På valmöte med Bernie Sanders och Bill de Blasio

I kväll var jag på valmöte i New York City, där Bernie Sanders eldade massorna till stöd för Bill de Blasio i det stundande borgmästarvalet i nästa vecka. Och ja, New York Citys First Lady Chirlane McCray var förstås också där. Bill de Blasio och Chirlane McCray kysser/pussar varandra på munnen i samband med alla sina gemensamma offentliga framträdanden, och alla mötesdeltagare jublar.

Säga vad man vill om amerikanska politiska kampanjmöten, men de är lite piggare än sina svenska motsvarigheter. Det var första gången jag såg Bernie Sanders live, och jag fick en klart större känsla för den glöd han inympat i den progressiva rörelsen i USA. Så mycket energi och kraft i hans 74-åriga kropp och själ - och alla ungdomarna i publiken var hänförda. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls.

Formellt var det ju ett valmöte i den pågående kampen i borgmästarvalet. Men det valet är inte särskilt spännande, eftersom Bill de Blasio leder överlägset i opinionsundersökningarna. Han får närmare 60 procent i mätningarna, medan hans huvudmotståndare republikanen Nicole Malliotakis ligger kring 15 procent. Huvudfrågan blir i stället hur stort valdeltagande de Blasio förmår mobilisera, med tanke på att valutgången uppfattas som given. Det var typiskt att Nicole Malliotakis namn överhuvudtaget inte nämndes av Sanders eller de Blasio. I stället talade de ideologi - höj skatterna rejält för den rikaste procenten av befolkningen, sikta på nolltaxa i en sjukvård som omfattar alla och fria förskolor/daghem till alla barn. Skallet gick mot Donald Trump för hans hets mot olika etniska grupper, och särskilt hans hets mot enskilda människor som befinner sig utan giltiga papper i landet.

I ett par inledande tal framträdde ungdomar som kommit till USA utan giltiga papper, och som nu skaffat sig utbildning och arbete. En spansktalande yngling berättade att han jobbade som städare för att få råd att gå på college och läsa statsvetenskap. Han avslutade sitt anförande: No human being is illegal. Det är lika sant i USA som i Sverige.

Jag hade ju förmånen att få vara med på ett valmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray redan 2013, när Bill de Blasio valdes första gången. Då var det lite lugnare. Nästa steg i Bill de Blasios politiska karriär bör bli att utveckla en nationell plattform - till exempel genom en ministerpost i en demokratisk presidents regering efter presidentvalet 2020. Då kan de Blasio vara en lämplig vice-president efter presidentvalet 2024, och själv slåss om presidentposten i valet 2028. Då är han 67 år, det vill säga sju år yngre än vad Bernie Sanders är i dag. Rena barnet, således...

Valdrama i USA

I morgon tisdag är det val till den amerikanska kongressen. Och ja, bara 50 dagar efter det svenska valet är det skönt att känna valfebern i kroppen igen.

Dramatiken i det amerikanska valet handlar främst om huruvida Republikanerna skall få majoritet i senaten och därigenom ytterligare försvåra president Barack Obamas sista två år som president. (Republikanerna har redan majoritet i representanthuset, den andra av kongressens båda kammare.) Enligt den ansedde och framgångsrike valanalytikern och statistikern Nate Silver uppgår i skrivande stund Republikanernas chans att vinna en sådan majoritet till 74.0 procent.

Min valfeber blir inte mindre av att jag förra hösten hade förmånen att finnas på plats i New York när Bill de Blasio valdes till borgmästare, och jag på ett valmöte fick skaka hand med både Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray. Bill de Blasio är så nära en svensk socialdemokrat man kan komma och ändå vara valbar till tunga politiska ämbeten i USA.

Förra hösten präglades amerikansk politik av den så kallade "shutdown", där kongressens republikanstyrda representanthus "stängde" regeringen genom vägra finansiera dess verksamheter, bland annat i protest mot vad partiet menade vara höga skatter och för stora offentliga utgifter. Republikanerna i USA var - och är - svårt splittrat mellan Tea Party-rörelsens konservativ-libertarianska proteströrelse och partiets mer pragmatiska etablissemang. Många trodde att Republikanerna skulle få svårt att återhämta sig efter sitt nederlag kring "shutdown" och att Demokraterna kanske till och med skulle ha möjlighet att vinna tillbaka majoriteten i kongressens representanthus. Men så blir det alltså inte.

Varför har då inte Demokraterna lyckats utnyttja Republikanernas svaghet? Mellanårsvalen - det vill säga de val till kongressen som genomförs mellan presidentvalen - präglas av lägre valdeltagande (vilket antas gynna Republikanerna) och brukar missgynna det parti som innehar presidentposten (det vill säga denna gång Demokraterna). Därutöver har president Obama fastnat i oerhört låga popularitetssiffror, vilket inneburit att han inte kunnat åka runt och stödja demokratiska kandidater i de delstater där valutgången är oviss. Barack Obama har, förödmjukande nog, fått hålla sig till de delstater där den demokratiske kandidaten redan är en självklar vinnare.

Om Republikanerna har 74 procents chans att vinna majoritet i senaten så innebär det att Demokraterna har 26 procents chans att behålla sin majoritet. Striden avgörs av utgången i ett tiotal amerikanska delstater, däribland Georgia, Colorado, Iowa, Kansas och Kentucky.

Det kan till och med bli så att vi inte vet vilket parti som vinner majoritet i senaten förrän i januari 2015, några dagar efter att senaten har öppnats. I Georgia kandiderar tre kandidater, republikanen David Perdue, demokraten Michelle Nunn (ja, hon är dotter till tidigare amerikanske toppolitikern och senatorn Sam Nunn) och den oberoende kandidaten Amanda Swafford. Om varken David Perdue eller Michelle Nunn får över 50 procent av rösterna kommer frågan att avgöras i ett nytt delstatsval mellan dessa båda kandidater den 6 januari 2015. Om ett sådant utslagsval mellan Perdue och Nunn får en avgörande betydelse för vilket parti som vinner majoritet i senaten beräknas kostnaderna för en sådan valkampanj komma att uppgå till närmare en miljard svenska kronor...

Efter de amerikanska mellanvalen tänkte jag hämta andan lite. Man måste ju vara i form till de kommande valen i Storbritannien våren 2015. :)

Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio

Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.

Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.

Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.

På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.

Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.

I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?

På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray

Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.

När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-) 

Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige. 

Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.

Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.

Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.

Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.

Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.

Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...

Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.

Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.

Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.

Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.

I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.

Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.

Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)

I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?