Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Brexit-dramat fortsätter

I dag godkände EU:s stats- och regeringschefer ett nytt Brexit-avtal med Storbritannien. Enligt det nya avtalet kommer Nordirland fortfarande att lyda under vissa EU-regler. Varor ska kontrolleras i hamnar och på flygplatser, men inte vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Samtidigt blir Nordirland kvar i Storbritanniens  tullområde och kommer att ingå i de handelsavtal som Storbritannien ingår efter en Brexit. (Ja, det är komplicerat.)

Men avtalet måste också godkännas av det brittiska parlamentet. Omröstningen, som förväntas äga rum på lördag, är i skrivande stund ytterst oviss. Premiärminister Boris Johnson har inte precis rosat marknaden i sina tidigare försök att få igenom förslag i parlamentet. Det nordirländska unionistpartiet DUP spelar med sina tio mandat en viktig roll - inte bara för sina mandat utan också för psykologin inför omröstningen. Och DUP har satt ner foten - partiet tänker inte stödja det nya avtalet eftersom det "inte är till gagn för Nordirlands välstånd och det underminerar unionens integritet".

Om  Boris Johnson återigen misslyckas med att få parlamentets stöd är han tvingad att vända sig till EU och begära mer förhandlingstid. Det är däremot inte självklart att EU kommer att bevilja någon sådan - det beror på om EU uppfattar det som trovärdigt att britterna kommer att kunna enas om någon lösning.

Det är möjligt att ett nyval i Storbritannien skulle skapa en parlamentarisk majoritet som är villig att acceptera avtalet. Konservativa Tories ligger mitt i all Brexit-röra ganska bra till i opinionsmätningarna. Men säkert är det inte. Ett parlamentsval utan att Brexit-frågan lösts skulle kunna innebära att Brexit-partiet tar röster från Tories, vilket kan öppna upp för Labour-framgångar.

Om parlamentet röstar ja på lördag kommer ett nyval sannolikt att genomföras inom en snar framtid. Vad händer då med Brexit-partiet, när Brexit inte längre är en politisk fråga? Och vart går deras väljare? Blir det som med den berömde moren: Boris Johnson har gjort sin plikt, Boris Johnson kan gå?

Erfarenheten har visat att bedömningar av den brittiska Brexit-processen mår bäst av att genomföras ett steg i taget. De två närmsta dygnen kommer uppmärksamheten att ägnas åt Boris Johnsons möjligheter att till sist få vinna en viktig omröstning i parlamentet.

Hur det går? Jag vågar inte gissa.

Bye, Bye Boris. Eller...?

Idag har Boris Johnson varit Storbritanniens premiärminister i exakt två månader. Redan betraktas han av många som landets mest misslyckade premiärminister någonsin.

Under de två månader som gått har Boris Johnson redan förlorat flera viktiga omröstningar i parlamentet. Han har mist sin parlamentariska majoritet, splittrat sitt parti och misslyckats med att utlysa nyval. Han har förödmjukats genom parlamentets beslut att han måste vända sig till Bryssel och be om uppskov med Brexit om inte ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien kommit till stånd inom några veckor. Och i dag meddelade Högsta domstolen att Boris Johnsons tillfälliga stängning av det brittiska parlamentet var olaglig. Boris Johnson tvingas avbryta sin USA-resa i förtid och redan i orgonpå onsdag infinna sig i parlamentet för att mötas av ilska och hån.

Boris Johnson riskerar att inte bara bli Storbritanniens mest misslyckade premiärminister, utan också den mest kortvarige. Parlamentet kan uttala en missförtroendeförklaring mot honom vilken dag som helst.

Men trots allt detta går det ännu inte att helt räkna ut Boris Johnson. Hans politiska svaghet motsvaras av Labours politiska svaghet. En misstroendeförklaring kan komma att följas av ett nyval, och om väljarna får bestämma är det fullt möjligt att Tories och Boris Johnson tar hem spelet till sist. Labours ställning i opinionsmätningarna är inte lysande, om man säger så. Partiet är splittrat och Jeremy Corbyn är en omtvistad partiledare. Labour saknar också en tydlig strategi för hur Brexit ska hanteras.

Så Brexit-dramat - eller ska vi säga Brexit-tragedin? - fortsätter utan att någon vågar vara säker på hur det hela ska sluta. Jag skulle emellertid bli förvånad om Storbritannien verkligen lämnar EU i en hård Brexit den 31 oktober. Det ligger i både EU:s och Storbritanniens intresse att åstadkomma en lösning, även om det måste ske till priset av en förlängning.

Jag är också glad att Högsta domstolen med sitt beslut att den tillfälliga stängningen av parlamentet var olaglig vågade trotsa regeringen, och Boris Johnson tycks också acceptera domstolens beslut. Det blev en seger för rättsstaten, och i dessa tider är rättsstaten ett värn mot populism och barbari.

Blir det nyval i Storbritannien? Och går det att undvika en hård Brexit?

Man lär sig mycket av att följa BBC:s live-sändningar från Brexit-debatten. Om inte annat lär man sig att britter är duktiga på att uttala förolämpningar med stil och elegans. Jag uppskattade till exempel John McDonnells formuleringar om Boris Johnsons regering: "a unique combination of rightwing extremism and bumbling incompetence”, en regering som “will never be forgiven but will soon be forgotten”.

Men bortsett från det eventuella underhållningsvärdet i eleganta förolämpningar och i pikanta detaljer i det brittiska parlamentets arbetsformer känner jag mest sorg över det som nu sker i Storbritannien. Oavsett hur Brexit-processen slutar är stämningsläget så polariserat att det är svårt att se hur en försoning ska kunna komma till stånd. Labour och Tories har tillsammans ett stort ansvar att hantera situationen på ett sätt som inte bäddar för ökad populism och valframgångar för extremistpartier.

Det kommer med all säkerhet att bli ett nyval i Storbritannien - frågan är inte om, utan när. Den sittande högerregeringen har förlorat sin knappa majoritet, och kommer knappast att kunna styra mandatperioden ut. Det är en ödets ironi att Labour - som så länge krävt ett nyval - just i denna stund försöker bromsa processen. Ett nyval före den 31 oktober riskerar att bli en folkomröstning för eller emot Brexit, och ett sådant upplägg gynnar knappast Labour. Å andra sidan riskerar ett uteblivet nyval att frysa processen, och då ökar risken för en hård Brexit den 31 oktober - och det är något Labour inte heller vill.

Jag skulle inte vilja vara oddssättare på de brittiska spelbolagen kring utfallet av Brexit-processen just nu. Men ett inte orealistiskt utfall är att det genomförs ett nyval före den 31 oktober. I den bästa av världar utmynnar ett sådan val i en regering som verkligen vill göra allt vad som står i dess makt för att undvika en hård Brexit - och som är kreativ nog att hitta vägar som skapar trygghet och enighet i gränsfrågan mellan Nordirland och Irland. Men jag är rädd att det är att hoppas på för mycket.

Fortsatt Brexit-drama i Storbritannien

Efter rader av motgångar stärkte i kväll premiärminister Theresa May sin ställning i Storbritanniens våra och utdragna Brexit-process. Med endast två rösters övervikt - 314 mot 312 - avslogs ett förslag som innebar att det brittiska parlamentet i stället för Theresa Mays regering skulle få ett avgörande inflytande över den fortsatta händelseutvecklingen. Om regeringen förlorat den omröstningen är det möjligt att vi fått se en mjukare Brexit, där Storbritannien till exempel ingått en tullunion med EU.

Nu fick i stället Theresa May mandat att vända sig till EU och be om förlängd tid fram till den 30 juni, innan Storbritannien lämnar EU. Men även vid ett anstånd rinner tiden ut för Storbritannien. De mest inbitna Brexit-förespråkarna, som hittills röstat nej till Theresa Mays avtalsförslag, kan i sista stund byta fot av oro för att processen ska ta riktning mot en mjukare Brexit. Och det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP), som hittills röstat nej till avtalsförslaget eftersom de inte tycker att förslaget tillräckligt skyddar en fortsatt öppen gräns mellan Nordirland och Irland, kan också ändra sig - fast av helt motsatt anledning. DUP fruktar en hård Brexit, där gränsen mellan Irland och Nordirland riskerar att bli mer stängd än vad den skulle bli genom Theresa Mays avtalsförslag.

Theresa May kommer nu sannolikt att försöka få till stånd en tredje omröstning i parlamentet om sitt avtalsförslag, innan hon reser till Bryssel för att be om anstånd. Kanske blir det tredje gången gillt? Omöjligt är det inte.

Dramat kring Brexit

Nej, skottarna brinner inte för Brexit. För att uttrycka det milt. I folkomröstningen 2016 röstade 62 procent av skottarna i stället för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. I det kaos som nu råder präglas stämningarna i Skottland av en blandning av frustration och likgiltighet, och kanske också lite skadeglädje. Samt en droppe hopp, hopp om att kaoset ska följas av en ny folkomröstning. Här, runt en staty av Hertigen av Wellington, genomförs dygnet runt-manifestationer mot Brexit.

Befinner mig i Edinburgh under veckan, och följer Brexit-debatten extra noga. Igår röstade parlamentet - för andra gången - nej till premiärminister Theresa Mays avtalsförslag mellan Storbritannien och EU. Röstsifforna blev förkrossande 242-391. Om en liten stund kommer parlamentet att rösta nej till en så kallad "hård Brexit", det vill säga att Storbritannien lämnar EU utan något avtal. I morgon kommer parlamentet sannolikt att rösta ja till att Storbritannien ska be EU om mer tid innan Brexit genomförs.

Men vad händer sedan? EU kommer att ställa krav på Storbritannien för att ge anstånd och mera tid. Säkert kommer EU att be Storbritannien berätta hur man tänkt utnyttja den extra tiden, om anstånd skulle beviljas. Och vad ska Storbritannien svara på den frågan?

EU kommer knappast att omförhandla det avtalsförslag som redan ligger på bordet, möjligen kan EU acceptera några kosmetiska, symboliska förändringar/förtydliganden. I stället är det Storbritannien som måste lösa sina interna konflikter i frågan, om Brexit verkligen ska bli av.

Situationen är oerhört svårbedömd. Kanske lutar jag åt att ett nyval i Storbritannien blir nödvändigt, men även vägen dit är lång och snårig. Och det finns heller inga garantier för att ett nyval skulle lösa problemet.

Läs för övrigt gärna Vänstra Stranden på samma tema.

En ny folkomröstning om Brexit kan inte uteslutas. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Jan Björklund i Almedalen - två korta kommentarer

Jag ankommer inte Almedalen förrän i morgon måndag, och hade därför inte möjlighet att lyssna på Jan Björklund på plats. Men här kommer två korta kommentarer till hans anförande, vilket i sin helhet kan läsas här.

1.) Jan Björklund ägnade nästa hela sitt tal åt EU i skuggan av Brexit och det gjorde han alldeles rätt i. Inför den brittiska omröstningen var det många som oroade sig över att en seger för Brexit skulle smitta av sig i den svenska opinionen. Än så länge har vi inte sett några sådana tendenser. EU-motståndarna och EU-kritikerna har haft en låg profil i debatten. Genom sitt engagerade tal för EU förstärker Liberalerna sin ledarroll i inom Alliansen i Europafrågorna.

2.) Genom sitt tal bidrog Jan Björklund till att synliggöra skiljelinjerna inom Alliansen, vilket andra bedömare också påpekat. I min förra text påvisade jag att det nu finns många liberaler som förespråkar att allianspartierna går till val 2018 med separata program i stället för ett gemensamt alliansprogram. Kärnkraft, försvaret, euron, ökad överstatlighet inom EU. Liberalerna profilerar sig. Det är nog bra - här och nu. Vi får se hur det påverkar möjligheterna för de borgerliga partierna att återförenas i en kraftfull Allians inför valet 2018.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.

Lämnar Storbritannien EU? Snart vet vi.

Uppdaterat fredag 24 juni kl 10.00. Ibland blir det inte som man hoppats och trott. Utfallet av den brittiska folkomröstningen är ett tecken på styrkan i de strömningar som sveper över Europa och USA, där delar av väljarkåren vänder sig bort från det etablerade politiska ledarskapet och de traditionella politiska partierna. I USA kan Donald J. Trump glädja sig. I Europa jublar Marine Le Pen och Jimmie Åkesson.

Internationell forskning visar på ett minskat stöd i Europa och USA till demokrati som styrelseskick, och stödet är lägst bland unga människor. Men bilden är inte enkel. I Storbritannien ville de yngre att landet skulle bli kvar i EU, medan de äldre ville lämna.

Nu väntar två utmaninger. För det första måste EU försöka hålla samman och utvecklas som samarbetsunion, trots de spänningar som Storbritanniens utträde innebär. För det andra måste vi utveckla mekanismer som återförenar det politiska (de känslor, åsikter och värden som finns bland folket) med politiken (de folkvalda, beslutsfattande institutionerna). Parlamenten har genom globalseringen urholkats på makt, och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande har blivit sämre. Därav följer folklig frustration och politiskt missnöje.

Det är allvar nu. Vi måste hålla huvudet kallt och vara uthålliga. Jag säger som Johannes (14:27): Känn ingen oro och tappa inte modet.

*

Det blir en spännande kväll i väntan på att de brittiska vallokalerna stänger kl 23.00 svensk tid. Kommer de vallokalsundersökningar som då presenteras att ge ett klart utslag, eller blir det en lång och svår natt? Uppdaterat kl 21.30: Det påstås att det oväntat nog inte genomförs några vallokalsunderökningar - då får vi vänta tills fram på småtimmarna. :)

Jag hoppas verkligen att Storbritannien inte lämnar EU. Jag är ingen hängiven EU-vän. I folkomröstningen 1994 om svenskt EU-medlemskap röstade jag inte utan tvekan ja, och i folkomröstningen 2003 om införande av euron i Sverige röstade jag nej. För mig var freden den avgörande frågan. Jag gjorde bedömningen att ett starkt EU minskade risken för krig mellan Europas stater.

Det finns indikationer på att stödet för Sveriges medlemskap i EU minskar - men bilden är inte entydig. Det är möjligt att ett Brexit - det vill säga en seger i kväll för de som vill att Storbritannien lämnar EU - får återverkningar även på svensk opinion. I vilket fall lär en Brexit leda till ökad mobilisering bland EU-motståndarna i Sverige.

Hur går det då i kväll? Opinionsmätningarna och oddsen från vadslagningsfirmorna pekar i samma riktning - Storbritannien blir kvar i EU. I en helt färsk Ipsos-mätning får stanna-sidan 52 procent mot lämna-sidans 48 procent. William Hill ger bara 1.14 i odds på en seger för de som vill att Storbritannien skall stanna kvar, medan en Brexit ger 4.5 gånger pengarna.

So far, so good. Men de brittiska opinionsinstituten misslyckades grovt i sina bedömningar av valutgången i parlamentsvalet 2015. En folkomröstning borde vara lättare att bedöma, då det rör sig om ett val och med två svarsalternativ. Å andra sidan finns det ingen tidigare folkomröstning att vikta resultaten emot, och valdeltagandet är mycket svårt att bedöma. Så osvuret är bäst.

I väntan på kvällens eller nattens resultat rekommenderar jag lyssning på Statsvetarpodden, där Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och jag diskuterar Brexit. Läs också gärna Katrine Marçals David Camerons värsta mardröm i Dagens Nyheter och Per Svenssons Send in the Clowns i Sydsvenskan. Ni ångrar er inte.

Kommer SD att kunna utnyttja ett Brexit?

Trots stökiga parlamentariska förutsättningar präglas svensk väljaropinion fortfarande av stabilitet. I dagens Sifo-undersökning ökar Moderaterna något till 27.4 procent. Kristdemokraterna får 3.2 procent. Sammantaget har allianspartierna en knapp ledning över de rödgröna partierna med 4.8 procentenheter.

Sverigedemokraterna landar denna gång på 15.8 procent. Partiets tillväxt i opinionen har brutits, och frågan är om det finns potential för en ny framgångsvåg. Antalet flyktingar som söker sig till Sverige är lägre än på mycket länge. Debatten handlar om hur Sverige bäst tar hand om och integrerar de flyktingar som redan kommit hit, och i den frågan uppfattas Sverigedemokraterna sällan ha något relevant att säga.

En del ser en möjlighet för Sverigedemokraterna att vid en eventuell Brexit mobilisera politiskt på EU-frågan. Om Storbritannien bestämmer sig för att lämna EU kommer kraven på att Sverige skall kräva omförhandlingar med EU och även att lämna unionen som ett brev på posten. Sverigedemokraterna - som är i akut behov av en ny fråga att mobilisera på - kommer att ta aktiv del i den processen.

Kommer det att fungera? Finns det möjligheter för Sverigedemokraterna att utnyttja ett Brexit till att på nytt växa i opinionen? Det är svårt att säga. För det första förutsätter det att britterna verkligen väljer att lämna EU, vilket i dagsläget förefaller långt ifrån säkert. För det andra är det osäkert om EU-frågan har kvar den konfliktpotential den en gång hade. Och kommer konfliktpotentialen i så fall att ligga i EU-medlemskapet som sakfråga, eller i EU-motståndet som mötespunkt för ett politiskt missnöje överhuvudtaget? För egen del hoppas jag att vi aldrig får ett svar på dessa frågor, utan att britterna röstar nej till ett utträde.

*

På DN Debatt skriver i dag Andreas Johansson Heinö (en av de tyvärr alltför få svenska statsvetare som säger intressanta saker i samhällsdebatten) och Timbros VD Karin Svanborg-Sjövall en läsvärd och seriös artikel om hur den "auktoritära populismen" i Europa bör bekämpas. Jag tror de har rätt i att vi måste tänka bortom eller åtminstone precisera de traditionella strategierna att antingen isolera eller konkurrera med partier som till exempel Sverigedemokraterna. Deras råd är klassiskt liberala (skapa farthinder mot det politiska beslutsfattandet, minska politikens utrymme att lösa samhällsproblem), och här har jag naturligtvis invändningar. Likaså tycker jag författarna har fel när de påstår att Decemberöverenskommelsen inte skulle vara förankrad i svensk demokratisk och författningspolitisk tradition.

Men det är bra att liberaler tar ett steg fram i debatten om hur vi bäst bekämpar "auktoritär populism" och partier som till exempel Sverigedemokraterna. Var finns vänstern i denna debatt?