Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

De bråkar om #shutdown, men det handlar om Obamacare

Än syns inga öppningar i den amerikanska politiken kring regeringens #shutdown och skuldtaket. Kongressen kan inte enas om att godkänna en budget och det finns än så länge heller ingen majoritet för att godkänna ytterligare lån för att finansiera statens utgifter. President Obamas uttalanden vid en pressträff igår utstrålade allt annat än försonlighet och kompromissvilja.

Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.

Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.

Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.

Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.

Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.