Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

Kan Joe Biden ena ett splittrat USA? Frågan är fel ställd

Kan Joe Biden ena ett USA som kanske är mer polariserat än någonsin? Frågan har dominerat de senaste dagarnas diskussion om det amerikanska presidentvalet. Men är frågan fel ställd?

För det första är det inte sant att USA i dag skulle vara mer polariserat är någonsin Vill man vara övertydlig så var ju USA betydligt mer polariserat i samband med inbördeskriget 1861-1864. Jag har heller inte sett några belägg för att polariseringen i det amerikanska samhällslivet är större i dag än vad det var i samband med till exempel Medborgarrättsrörelsens mobilisering under 1950- och 1960-talen. Eller under Vietnamkriget, fram till mitten av 1970-talet.

Och vad menar man med polarisering? Menar man det politiska avståndet mellan de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna? Är det åsiktsskillnader mellan olika befolkningsgrupper som avses? Eller konfliktnivån i det amerikanska samhällslivet överhuvudtaget? Eller en växande konflikt mellan "folket" och "eliten", som populister skulle påstå? Ordet "polarisering" används ofta svepande, och utan att den som använder det klargör vad som egentligen avses. (Ja, jag har säkert själv syndat i detta avseende.)

För det andra. Oavsett vad vi menar med polarisering - är det verkligen presidentens uppgift att "ena" USA? Precis som i alla andra länder i världen inrymmer USA ett antal legitima ekonomiska och ideologiska konflikter mellan olika befolkningsgrupper. Målet kan inte vara att "ena landet" genom att upphäva dessa konflikter. Målet för Joe Biden bör i stället vara att stärka de demokratiska institutionerna och förtroendet för dessa hos befolkningen. Det är genom dessa institutioner som det amerikanska samhället kan hantera de existerande konflikterna på ett sätt som skapar tilltro till den demokratiska processen och som minskar risken för våldshandlingar.

Jag hoppas Joe Biden förmår återupprätta presidentämbetets värdighet. En sådan återupprättelse stärker USA och minskar utrymmet för hat, konspirationsteorier och oförsonlighet i den politiska debatten. Det tar inte bort de nödvändiga konflikter som finns i det amerikanska samhället. Men det skapar bättre förutsättningar att hantera dem på ett civiliserat sätt.

Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.

Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

Bernie Sanders avslutar sin kampanj - vad händer nu?

Bernie Sanders avslutar sin kampanj för att bli Demokraternas kandidat i höstens presidentval i USA. Därmed är det definitivt kört för dem som velat se en radikal vänsterkandidat (av svenskt socialdemokratiskt snitt, typ) utmana Donald Trump. (Hela Bernie Sanders avskedstal till sin kampanj kan ses här.)

Jag har sett Bernie Sanders live en gång. Det var på ett möte inför borgmästarvalet i New York City hösten 2017, då Bernie Sanders äntrade scenen till stöd för den likaså radikale (och min favorit) demokraten Bill de Blasio. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls. Två karismatiska personligheter, och jag är också dyster över att Bill de Blasios kampanj tidigare i vår för att bli demokraternas presidentkandidat inte lyfte alls.

Bernie Sanders kampanj gick väldigt bra i början, och han skördade framgångar i primärval och nomineringsmöten i till exempel New Hampshire, Nevada och Kalifornien. Joe Biden hade en trög, eller till och med dålig, start och primärvalet i South Carolina blev lite av vinna eller försvinna för honom. Men Biden segrade stort i South Carolina, hans kampanj vann momentum och Bernie Sanders lyckades aldrig komma tillbaka in i matchen. De senaste veckorna har frågan inte varit om, utan när, Bernie Sanders skulle kasta in handduken. Bernie Sanders, 79 år, attraherade de unga demokratiska väljarna med lyckades aldrig bygga den breda väljarkoalition som hans kampanjstrategi förutsatte.

Demokraternas väljare i USA stod inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat skulle de rösta fram en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken. Eller skulle de rösta fram en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.


Valet i höst är ytterst ovisst. Vi vet inte vilket politiskt landskap som vecklar ut sig när Corona-epidemin förhoppningvis avtar. Men Trump är fortfarande favorit. I inledningen av Corona-krisen vann han ökat stöd i opinionen, och det är alltid svårt att besegra en sittande president i USA.


Men låt oss hoppas på Joe Biden.

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Snart val i Storbritannien. Kan vi få en Corbyn-effekt i Sverige?

Torsdag 12 december går Storbritannien till parlamentsval. I opinionsmätningarna har konservativa Tories ett försteg i förhållande till Labour. Men Brexit-frågan gör utgången extra oviss. Dessutom gjorde Labour med Jeremy Corbyn som partiledare ett riktigt bra val 2017. Labour fick över 40 procent av rösterna, trots att partiet bara låg på dryga 25 procent några veckor före valet.

Valet i Storbritannien är intressant även ur ett svenskt perspektiv. En valseger för Labour och Jeremy Corbyn - eller åtminstone ett riktigt bra valresultat i förhållande till opinionsmätningarna - ger inspiration och argument åt alla dem som önskar se en mer vänsterinriktad socialdemokratisk politik i Sverige.

I den interna socialdemokratiska debatten används inte så sällan Labours och Jeremy Corbyns starka valrörelse 2017 som ett exempel på att väljarna faktiskt uppskattar en jämlikhetsorienterad vänsterpolitik. Motargumentet brukar vara att Jeremy Corbyn faktiskt inte vann valet, i stället kunde Tories regera vidare.

En seger för Labour och Jeremy Corbyn skulle få en symbolpolitisk betydelse även i svensk politik. Så skulle till exempel den växande, vänsterorienterade socialdemokratiska föreningen Reformisterna få vind i seglen och mobilisera ytterligare inför den viktiga partikongressen våren 2021 (då ramarna för partiets agerande i valrörelsen 2022 läggs upp).

Tesen om att väljarna kommer att belöna vänsterorienterade kandidater kan också få en test i det amerikanska presidentvalet hösten 2020. Bland Demokraterna konkurrerar vänsterorienterade Bernie Sanders och Elizabeth Warren med den mer mittenorienterade Joe Biden om att få utmana Donald Trump om presidentposten. Om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren blir Demokraternas presidentkandidat och någon av lyckas besegra Donald Trump blir det ett argument för att vänsterpolitik lönar sig i kampen mot högerpopulismen. Men om Sanders eller Warren i stället skulle förlora mot Trump blir tolkningen den omvända - en vänsterorienterad kandidat bidrar bara till ökad polarisering vilket högerpopulisterna skulle tjäna på.

Om Joe Biden i stället skulle bli Demokraternas kandidat och besegra Trump stärker det argumentationen för dem som ser en mittenorienterad, samlande politik som den bästa medicinen mot högerpopulismen. Skulle Joe Biden i stället förlora mot Trump stärks argumentationen för dem som förespråkar en mer vänsterorienterad socialdemokratisk politik.

Här handlar det naturligtvis inte om några vetenskapliga sanningar om hur högerpopulismen bäst bekämpas. Men det handlar om inspiration, möjligheter till politisk mobilisering och om intern partipsykologi.

Så det blir ett spännande val i Storbritannien i december. Spännande för britterna, men spännande också för oss.

David Zonsheine: Israel måste tala med Hamas!

Uppdaterat torsdag kl 09.00. De senaste dagarnas svaga ljusglimt i den israelisk-palestinska konflikten - med planerade indirekta samtal mellan Israel och palestinierna - släcktes snabbt. Med snudd på osannolik okänslighet meddelade Israels inrikesminister Eli Yishai på tisdagkvällen - parallellt med USA:s vicepresident Joe Bidens besök i Israel - att 1 600 nya judiska bostäder skall byggas i Jerusalems arabiska del. Bosättningarna är olagliga och beslutet fördömdes omedelbart i hårda ordalag av den fördömjukade Joe Biden. I förlängningen meddelades igår att palestinierna nu avstår från att delta i de indirekta samtalen om beslutet inte rivs upp.

Det är svårt att finna ord för den israeliska nonchalansen. Lyssna i stället gärna på Akiva Eldar, ledarskribent på den israeliska tidningen Haaretz. Jag delar hans klarsynta analys.

*

Israel måste tala med Hamas. Inte i hemlighet eller indirekt, utan öppet och seriöst. Dialogen bör täcka alla konfliktens kärnfrågor, inklusive en slutlig fredsövenskommelse. Så skriver den israeliske kaptenen i reserven och fallskärmsjägarsoldaten David Zonsheine i en klok och modig artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

Efter månader av politisk stiltje i den israelisk-palestinska konflikten skall nu indirekta samtal mellan Israel och den palestinska myndigheten påbörjas igen, under amerikansk förmedling. Det är bra - samtalen har ett egenvärde. Men de kommer inte att leda till några genombrott i förhandlingarna. Som jag läste någonstans: Den intressanta frågan är inte om förhandlingarna kommer att misslyckas, utan vad som händer efter det att de har misslyckats.

Framgångsrika förhandlingar kräver ett enat palestinskt ledarskap, och där är vi dessvärre inte i dag. Framgångsrika förhandlingar kräver sannolikt också ett USA som förmår prioritera arbetet med en lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Men en sådan prioritering är svår för USA att göra innan situationen i Afghanistan och i Irak har stabiliserats.

Tills dess gäller det för alla fredsvänner att efter förmåga bidra till upprättandet och stärkandet av en inom-palestinsk dialog och försoningsprocess. Samtidigt är det viktigt att den diplomatiska och politiska pressen på Israel att häva blockaden av Gaza och att stoppa bosättningspolitiken på Västbanken och i östra Jerusalem.