet fortsätter även om Sverige undertecknar kärnvapenförbudsavtalet

Det finns de som tycker att Sverige inte ska skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Konventionen är det första internationella avtal som har till mål att helt förbjuda kärnvapen, och jag tycker det finns mycket goda skäl till att Sverige ska skriva på.

De som är emot påstår att ett svenskt undertecknande blir ett hinder för Sveriges pågående, fredstida samarbete med Nato. Så menar till exempel Lars-Erik Lundin i sin utredning att ett svenskt tillträde kan ha en negativ inverkan på Nato:s fortsatta vilja att ingå långsiktiga samarbetsöverenskommelser med svenska motparter. Denna bild har okritiskt förmedlats vidare av politiker, ledarsidor och opinionsbildare

Beläggen för att ett svenskt tillträde skulle försvåra ett svenskt fredstida samarbete med Nato är svaga. Tidigare i veckan besökte Nato:s biträdande överbefälhavare, general sir James Rupert Everard Europaparlamentet. Den svenska EU-parlamentarikern Bodil Valero (MP) passade då på att fråga honom om det verkligen stämde att samarbetet mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige skrev under avtalet.

Everards svar var entydigt: "Inom min verksamhet finns det ingen koppling mellan vad vi gör (det pågående och planerade samarbetet, min anmärkning) och ratificeringen av någon konvention om kärnvapen. Så jag är förvånad över detta eftersom jag aldrig har hört det nämnas i allt det arbete vi har gjort under mina två år."

Så inte ens Nato:s biträdande överbefälhavare tror att relationerna mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige undertecknar konventionen om kärnvapenförbud. Kom ihåg det, när någon påstår motsatsen.

Ny Ipsos: Ökat Nato-motstånd i svensk opinion

Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.

Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.

Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.

Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?

Myten om att Sverige håller på att smygas in i Nato

I dag skriver jag i Göteborgs-Posten om den förvirrade debatten kring svensk alliansfrihet och Sveriges relationer till Nato. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.

I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.

Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.

Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.