Kan Joe Biden ena ett splittrat USA? Frågan är fel ställd

Kan Joe Biden ena ett USA som kanske är mer polariserat än någonsin? Frågan har dominerat de senaste dagarnas diskussion om det amerikanska presidentvalet. Men är frågan fel ställd?

För det första är det inte sant att USA i dag skulle vara mer polariserat är någonsin Vill man vara övertydlig så var ju USA betydligt mer polariserat i samband med inbördeskriget 1861-1864. Jag har heller inte sett några belägg för att polariseringen i det amerikanska samhällslivet är större i dag än vad det var i samband med till exempel Medborgarrättsrörelsens mobilisering under 1950- och 1960-talen. Eller under Vietnamkriget, fram till mitten av 1970-talet.

Och vad menar man med polarisering? Menar man det politiska avståndet mellan de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna? Är det åsiktsskillnader mellan olika befolkningsgrupper som avses? Eller konfliktnivån i det amerikanska samhällslivet överhuvudtaget? Eller en växande konflikt mellan "folket" och "eliten", som populister skulle påstå? Ordet "polarisering" används ofta svepande, och utan att den som använder det klargör vad som egentligen avses. (Ja, jag har säkert själv syndat i detta avseende.)

För det andra. Oavsett vad vi menar med polarisering - är det verkligen presidentens uppgift att "ena" USA? Precis som i alla andra länder i världen inrymmer USA ett antal legitima ekonomiska och ideologiska konflikter mellan olika befolkningsgrupper. Målet kan inte vara att "ena landet" genom att upphäva dessa konflikter. Målet för Joe Biden bör i stället vara att stärka de demokratiska institutionerna och förtroendet för dessa hos befolkningen. Det är genom dessa institutioner som det amerikanska samhället kan hantera de existerande konflikterna på ett sätt som skapar tilltro till den demokratiska processen och som minskar risken för våldshandlingar.

Jag hoppas Joe Biden förmår återupprätta presidentämbetets värdighet. En sådan återupprättelse stärker USA och minskar utrymmet för hat, konspirationsteorier och oförsonlighet i den politiska debatten. Det tar inte bort de nödvändiga konflikter som finns i det amerikanska samhället. Men det skapar bättre förutsättningar att hantera dem på ett civiliserat sätt.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

Glädjande: Antalet avrättningar i världen minskar kraftigt!

Kampen mot det vedervärdiga och omänskliga dödsstraffet skördar framgångar! Enligt en rapport från Amnesty International minskade antalet verkställda dödsstraff 2018 med 30 procent jämfört med året innan. År 2018 genomfördes 690 kända avrättningar, vilket var det lägsta antalet på tio år.

Bilden är förstås inte entydigt positiv. Kina är det land som antas avrätta överlägset flest människor per år, men den kinesiska statsmakten vägrar redovisa hur många. Om vi bortser från Kina genomfördes nära 80 procent av alla rapporterade avrättningar 2018 i endast fyra länder: Iran, Saudiarabien, Irak och Vietnam.

I länder som Vitryssland, Singapore, Sydsudan, Japan och USA ökade antalet avrättningar något 2018. I USA:s fall skedde ökningen från en historiskt låg nivå - från 23 till 25. USA är det enda land i Amerika som avrättar människor.

Men även i USA vinner dödsstraffsmotståndarna terräng i debatten. I Kalifornien beslöt guvernör Gavin Newsom nyligen att inga fler avrättningar kommer att genomföras i delstaten under hans tid vid makten. Flera av Demokraternas presidentvalskandidater har också på olika sätt positionerat sig som motståndare till dödsstraffet: Kamala Harris, Beto O’Rourke, Bernie Sanders, Cory Booker, Elizabeth Warren, Kirsten Gillibrand med flera. Vi ser sannolikt ett generationsskifte i Demokraterna i denna fråga. Varken Barack Obama eller Hillary Clinton uttalade motstånd mot dödsstraffet, Joe Biden har heller ännu inte gjort det.

Det är inte omöjligt att Donald Trump väljer att göra dödsstraffet till en valfråga i presidentvalet 2020. Stödet för dödsstraffet i USA har minskat kraftigt sedan mitten av 1990-talet, men bland Trumps egna anhängare är stödet fortfarande kompakt.

Dödsstraffet är en omöjlighet för varje samhälle som gör anspråk på att vara civiliserat. Låt oss stödja varandra ytterligare i kampen mot denna skamfläck för mänskligheten.

Viktig delseger i amerikanska kongressvalet

I natt tog Demokraterna över makten i den amerikanska kongressens representanthus. Det var en viktig seger, även om Republikanerna behöll och till och med förstärkte sitt grepp över senaten.

Under Donald Trumps två första år vid makten har Republikanerna kontrollerat både senaten och representanthuset, vilket inneburit att kongressen inte utgjort någon egentlig motkraft till presidenten. Nu lär det bli ändring på den saken. Demokraterna i representanthuset kommer att utnyttja sin maktställning till att påverka budget och lagstiftning samt initiera juridiska granskningar av Donald Trumps ageranden. I förlängningen skulle det till och med kunna bli fråga om riksrätt.

Valresultatet gestaltade - och kanske till och med förstärkte - den polarisering som präglar amerikansk politik. Det förefaller som att Trump-trogna republikanska kandidater och radikala demokratiska kandidater varit framgångsrika.

Antalet kvinnor i representanthuset blir rekordhögt. Det är bra. Men det innebär ändå att nära 80 procent av ledamöterna fortfarande är män. USA ligger här en bra bit efter Sverige, för att uttrycka det milt. I USA är män, särskilt vita män, en väljargrupp för sig. Omkring 60 procent av de vita männen röstade på Republikanerna i kongressvalet - i övriga grupper (vita kvinnor, svarta män och kvinnor, latinamerikanska män och kvinnor) röstade flertalet på Demokraterna. Sett till ålder var vita väljare över 45 år den enda grupp som i huvudsak röstade med Republikanerna.

Det har också väckt uppmärksamhet att två muslimska kvinnor samt två kvinnor ur USA:s ursrprungsbefolkning nu för första gången valts in i kongressen. USA får också för första gången genom Jared Polis i Colorado en öppet homosexuell guvernör.

Låt oss hoppas att den förändrade maktbalansen i kongressen nu också kan utnyttjas till att minska president Donald Trumps politiska handlingsutrymme. Det var med stor oro jag i olika medier följde Donald Trumps valkampanj, och den hatstämning som piskades fram vid hans massmöten med kärnväljare.

Republikanernas och i förlängningen Donald Trumps förlust av representanthuset var en viktig delseger för de grundläggande liberala värden som vår demokrati vilar på. Låt oss ta vara på den segern och vårda den väl i vår eget politiska arbete för frihet och demokrati.

Demokraterna får 13.9 procent i ny Sifo för Göteborg. Opinionsras för S

I en färsk opinionsmätning från Sifo får nya partiet Demokraterna hela 13.9 procent av väljarstödet inför höstens kommunalval i Göteborg. Demokraterna leds av avhoppade moderaten Martin Wannholt. Bland de mer framträdande profilerna i partiet märks också avhoppade miljöpartisten Henrik Munck och den likaså avhoppade socialdemokraten Jahja Zegirai. Demokraterna, och särskilt dess partiledare Martin Wannholt, har profilerat sig som hängivna motståndare till järnvägsprojektet Västlänken. Partiet syns ha förutsättningar att kunna möblera om ordentligt i det politiska landskapet i Göteborg.

Sifo-undersökningen visar också på ett opinionsras för Socialdemokraterna. Partiet får endast 15.4 procent av väljarstödet, vilket är en historiskt unik låg siffra och kan jämföras med valresultaten på 22.4 procent 2014, 29.4 procent 2010 och 36.0 procent 2006. Moderaterna får 19.7 procent, mot 22.3 procent i valet 2014. Liberalerna får 6.3 procent (8.1 i valet), Miljöpartiet 5.0 procent (10.7 i valet) och Vänsterpartiet 13.2 procent (9.4 i valet).

Enligt Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén utgörs Demokraternas väljargrupp främst av personer som i tidigare val röstat på Moderaterna och Liberalerna, och även på Sverigedemokraterna. Men väljarströmmarna är oklara i rapporteringen. Vart har alla socialdemokrater tagit vägen? Alla kan ju inte ha gått till Vänsterpartiet.

En mätning är ingen mätning, lyder en god gammal regel. Demokraterna har heller inte hittills hunnit granskas kritiskt av medier och politiska motståndare. Likväl tillför Sifo-mätningen energi i Demokraterna. Partiet synliggörs ytterligare och frågan om Västlänkens befästs på väljarnas politiska dagordning. Därutöver sprider mätningen oro inom de partier som går tillbaka, inte minst Socialdemokraterna.

Såsom opinionsläget nu ser är det faktiskt inte otänkbart att elva (11) olika partier kommer att finnas representerade i Göteborgs kommunfullmäktige efter valet i höst: Socialdemokraterna, Moderaterna, Demokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Vägvalet och Sverigedemokraterna. De rödgröna partierna är i Sifo-mätningen klart större än Alliansen - 37.8 mot 31.1 procent. Men det blir inte lätt att bilda majoriteter. Kanske får vi se ett blocköverskridande samarbete i Göteborg, med till exempel socialdemokrater, miljöpartister, allianspartier och rent av demokrater?

Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?

Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.

I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.

Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.

I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse

I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.

Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.

Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.

I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.

Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.

Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.

Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.

Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.

Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.

Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.

Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)

Striden om Obamacare. Förödmjukande nederlag för Trump och republikanerna.

USA:s president Donald Trump får utstå ännu ett politiskt nederlag när det nu står klart att senaten återigen skjuter upp omröstningen om att avskaffa sjukförskringssystemet Obamacare. Republikanerna i senaten är visserligen enade om att Obamacare ska avskaffas. Men de är djupt oeniga om vad Obamacare ska ersättas med. En gruppering anser att det nya förslaget inte går tillräckligt långt i avskaffandet av Obamacare, en annan gruppering anser att det går alldeles för långt. Skiljelinjen ligger bland annat i synen på statens ansvar för att se till att medborgarna har ett fullgott sjukförsäkringsskydd och hur många oförsäkrade medborgare man är beredd att acceptera.

Oförmågan att avskaffa Obamacare är djupt förödmjukande för republikanerna. Att avskaffa Obamacare var ett av partiets och Donald Trumps absolut viktigaste vallöften. Nu har republikanerna egen majoritet i båda kongressens kammare, representanthuset och senaten, samt innehar presidentposten. Ändå förmår partiet inte samla sig till ett förslag som får majoritet.

Reedan 2013 - när jag var gästforskare vid New York University - skrev jag flera texter om den djupa sprickan i republikanerna. Partiet hålls nu ihop av de extremt gynnsamma politiska förutsättningarna. Genom majoriteten i representanthuset och senaten och innehavet av presidentposten har partiet en unik möjlighet att genomföra sin politik och sätta varaktiga avtryck i det amerikanska samhället. Under förutsättning att man kan komma överens om vilken politik det är som ska genomföras, förstås.

Det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för Obamacare. Republikanerna kan ta omtag på frågan och återkomma under hösten eller ännu längre fram med ett mer genomarbetat och bättre förankrat förslag. Partiet kan också försöka få stöd för ett principbeslut om att Obamacare ska avskaffas inom en viss tidsperiod, och vänta med förslag om vad som ska komma i stället. I bästa fall, utifrån mina utgångspunkter, är republikanerna så oeniga att det öppnar för ett blocköverskridande samarbete där demokraterna tillsammans med delar av republikanerna formulerar förslag som åtgärdar några av de problem som är förknippade med Obamacare. Men amerikansk politik är just nu än mer svårförutsägbar än vanligt.

Valdrama i USA

I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.

Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.

Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.

Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.

Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.

Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.

Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...

Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)

Dramatik i amerikansk valrörelse

Snart är det bara några veckor kvar till de amerikanska mellanvalen, med val till bland annat senat och representanthus. Den mest spännande frågan är om Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.)

Valen till senaten kan bli en riktig rysare. Enligt de senaste opinionsmätningarna kommer det parti som vinner två av de tre delstaterna Alaska, Iowa och Kansas att få majoritet i senaten. Och läget i dessa tre delstater är minst sagt svårförutsägbart. Den som tycker att svensk politik just nu är lätt kaotisk borde ta en titt på den politiska situationen inför senatsvalet i Kansas för att få lite perspektiv.

Med drygt 40 dagar kvar till valet är det ännu inte klart vilka kandidater väljarna i Kansas kommer att kunna välja emellan. Demokraternas Chad Taylor har dragit tillbaka sin kandidatur och partiet vill inte ersätta honom med någon annan. Skälet till partiets agerande är att det inte finns någon demokratisk kandidat som bedöms ha chans mot den sittande republikanske senatorn Pat Roberts. I stället tänker Demokraterna stödja den oberoende kandidaten Greg Orman, som bedöms ha goda möjligheter att besegra Pat Roberts. Men Republikanerna har dragit saken inför domstol och hävdar att lagen säger att Demokraterna måste utse en ersättare till Chad Taylor. I torsdags beslöt Kansas Högsta domstol att Demokraterna inte måste utse en ersättare. Det är i skrivande stund oklart om Republikanerna tänker fortsätta den rättsliga striden.

Ovissheten växer genom att det finns väldigt få exempel i amerikansk politik där en oberoende kandidat ställts mot en impopulär sittande senator i en solid republikansk stat som Kansas. Just nu har Greg Orman en litet överläge i opinionsmätningarna. Greg Orman har lovat att om han vinner skall han samarbeta med det parti som har "en klar majoritet" i senaten. Men det uttalandet är inte helt enkelt att tolka. Om vi tänker oss att Republikanerna har 50 mandat och Demokraterna 49 mandat kan Greg Orman välja att alliera sig antingen med Republikanerna (som då får en majoritet 51-49) eller med Demokraterna (då blir mandatfördelningen 50-50 och demokraten Joe Biden får i sin egenskap av vicepresident utslagsröst).

Som sagt, kom igen ni som säger att läget i svensk politik är komplicerat! (Och då har jag inte ens nämnt läget i Alaska, där opinionsinstitutens insatser över tid får de svenska opinionsinstituten att framstå som av Gud givna.)

Texten ovan bygger på en insiktsfull artikel av Nate Cohn i New York Times.

Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?

Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.

Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.

Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).

Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."

Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?

Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.

Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.” 

Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.

Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).

Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.

Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.

Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?

Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.

Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.

Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.

*

Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.

Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.

Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.

Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.

Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.

Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.

Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.

Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.