Utrikesfrågorna borde in i valrörelsen!

Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Det är synd, eftersom det i flera utrikesfrågor finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och allianspartierna. Om det blir en socialdemokratiskt eller en moderat ledd regering får betydelse för Sveriges roll i världen. Här är tre exempel. Listan kunde enkelt göras längre.

1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.

2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.

3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.

Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)

Ny Ipsos: Ökat Nato-motstånd i svensk opinion

Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.

Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.

Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.

Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Myten om att Sverige håller på att smygas in i Nato

I dag skriver jag i Göteborgs-Posten om den förvirrade debatten kring svensk alliansfrihet och Sveriges relationer till Nato. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande.

I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.

Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.

Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.

Folkpartiets Nato-rapport - svårslagen antiklimax

I början av året meddelade folkpartiet stolt att partiet skulle tillsätta en "oberoende expertutredning" om svenskt Nato-inträde. Folkpartiet skulle "kalla oberoende forskare och experter till hjälp" i arbetet. Syftet var inte att värdera medlemskapets för- och nackdelar, utan rapporten skulle "ge en objektiv beskrivning" av ett medlemskaps följder. Resultatet skulle presenteras "i slutet av våren".

I dag presenterade folkpartiet rapporten. Jag kan bara konstatera att ordet antiklimax inte räcker till när man jämför vad folkpartiet utlovade i början av året med den nu färdiga produkten. Rapporten består av åtta spretigt skrivna textsidor och de utlovade forskarna och experterna lyser med sin frånvaro. I stället är det folkpartiets "försvarspolitiska nätverk" under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman som hållit i pennan. I en mening skriver man att rapporten "i allt väsentligt" bygger på en utredning gjord av en finsk ambassadör för Finlands utrikesministerium från förra året.

Den finska utredningen - som jag har läst - är ett gediget aktstycke och som skickligt balanserar mellan verklighetsbeskrivning och handlingsrekommendationer. Folkpartiets rapport är dessvärre motsatsen. Trots de ovan nämnda utfästelserna om en "objektiv beskrivning" av konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap hittar jag på de åtta sidorna ingenting som talar emot ett svenskt Nato-medlemskap. Allting talar i stället för. Folkpartiets Nato-verklighet är synnerligen monolitisk.

Nato-medlemskapets konsekvenser beskrivs i så rosenskimrande termer att Barnen i Bullerbyn framstår som en studie i skräck. Allt blir bättre som Nato-medlem. Vår nationella säkerhet ökar. Vi får mer makt och inflytande. Medlemskapet innebär inga ökade förvarsutgifter. Vi kan fortsätta att fungera som medlare i internationella förhandlingar. Vårt oberoende kvarstår. Vi väljer själva om eller under vilka villkor vi vill medverka i olika Nato-operationer och hur vi vill utforma vårt försvar. Det enda som saknas är att vädret också blir bättre, och att vi tar fler olympiska medaljer som Nato-medlem.

Rapporten innehåller ingen diskussion om huruvida ett Nato-medlemskap ökar eller minskar sannolikheten att Sverige mot sin vilja blir indraget i militära krigshandlingar. Här finns ingen problematisering om huruvida Sverige som Nato-medlem och USA-allierad skulle bli ett mer tacksamt mål för terrorattacker.

Den svåra och omfattande problematiken om vad det skulle innebära för Sverige att bli en del av Natos kärnvapendoktrin avklaras på följande rader: Nato kommer att upprätthålla sin kärnvapenkapacitet samt sin rätt att ändra placeringen av kärnvapnen, ifall omständigheterna så skulle kräva. De nya medlemsstaterna deltar jämsides med de gamla i verkställandet och utvecklandet av Natos strategi, också i fråga om kärnvapenkomponenten. Den säkerhet, inklusive kapaciteten med kärnvapen, som avses i artikel 5 i Nordatlantiska fördraget täcker också nya medlemsländer.

Jag kan inte läsa citatet annorlunda än att Nato kommer att ha rätt att placera ut kärnvapen i Sverige "ifall omständigheterna så skulle kräva" och att Sverige som ny medlemsstat "deltar jämsides" i utvecklandet av kärnvapenkomponenten i Natos strategi. Men det budskapet är så inlindat i den kursiverade textens formuleringar att det blir snudd på obegripligt för en läsare som inte är specialinsatt i frågan.

Inte med ett ord kommenteras vad ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära för relationerna mellan Sverige och vår mäktiga stormaktsgranne Ryssland, eller hur Ryssland skulle kunna tänkas reagera på ett svenskt Nato-medlemskap. Just det - kära läsare. Inte med ett ord. Och detta i en rapport som gör anspråk på att ge "en objektiv beskrivning av ett medlemskaps följder".

Så sluta skämta nu, folkpartister! Fram med den riktiga rapporten, så kan vi visst diskutera Nato.