Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

Brexit-dramat fortsätter

I dag godkände EU:s stats- och regeringschefer ett nytt Brexit-avtal med Storbritannien. Enligt det nya avtalet kommer Nordirland fortfarande att lyda under vissa EU-regler. Varor ska kontrolleras i hamnar och på flygplatser, men inte vid gränsen mellan Irland och Nordirland. Samtidigt blir Nordirland kvar i Storbritanniens  tullområde och kommer att ingå i de handelsavtal som Storbritannien ingår efter en Brexit. (Ja, det är komplicerat.)

Men avtalet måste också godkännas av det brittiska parlamentet. Omröstningen, som förväntas äga rum på lördag, är i skrivande stund ytterst oviss. Premiärminister Boris Johnson har inte precis rosat marknaden i sina tidigare försök att få igenom förslag i parlamentet. Det nordirländska unionistpartiet DUP spelar med sina tio mandat en viktig roll - inte bara för sina mandat utan också för psykologin inför omröstningen. Och DUP har satt ner foten - partiet tänker inte stödja det nya avtalet eftersom det "inte är till gagn för Nordirlands välstånd och det underminerar unionens integritet".

Om  Boris Johnson återigen misslyckas med att få parlamentets stöd är han tvingad att vända sig till EU och begära mer förhandlingstid. Det är däremot inte självklart att EU kommer att bevilja någon sådan - det beror på om EU uppfattar det som trovärdigt att britterna kommer att kunna enas om någon lösning.

Det är möjligt att ett nyval i Storbritannien skulle skapa en parlamentarisk majoritet som är villig att acceptera avtalet. Konservativa Tories ligger mitt i all Brexit-röra ganska bra till i opinionsmätningarna. Men säkert är det inte. Ett parlamentsval utan att Brexit-frågan lösts skulle kunna innebära att Brexit-partiet tar röster från Tories, vilket kan öppna upp för Labour-framgångar.

Om parlamentet röstar ja på lördag kommer ett nyval sannolikt att genomföras inom en snar framtid. Vad händer då med Brexit-partiet, när Brexit inte längre är en politisk fråga? Och vart går deras väljare? Blir det som med den berömde moren: Boris Johnson har gjort sin plikt, Boris Johnson kan gå?

Erfarenheten har visat att bedömningar av den brittiska Brexit-processen mår bäst av att genomföras ett steg i taget. De två närmsta dygnen kommer uppmärksamheten att ägnas åt Boris Johnsons möjligheter att till sist få vinna en viktig omröstning i parlamentet.

Hur det går? Jag vågar inte gissa.

Blir det nyval i Storbritannien? Och går det att undvika en hård Brexit?

Man lär sig mycket av att följa BBC:s live-sändningar från Brexit-debatten. Om inte annat lär man sig att britter är duktiga på att uttala förolämpningar med stil och elegans. Jag uppskattade till exempel John McDonnells formuleringar om Boris Johnsons regering: "a unique combination of rightwing extremism and bumbling incompetence”, en regering som “will never be forgiven but will soon be forgotten”.

Men bortsett från det eventuella underhållningsvärdet i eleganta förolämpningar och i pikanta detaljer i det brittiska parlamentets arbetsformer känner jag mest sorg över det som nu sker i Storbritannien. Oavsett hur Brexit-processen slutar är stämningsläget så polariserat att det är svårt att se hur en försoning ska kunna komma till stånd. Labour och Tories har tillsammans ett stort ansvar att hantera situationen på ett sätt som inte bäddar för ökad populism och valframgångar för extremistpartier.

Det kommer med all säkerhet att bli ett nyval i Storbritannien - frågan är inte om, utan när. Den sittande högerregeringen har förlorat sin knappa majoritet, och kommer knappast att kunna styra mandatperioden ut. Det är en ödets ironi att Labour - som så länge krävt ett nyval - just i denna stund försöker bromsa processen. Ett nyval före den 31 oktober riskerar att bli en folkomröstning för eller emot Brexit, och ett sådant upplägg gynnar knappast Labour. Å andra sidan riskerar ett uteblivet nyval att frysa processen, och då ökar risken för en hård Brexit den 31 oktober - och det är något Labour inte heller vill.

Jag skulle inte vilja vara oddssättare på de brittiska spelbolagen kring utfallet av Brexit-processen just nu. Men ett inte orealistiskt utfall är att det genomförs ett nyval före den 31 oktober. I den bästa av världar utmynnar ett sådan val i en regering som verkligen vill göra allt vad som står i dess makt för att undvika en hård Brexit - och som är kreativ nog att hitta vägar som skapar trygghet och enighet i gränsfrågan mellan Nordirland och Irland. Men jag är rädd att det är att hoppas på för mycket.

Fortsatt Brexit-drama i Storbritannien

Efter rader av motgångar stärkte i kväll premiärminister Theresa May sin ställning i Storbritanniens våra och utdragna Brexit-process. Med endast två rösters övervikt - 314 mot 312 - avslogs ett förslag som innebar att det brittiska parlamentet i stället för Theresa Mays regering skulle få ett avgörande inflytande över den fortsatta händelseutvecklingen. Om regeringen förlorat den omröstningen är det möjligt att vi fått se en mjukare Brexit, där Storbritannien till exempel ingått en tullunion med EU.

Nu fick i stället Theresa May mandat att vända sig till EU och be om förlängd tid fram till den 30 juni, innan Storbritannien lämnar EU. Men även vid ett anstånd rinner tiden ut för Storbritannien. De mest inbitna Brexit-förespråkarna, som hittills röstat nej till Theresa Mays avtalsförslag, kan i sista stund byta fot av oro för att processen ska ta riktning mot en mjukare Brexit. Och det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP), som hittills röstat nej till avtalsförslaget eftersom de inte tycker att förslaget tillräckligt skyddar en fortsatt öppen gräns mellan Nordirland och Irland, kan också ändra sig - fast av helt motsatt anledning. DUP fruktar en hård Brexit, där gränsen mellan Irland och Nordirland riskerar att bli mer stängd än vad den skulle bli genom Theresa Mays avtalsförslag.

Theresa May kommer nu sannolikt att försöka få till stånd en tredje omröstning i parlamentet om sitt avtalsförslag, innan hon reser till Bryssel för att be om anstånd. Kanske blir det tredje gången gillt? Omöjligt är det inte.

Dramat kring Brexit

Nej, skottarna brinner inte för Brexit. För att uttrycka det milt. I folkomröstningen 2016 röstade 62 procent av skottarna i stället för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. I det kaos som nu råder präglas stämningarna i Skottland av en blandning av frustration och likgiltighet, och kanske också lite skadeglädje. Samt en droppe hopp, hopp om att kaoset ska följas av en ny folkomröstning. Här, runt en staty av Hertigen av Wellington, genomförs dygnet runt-manifestationer mot Brexit.

Befinner mig i Edinburgh under veckan, och följer Brexit-debatten extra noga. Igår röstade parlamentet - för andra gången - nej till premiärminister Theresa Mays avtalsförslag mellan Storbritannien och EU. Röstsifforna blev förkrossande 242-391. Om en liten stund kommer parlamentet att rösta nej till en så kallad "hård Brexit", det vill säga att Storbritannien lämnar EU utan något avtal. I morgon kommer parlamentet sannolikt att rösta ja till att Storbritannien ska be EU om mer tid innan Brexit genomförs.

Men vad händer sedan? EU kommer att ställa krav på Storbritannien för att ge anstånd och mera tid. Säkert kommer EU att be Storbritannien berätta hur man tänkt utnyttja den extra tiden, om anstånd skulle beviljas. Och vad ska Storbritannien svara på den frågan?

EU kommer knappast att omförhandla det avtalsförslag som redan ligger på bordet, möjligen kan EU acceptera några kosmetiska, symboliska förändringar/förtydliganden. I stället är det Storbritannien som måste lösa sina interna konflikter i frågan, om Brexit verkligen ska bli av.

Situationen är oerhört svårbedömd. Kanske lutar jag åt att ett nyval i Storbritannien blir nödvändigt, men även vägen dit är lång och snårig. Och det finns heller inga garantier för att ett nyval skulle lösa problemet.

Läs för övrigt gärna Vänstra Stranden på samma tema.

En ny folkomröstning om Brexit kan inte uteslutas. Men det vore kanske att hoppas på för mycket.

Vad kan vi lära av valet i Storbritannien?

Gårdagens parlamentsval i Storbritannien utmynnade i en överraskande och förödmjukande förlust för konservativa Tories och premiärminister Theresa May. Överraskningen bestod delvis i att Tories för bara någon månad sedan i opinionsmätningarna hade ett försprång på närmare 20 procent före Labour. Men överraskningen hade framför allt sin grund i att Labours partiledare Jeremy Corbyn av så många bedömare - även av aktiva Labour-anhängare - beskrivits som en katastrof för partiet och i det närmaste "unelectable" (ovalbar).

I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:

Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.

Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.

1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.

2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)

3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.

Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.

Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!

Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.

Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.


Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.

Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.

Många europeiska val är det...

I dag gav Storbritanniens premiärminister Theresa May det överraskande beskedet att hon vill utlysa ett nytt parlamentsval till den 8 juni 2017. Beskedet innebär att alla de tre "stora" länderna i EU - Storbritannien, Frankrike och Tyskland - kommer att hålla val inom en period på drygt fyra månader.

I det brittiska valet är Torys storfavoriter till segern. Partiet leder klart i opinionsmätningarna. I de dagsfärska oddsen ger Unibet endast 1.10 på att Theresa May blir premiärminister efter valet i juni. Labourledaren Jeremy Corbyn ger hela 9 gånger pengarna. Har någon brittisk Labour-ledare i modern tid varit lika nederlagstippad? Visserligen är allt möjligt och visst kan Liberaldemokraterna förbättra sitt valresultat från 2015. Men det är i dag svårt att se en annan utgång av valet i juni än att Theresa May kommer att sitta kvar.

I det stundande presidentvalet i Frankrike är spänningen större. Inför den första valomgången på söndag ligger Nationella Frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron sida vid sida i opinionsmätningarna, tätt följda av den skandalomsusade högerkandidaten François Fillon och vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Om Le Pen ställs mot Macron eller mot Fillon i andra valomgången kommer hon sannolikt att förlora. Men hur går det om hon ställs mot Mélenchon?

Valet till den tyska förbundsdagen hålls den 24 september 2017. Där utmanas Angela Merkel från kristdemokratiska CDU, som varit förbundskansler sedan 2005, på allvar av socialdemokraten Martin Schulz. Högerpopulistiska AfD lurar i vassen.

I valet i Nederländerna tidigare i år kollapsade Socialdemokraterna, och rasade från 24.8 till 5.7 (!) procent. Det ser illa ut för Labour i Storbritannien och i Frankrike ligger socialistpartiets kandidat Benoît Hamon på rekordlåga 8 procent i opinionsmätningarna. Europas socialdemokrater får hoppas inte bara på Martin Schulz i Tyskland utan också på Arbeiderpartiet och dess ledare Jonas Gahr Støre i stortingsvalet i Norge den 11 september 2017. Arbeiderpartiet ligger på 32 procent i opinionsmätningarna och är favoriter till valsegern.

Hårda bud i Mellerud. Så skulle man sammantaget kunna karaktärisera läget för socialdemokratin i Europa. I den senaste Sifo-undersökningen fick Socialdemokraterna i Sverige strax under 30 procent av väljarstödet. Den bistra sanningen för Socialdemokraterna är att det med europeiska mått mätt idag är ett väldigt bra resultat. Till socialdemokratins framtid i Europa lär jag få anledning att återkomma flera gånger, både här på bloggen och i andra sammanhang.

Det är inte Brexit som oroar, utan det som Brexit är ett symptom på

Brexit-sidans seger i den brittiska folkomröstningen fick omedelbart dramatiska konsekvenser. Börserna faller och pundet störtdök till sin lägsta nivå på 30 år. Premiärminister David Cameron har avgått och i Labour utmanas Jeremy Corbyns ledarskap - mer än tio skuggministrar har på ett par dagar hoppat av sina uppdrag. I Skottland höjs röster för en ny folkomröstning om självständighet.

Turbulensen väcker en rad frågor. Bland de mest centrala märks: Kommer Storbritannien verkligen att lämna EU? Kommer det att finnas något Storbritannien som kan lämna EU? Kommer det att finnas något EU som Storbritannien kan lämna?

Folkomröstningen om EU var bara rådgivande. Ett nytt politiskt ledarskap i Tories och i Storbritannien kan - om opinionen vänder - frestas att frångå folkomröstningens resultat och förorda att Storbritannien till sist ändå stannar kvar i EU. Visserligen är det så (om jag förstått det rätt) att när Lissabonfördragets artikel 50 om utträde ur unionen väl aktiverats finns ingen återvändo. Men det dröjer åtminstone tre månader innan den artikeln aktiveras och eftersom den aldrig prövats så finns det utrymme för politisk och juridisk kreativitet. Arbetshypotesen är fortfarande att Storbritannien lämnar EU. Men helt säker kan ingen vara.

Om Storbritannien skulle välja att lämna EU kan Skottland mycket väl välja att lämna Storbritannien. Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon har redan förklarat att det skulle vara "demokratiskt oacceptabelt" om Skottland tvingas ut ur EU mot folkets vilja. I Nordirland framförs krav på en folkomröstning om förhållandet till Irland. Kvar blir i så fall England och Wales...

Och vad händer med EU vid en Brexit? I Nederländerna höjs röster för en folkomröstning motsvarande den i Storbritannien. Och vad händer i Frankrike om Marine Le Pen (Gud förbjude) vinner presidentvalet nästa år? Finns det några förutsättningar att driva en Swexit-kampanj i Sverige? Hittills visar opinionsmätningarna inga tecken på ett ökat stöd för svenskt EU-utträde, men det är ännu för tidigt att avfärda möjligheterna att mobilisera en negativ EU-opinion i Sverige.

Givet den ekonomiska och politiska turbulens som nu råder är det viktigt att inte rusa åstad. Det är bättre att det blir bra än att det går fort. Storbritannien måste ges tid att aktivera artikel 50, de efterföljande förhandlingarna måste också få ta tid. Det gäller att minimera förlusterna för både Storbritannien och EU, samtidigt som en Brexit kan bli en möjlighet att hantera en del av de politiska och demokratiska problem som kringgärdar EU.

Jag är inte orolig för en Brexit i sig. Både Storbritannien och EU lär klara sig ändå. Jag är orolig för det som Brexit är ett symptom på - det vill säga det vidgade gapet mellan politiken (de beslutsfattande institutionerna) och det politiska (de värderingar och åsikter som genomsyrar folkopinionen), att medborgarna vänder de etablerade partierna ryggen och i stället söker sig till populistiska och/eller högernationalistiska partier samt att möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande försämrats.

Det är hur vi skall hantera dessa problem debatten bör handla om. Brexit är en bisak i sammanhanget.