Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

Rasfrågan och behovet av sovmorgnar. Två fadäser i Bill de Blasios kampanj

Bill de Blasios väg mot seger i tisdagens borgmästarval i New York ligger fortfarande spikrak. Frågan är egentligen bara om han kommer att vinna över sin konkurrent Joe Lhota med mer än 40 procentenheter eller ej. I den senaste mätningen var de Blasios försprång 41 procentenheter - 65 procent för de Blasio mot 24 procent för Lhota.

Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.

Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.

Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".

Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.

Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.

Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.

På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray

Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.

När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-) 

Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige. 

Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.

Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.

Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.

Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.

Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.

Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...

Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?

Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.

Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.

Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).

Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."

Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.