Kan Joe Biden ena ett splittrat USA? Frågan är fel ställd

Kan Joe Biden ena ett USA som kanske är mer polariserat än någonsin? Frågan har dominerat de senaste dagarnas diskussion om det amerikanska presidentvalet. Men är frågan fel ställd?

För det första är det inte sant att USA i dag skulle vara mer polariserat är någonsin Vill man vara övertydlig så var ju USA betydligt mer polariserat i samband med inbördeskriget 1861-1864. Jag har heller inte sett några belägg för att polariseringen i det amerikanska samhällslivet är större i dag än vad det var i samband med till exempel Medborgarrättsrörelsens mobilisering under 1950- och 1960-talen. Eller under Vietnamkriget, fram till mitten av 1970-talet.

Och vad menar man med polarisering? Menar man det politiska avståndet mellan de två stora partierna Demokraterna och Republikanerna? Är det åsiktsskillnader mellan olika befolkningsgrupper som avses? Eller konfliktnivån i det amerikanska samhällslivet överhuvudtaget? Eller en växande konflikt mellan "folket" och "eliten", som populister skulle påstå? Ordet "polarisering" används ofta svepande, och utan att den som använder det klargör vad som egentligen avses. (Ja, jag har säkert själv syndat i detta avseende.)

För det andra. Oavsett vad vi menar med polarisering - är det verkligen presidentens uppgift att "ena" USA? Precis som i alla andra länder i världen inrymmer USA ett antal legitima ekonomiska och ideologiska konflikter mellan olika befolkningsgrupper. Målet kan inte vara att "ena landet" genom att upphäva dessa konflikter. Målet för Joe Biden bör i stället vara att stärka de demokratiska institutionerna och förtroendet för dessa hos befolkningen. Det är genom dessa institutioner som det amerikanska samhället kan hantera de existerande konflikterna på ett sätt som skapar tilltro till den demokratiska processen och som minskar risken för våldshandlingar.

Jag hoppas Joe Biden förmår återupprätta presidentämbetets värdighet. En sådan återupprättelse stärker USA och minskar utrymmet för hat, konspirationsteorier och oförsonlighet i den politiska debatten. Det tar inte bort de nödvändiga konflikter som finns i det amerikanska samhället. Men det skapar bättre förutsättningar att hantera dem på ett civiliserat sätt.

Oroväckande läge i USA. Värna institutionerna!

Det blev en svår natt och en tung morgon för oss som hoppats att det amerikanska folket skulle säga definitivt nej till fyra ytterligare år med Donald Trump. Visst, det finns fortfarande ljus i tunneln. Joe Biden verkar vinna Arizona, och vinner Biden också till exempel Wisconsin och Michigan - där han så länge haft ett tydligt övertag i opinionsmätningarna och där rösträkningen fortfarande pågår - så lär det gå vägen, Men i skrivande stund är Donald Trump favorit till segern.

Oavsett om Trump eller Biden vinner avviker valresultatet i flera viktiga delstater - igen - från opinionsundersökningarna. Efter valet 2016 ändrade flera opinionsinstitut sina viktningar för att på ett bättre sätt fånga upp Trump-anhängarna. Ändå slog modellerna fel. Argumenten för en Biden-seger förstärktes av en omfattande förtidsröstning, ett högt valdeltagandet samt att andelen osäkra väljare var betydligt lägre än 2016. Ändå gjorde Trump en starkare insats än vad de flesta bedömare trott. Kanske var det ekonomin - där väljarnas förtroende för Trump var högt - som låg bakom hans framgång. Kanske lyckades Trump de sista dagarna få igång en omfattande mobilisering av sina väljare, så snabb att opinionsinstituten inte hann med. Kanske var det lationoväljarna som i sista stund vände Biden ryggen. Väljarundersökningar kommer snart att ge oss svar på dessa frågor.

Eller som jag mer lakoniskt uttryckte det för några dagar sedan: Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Nu pågår rösträkning för att få fram ett definitivt valresultat. Donald Trump har föregripit rösträkningen och redan förklarat sig som vinnare. Han har anklagat "de" (oklart vilka) för att försöka stjäla valet och att dessa försök är ett "major fraud on the American people". Trump har också sagt att han idag ska vända sig till Högsta domstolen (oklart varför). 

Nu får vi ett prov på de amerikanska institutionernas - och särskilt domstolarnas - förmåga att stå emot auktoritära ledare och deras försök till påtryckningar. Jag hade hoppats att vi skulle slippa det provet. Jag hoppas verkligen att de förmår stå emot.

Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vad händer om Donald Trump förlorar valet?

I dag är det 40 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet.

Joe Biden är fortfarande favorit, om än en knapp sådan. Vadslagningsbyrån Unibet ger ett odds på 1.83 på att Joe Biden vinner, mot 2.00 för Donald Trump. I de opinionsundersökningar som genomförs på nationell nivå har Joe Biden ett övertag på i snitt sju procentenheter. Mer intressant är att Biden också har ett försteg i flera viktiga delstater, som Wisconsin, Michigan och Arizona. I den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers valsimuleringar vinner Joe Biden 77 gånger av 100.

So far, so good. Opinionsläget har varit relativt stabilt den senaste tiden. Mycket tyder på att presidentvalet blir ett mobiliseringsval. Kommer Demokraterna eller Republikanerna att vara bäst på att mana sina väljare ett faktiskt också rösta? Joe Biden är inte de stora ordens man och hans främsta talang är inte att elda massorna. Men kanske att aversionen mot Donald Trump på flera håll ändå är så stark att tillräckligt många bestämmer sig för att gå och rösta - inte så mycket för att de vill se Joe Biden som president men för att de till varje pris vill få bort Donald Trump.

Osäkerheten är extra stor inför årets presidentval. Hur kommer Corona-pandemin att påverka valdeltagandet och stödet för president Trump? Kommer den hastigt uppblossande striden om president Trumps beslut att försöka tillsätta en ny domare i Högsta Domstolen (efter den nyligen avlidna liberalt sinnade Ruth Bader Ginsburg) att påverka opinionen? Det har heller ännu inte genomförts någon debatt mellan Joe Biden och Donald Trump.

På sikt blir den viktiga frågan vad som händer efter presidentvalet. Kommer Donald Trump att acceptera en förlust, eller kommer han på olika sätt att försöka få valresultetet ogiltigförklarat? Så sent som igår vägrade Donald Trump garantera att han lämnar ifrån sig makten, även om valresultatet säger att han förlorat. Donald Trumps argument är att poströstningn leder till fusk, och om poströstning inte varit möjlig skulle han garanterat ha vunnit valet. Flera bedömare tror också att en valseger för Joe Biden kommer att leda till våldsamheter i USA, att Trumps anhängare inte kommer att respektera valresultatet.

Skulle Donald Trump däremot vinna valet kommer Demokraterna att gå igenom en period av svår självrannsakan. Att två val i rad med en renodlad mittenkandidat som företrädare förlora presidentvalet mot Donald Trump kommer att leda till en stark mobilisering av vänsterkrafterna i Demokraterna.

Polariseringen i USA är oerhört stark just nu. Oavsett om Biden eller Trump vinner valet om 40 dagar är det svårt att se förutsättningar för försoning och inre samling under överskådlig tid. För första gången ställer jag mig på allvar frågan om USA verkligen att kunna hålla samman som nation de närmaste decennierna? 

*

I USA har inställning till att bära ansiktsmask blivit en av de tydligaste skillnaderna mellan Trump-anhängare och Trump-motståndare. Trump-anhängare är mer negativt inställda till bärande av ansiktsmask. Här i Sverige är det snarare tvärtom - den ende partiledare som förespråkat bärande av ansiktsmask är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. För att förenkla resonemanget - i USA är den auktoritära populistiska högern mot ansiktsmask, i Sverige är den auktoritära populistiska högern för ansiktsmask. Varför är det så? Han ni, kära läsare, någon intressant förklaring så får ni gärna framföra denna.

Bernie Sanders avslutar sin kampanj - vad händer nu?

Bernie Sanders avslutar sin kampanj för att bli Demokraternas kandidat i höstens presidentval i USA. Därmed är det definitivt kört för dem som velat se en radikal vänsterkandidat (av svenskt socialdemokratiskt snitt, typ) utmana Donald Trump. (Hela Bernie Sanders avskedstal till sin kampanj kan ses här.)

Jag har sett Bernie Sanders live en gång. Det var på ett möte inför borgmästarvalet i New York City hösten 2017, då Bernie Sanders äntrade scenen till stöd för den likaså radikale (och min favorit) demokraten Bill de Blasio. Bernie 2020, ekade det i Terminal 5 där mötet hölls. Två karismatiska personligheter, och jag är också dyster över att Bill de Blasios kampanj tidigare i vår för att bli demokraternas presidentkandidat inte lyfte alls.

Bernie Sanders kampanj gick väldigt bra i början, och han skördade framgångar i primärval och nomineringsmöten i till exempel New Hampshire, Nevada och Kalifornien. Joe Biden hade en trög, eller till och med dålig, start och primärvalet i South Carolina blev lite av vinna eller försvinna för honom. Men Biden segrade stort i South Carolina, hans kampanj vann momentum och Bernie Sanders lyckades aldrig komma tillbaka in i matchen. De senaste veckorna har frågan inte varit om, utan när, Bernie Sanders skulle kasta in handduken. Bernie Sanders, 79 år, attraherade de unga demokratiska väljarna med lyckades aldrig bygga den breda väljarkoalition som hans kampanjstrategi förutsatte.

Demokraternas väljare i USA stod inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat skulle de rösta fram en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken. Eller skulle de rösta fram en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.


Valet i höst är ytterst ovisst. Vi vet inte vilket politiskt landskap som vecklar ut sig när Corona-epidemin förhoppningvis avtar. Men Trump är fortfarande favorit. I inledningen av Corona-krisen vann han ökat stöd i opinionen, och det är alltid svårt att besegra en sittande president i USA.


Men låt oss hoppas på Joe Biden.

Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Donald Trump och hotet mot vår säkerhet

I denna orons tidevarv kan jag väl passa på och vädra min oro för Europa.

Jag tillhör dem som efter viss tvekan i folkomröstningen 1994 röstade ja till svenskt EU-medlemskap. Det avgörande skälet var min bedömning att ett starkt EU minskade risken för krig mellan stater i Europa. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen.

Nu urholkas EU:s styrka och enighet. Storbritanniens beslut att lämna EU - Brexit - riskerar att sänka tröskeln för andra EU-stater att också överväga ett utträde. En seger för Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet i Frankrike 2017 skulle sannolikt sänkta tröskeln ytterligare. Få bedömare tror att Marine Le Pen vinner presidentvalet. Men det var också få bedömare som trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA hösten 2016. Den nationalistiska högerpopulismen växer sig stark i västvärlden, och vi ser inga tydliga tecken på att den ännu nått sin topp.

Valet av Donald Trump till USA:s president skakar om säkerhetsordningen i Europa. Donald Trump har förklarat att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd villkoras i stället av att den anfallna staten skulle ha "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. (Vid senare tillfällen har Donald Trump formulerat sig annorlunda. Men eftersom Donald Trump så ofta ljuger är det ingen som vågar ta det han säger på riktigt allvar.)

Den svenska Nato-debatten går in i ett vänteläge. USA är den överlägset starkaste politiska och militära kraften i Nato. Snart styrs USA av en person som gjort sig känd genom att tala osanning och vara oberäknelig. Ett av Nato-anhängarnas viktigaste argument har varit att ett svenskt Nato-medlemskap garanterar Sverige stöd från övriga Nato-stater i händelse av att Sverige anfalls av Ryssland. Idag har det argumentet tappat signifikant i styrka.

Vladimir Putin gnuggar förstås händerna. Ett sargat EU, framgång för de högerpopulistiska krafterna i Europa och en amerikansk president som ifrågasätter Nato-gemenskapen stärker Rysslands maktposition i regionen. EU-stater som till exempel Italien, Ungern, Grekland och Cypern är öppna för att lindra EU:s sanktioner mot Ryssland. Utfallet av helgens presidentval i Bulgarien och Moldavien innebar en politisk seger för de krafter som vill förbättra respektive lands relationer till Ryssland.

Ett USA lett av Donald Trump kan mycket väl välja att stärka sina relationer med Ryssland genom att göra eftergifter i frågorna kring Ukraina och Krim. Ett stärkt Ryssland kan bli en attraktiv samarbetspartner för flera av länderna i östra Europa.


Ett splittrat och försvagat EU, ett Ryssland som kan komma att stärka sin politiska ställning i närområdet och en blivande amerikansk president som utmärker sig genom lögner, oberäknelighet och en potentiell ovilja att stå upp mot Rysslands brott mot folkrätten. Läget är sannerligen osäkert.

Jag har heller inga illusioner om att USA under Donald Trumps ledning kommer att gå i täten när det gäller att värna demokratin, mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag förutsätter att svenska politiker - gärna över blockgränsen - gör sitt bästa för att bidra till att hålla ihop EU:s kärna. Sveriges försvarspolitiska samarbete med övriga nordiska stater får gärna stärkas. Och jag hoppas att Sverige genom sin plats i FN:s säkerhetsråd från den 1 januari 2017 kan bidra till att skapa en agenda för fortsatt internationellt samarbete och respekt för internationell rätt på ett sätt som ger så lite utrymme som möjligt för Donald Trump att låta sina bombastiska utspel bli faktisk politik.

Nej, jag är ingen Krösa-Maja. Men lite orolig är jag allt.

Hur ska vi förstå Donald Trumps valseger?

Det blev en svår morgon. Visserligen varnade jag igår för att Donald Trump kunde vara underskattad i opinionsundersökningarna, och att det var tveksamt hur framgångsrik Hillary Clinton skulle vara i att mobilisera demokratiska väljare. Men sammantaget pekade det mesta ändå på att Hillary Clinton skulle vinna valet.

Så blev det inte. Donald Trump blir USA:s nästa president.

Donald Trumps seger är den hittills starkaste yttringen av den högerpopulistiska, nationalkonservativa våg som går över västvärlden och där väljarna vänder de traditionella politiska partierna ryggen. Vi såg den i Storbritannien i samband med Brexit-omröstningen, vi ser den i Europa med framgångar för högerextrema och främlingsfientliga partier och vi riskerar att se den i Frankrike i samband med presidentvalet 2017. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen var snabb med att sända en gratulationshälsning till Donald Trump.

Globaliseringen hotar nationalstatens suveränitet och de nationella parlamentens beslutsmakt. Det blir allt svårare för medborgarna att utkräva politiskt ansvar av sina valda representanter - makten tenderar att finnas någon annanstans.

Den rådande demokratiska politiska ordningen skakar. Vi vet ännu inte hur kraftfullt skalvet är. Upplever vi just nu höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar, inför en globalisering som inte kan vridas tillbaka (The Last Stand of the Angry White Man som den ibland kallas)? Eller ser vi början på ett epokskifte där många av 1789 års landvinningar om mänskliga rättigheter kastas överända och där den representativa demokratins glansdagar är över? Och vad kommer i så fall i stället?

Frågorna är många. Det gäller att hålla huvudet kallt, att värna och efter förmåga utveckla de demokratiska institutioner som bidrar till att hålla vårt samhälle samman. Det gäller att göra vårt bästa att återföra "politiken" (den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen) med "det politiska"(de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs), för att referera Chantal Mouffe. De politiska partierna måste utveckla sina arbetsformer så att de återigen blir relevanta för medborgarna och därigenom återvinna sin funktion som en länk mellan väljarna och deras valda företrädare. Men har de politiska partierna kraften att göra detta?

I grunden handlar det om nya politiskt relevanta skiljelinjer som börjar växa fram i spänningsfältet mellan globalisering och nationalstater, skiljelinjer som ännu inte hunnit ta institutionell form. Det är ett tema vi lär få anledning att återkomma till flera gånger framöver.

Ja, Hillary Clinton vinner nog i natt. Angående Republikanerna ställs frågan: Is the Party over?

I skrivande stund - tisdag eftermiddag - talar nästan allt för att Hillary Clinton i natt kommer att besegra Donald Trump och väljas till amerikansk president. I princip alla seriösa valprognoser går i hennes riktning, och under de sista dagarna har hon ytterligare stärkt sin ställning i opinionsundersökningarna. Det är svårt att mejsla fram en trovärdig väg til valseger för Donald Trump.

Men det finns två saker som fortfarande gör mig lite orolig. För det första: Hur säkra är egentligen de amerikanska opinionsundersökningarna? Mätningarna har problem med urval och svarsfrekvenser och risken finns att Donald Trump underskattas i resultaten. Många amerikanska väljare kanske (inte utan fog...) skäms för att i en telefonintervju uppge att de tänkter rösta på Trump. Erfarenheterna från exit poll-undersökningen vid Brexit-omröstningen i Storbritannien (där andelen väljare som ville att Storbritannien skulle lämna EU underskattades) illustrerar denna risk.

För det andra är det svårt att bedöma vilken kandidat som kommer att lyckas bäst med att mobilisera sina potentiella väljare. Kommer till exempel Bernie Sanders-anhängare inom Demokraterna verkligen att traska patrull till vallokalerna för att stödja Hillary Clinton, särskilt om de redan uppfattar valet som avgjort? Donald Trump har genom sitt sätt att bedriva valkampanjen inte fullt ut haft sitt eget parti Republikanerna i ryggen. Ökar eller minskar hans självständighet i förhållande till partiet möjligheten för honom att mobilisera sina anhängare på valdagen? På dessa frågor finns inga säkra svar.

Vid förra presidentvalet lyckades den välrenommerade statistikern och valanalytikern Nate Silver hitta rätt vinnare i samtliga 50 amerikanska delstater. Han får en svårare uppgift denna gång. Men han måste ha ganska många fel för att Donald Trump ska kunna vinna. Så måste till exempel sannolikt Florida, North Carolina, Nevada och New Hampshire gå i en annan riktning än den som Nate Silvers modell just nu indikerar - samtidigt som han inte får tappa någon stat som till exempel Ohio eller Arizona.

Däremot ser det väldigt jämnt ut i kampen om senaten. I Nate Silvers modell väger det i princip lika.

Oavsett hur det går i presidentvalet står Republikanerna inför ett existentiellt trauma. Redan för tre år sedan skrev jag om partiets kris, och den har inte blivit mindre sedan dess. Republikanerna har i en självdestruktiv dödsdans på alla sätt undvikit den förändringsprocess som de flesta seriösa bedömare anser vara en nödvändighet om partiet ska ha en framtid. Den demografiska utvecklingen i USA går inte precis Republikanernas väg och partiet har i denna valkampanj haft svårt att attrahera kvinnor, ungdomar, Latinos, svarta, hbtq-personer. Som författaren och komikern Patrick Tomlinson skrev i The Hill: The Republican Party is over. They’ve shut off the music, turned up the lights, and are kicking everyone out. All that will remain is an after party, except all the cool people have already left.

Visst vinner Hillary Clinton. Eller...?

Nu är det bara två dygn kvar till det amerikanska presidentvalet. Förra gången jag skrev var jag orolig över att Hillary Clintons övertag i opinionen hade minskat och att Donald Trumps kurvor pekade uppåt. Sedan dess har Hillary Clintons försprång minskat ytterligare - och ändå är jag i dag mindre orolig än vad jag var när jag skrev förra posten. Hur hänger det ihop?

När jag skrev senast bedömde den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att sannolikheten för att Hillary Clinton skulle vinna valet uppgick till 77.3 procent. Just nu har den andelen minskat till 64.2 procent. Men som ni i figuren nedan har Donald Trump (röd linje) de senaste dagarna förlorat momentum i förhållande till Hillary Clinton (blå linje) - avståndet mellan de båda huvudkandidaterna minskar inte längre.

Vid förra presidentvalet 2010 lyckades Nate Silver pricka in rätt vinnare i samtliga 50 delstater. Denna gång är valet mer svårbedömt, eftersom valkampanjen inte liknar någon annan valkampanj i modern amerikansk politisk historia. Det ska noteras att Nate Silvers bedömningar ger Donald Trump bättre möjligheter än vad de flesta andra amerikanska valprognoser gör. Ett skäl påstås vara att Nate Silver i sina beräkningar inte väger in betydelsen av förtidsröstning tillräckligt tungt. I delstaten Nevada brukar till exempel omkring 70 procent av de röstande förtidsrösta, och hittills har betydligt fler demokrater än republikaner förtidsröstat där. I Nate Silvers bedömningar väger det jämnt i Nevada, med ett litet försteg för Donald Trump. Men den omfattande förtidsröstningen kan innebära att Hillary Clinton redan i praktiken vunnit den delstaten.

Alltid kloke Per Tenggren är nu så säker han kan bli på att Hillary Clinton vinner. På sin Facebook-sida redovisar han fyra argument för att det blir så. Argumenten låter ungefär så här:

1. Hillary Clintons kampanj har varit mer framgångsrik än Donald Trumps när det gäller att få väljare i så kallade swing states, och där förtidsröstningen kan vara särskilt viktig, att gå och rösta.

2. När alla skandaler klingat av så ligger Hillary Clinton stabilt på en ledning på 3-4 procentenheter. Donald Trump har sannolikt en hög mobilisering av sina egna supporters. Men han vinner inte så många nya, vilket han måste göra för att kunna vinna.

3. När skillnaden mellan Hillary Clinton och Donald Trump minskar blir fler delstater som tidigare var säkra för Hillary Clinton plötsligt osäkra. Det rör sig om fyra eller fem delstater. Donald Trump måste vinna samtliga dessa, för Hillary Clinton räcker det att vinna en enda och hålla fast de säkra. Att Donald Trump ska lyckas är inte omöjligt, men mycket osannolikt (särskilt som förtidsröstningen verkar gå demokraternas väg i Colorado och Nevada).

4. Det kan finnas så kallade shy-Trumps (väljare som i opinionsundersökningar drar sig för att säga att de tänker stödja Donald Trump). Men det är också troligt att det finns republikaner som i slutändan inte kan förmå sig att rösta på Trump. Ingen av kandidaterna förfogar sannolikt över en stor spökarmé som kommer att materialiseras på valdagen, vilket talar för att vi inte får en stor överraskning på valnatten.

Så tack Per Tenggren för lugnande ord. Jag är fortfarande orolig. Men inte lika orolig som innan jag läste dem.

Donald Trump tar in på Hillary Clinton. Kan han vinna presidentvalet?

Sedan några veckor tillbaka har Hillary Clinton sett ut att gå mot en trygg och säker seger i det amerikanska presidentvalet. Men den senaste veckan har Donald Trump knappat in på Hillary Clintons försprång. I sin senaste bedömning menar den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver att Hillary Clinton nu har 77.3 procents chans att vinna valet, mot 22.7 procent för Donald Trump. Det kan låta som ett betryggande övertag. Men för bara en vecka sedan bedömdes Hillary Clintons chanser till 86.3 procent mot Donald Trumps 13.7 procent. Kurvan nedan ger en suggestiv bild av trenden över tid (blå kurva för Hillary Clinton, röd kurva för Donald Trump).

Dramatiken ökade än mer sedan FBI-chefen James Comey i fredags berättade att FBI avsåg att undersöka ytterligare mejl med eventuell anknytning till Hillary Clinton. FBI slog i somras fast att Hillary Clintons sätt att hantera sin mejl var olämpligt, men att det inte rörde sig om något lagbrott. Men nu öppnar således FBI för att de nya mejlen kanske trots allt kan visa att lagbrott har begåtts.

Hur kan då James Comeys utspel om Hillary Clintons mejl påverka presidentvalet? Å ena sidan kan avslöjandet bidra till att demobilisera väljare som tidigare efter stor tvekan varit beredda att rösta på Hillary Clinton. Å andra sidan kan avslöjandet bidra till att mobilisera potentiella halvljumma Clinton-väljare som absolut inte vill se Donald Trump som president, men som kanske röstskolkat om valet uppfattats som i praktiken avgjort.

Kritiken har varit hård mot FBI-chefen James Comey, då många bedömare menar att hans agerande innebar en illegitim intervention i valkampanjen. James Comey har också fått kritik för att FBI inte med tillräcklig kraft undersökt Donald Trumps påstådda kontakter med Ryssland och Vladimir Putin.

Vi vet sedan tidigare att dramatiska, oväntade händelser under oktober månad före presidentvalet (October Surprises) sällan sätter starka spår på valresultatet. Hillary Clinton är fortfarande stor favorit i presidentvalet. Även om hon bara leder med några få procentenheter i de nationella opinionsundersökningar så står hon tillsynes stark i flera av de delstater som vid ett jämnt val anses kunna få en avgörande betydelse förutgången (t ex Colorado, Pennsylvania). Det ser också bra ut för Demokraternas möjlighet att ta över majoriteten i den amerikanska senaten.

Men denna valrörelse liknar ingen annan. Och hur säkra är egentligen de opinionsmätningar som även Nate Silvers modeller vilar sig så tungt uppå? Osvuret är fortfarande bäst.

Vem vann debatten - och hur viktig var den?

Nej, jag gick inte upp i natt och såg debatten mellan Donald J. Trump och Hillary Clinton. Men jag har sett den i efterhand och även läst igenom en utskrift av vad som sades.

Debatten genomfördes i ett ganska svårt kampanjläge för Hillary Clinton. Hennes tidigare överläge i opinionsmätningarna har de senaste veckorna minskat kraftigt. Enligt den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silvers sannolikhetsmodeller uppskattades Hillary Clinton precis före debatten ha 54.8 procents chans att vinna valet, mot 45.2 för Donald J. Trump. Men för bara några veckor sedan, i mitten av augusti, uppskattades Hillary Clintons chanser i samma modell till 89.2 procent, medan Donald J. Trumps chanser då endast uppgick till 10.8 procent.

Dessutom förväntade sig de allra flesta att Hillary Clinton skulle "vinna" debatten. Favoritskapet innebar att om hon gjorde väldigt bra ifrån sig så var det ändå bara vad de flesta hade räknat med. Om hon däremot bara gjorde halvbra ifrån sig skulle rubrikerna bli "Trump vann debatten!"


Hur gick det då? Jag tycker att Hillary Clinton klarade den svåra situationen bra, bland annat genom att kombinera en saklig profil med ett lättsamt tilltal. Hon satte tonen direkt när debatten skulle börja. Hur hälsar man på en person som konsekvent kallar en för en lögnare och en skurk ("Lying Crooked Hillary")? Hennes sätt att säga How are you, Donald? inrymde en hel del undertexter. Hennes skratt och skakande på axlarna när Donald J. Trump försökte övertala tittarna att han hade ett mer vinnande temperament ("winning temperament") har redan blivit en viral succé.

Får debatten någon betydelse för valutgången? Nja. Det är ganska vanligt att en av debattörerna får ett lyft i opinionen efter debatten. Men dessa opinionseffekter blir oftast kortvariga. I en opinionsundersökning presenterad av CNN ansåg 62 procent av de svarande (registrerade väljare) att Hillary Clinton vann debatten, medan enbart 27 procent ansåg att Donald J. Trump vann. Demokraterna var något överrepresenterade i undersökningen.

Min bedömning är att Hillary Clinton kan få ett litet lyft i opinionen efter debatten, men det är möjligt att lyftet bara blir kortvarigt. Hösten blir spännande. Plågsamt spännande. Det är kanske dags att börja hamstra konservburkar, som jag såg att någon skrev på Twitter.

Trump som president? Dramatiken växer

Jag har tidigare hävdat att Donald J. Trumps oförmåga att ena sitt parti kommer att ligga honom i fatet i kampen om presidentposten. Igår tog sig denna oförmåga ytterligare ett uttryck då det spreds uppgifter om att USA:s förre president republikanen George Bush (den äldre, president 1989-1993) inte kommer att rösta på sitt eget partis kandidat utan i stället stödja demokraten Hillary Clinton. Jag vet inte om George Bush verkligen sagt så. Men som så ofta med anekdoter - oavsett om de är sanna eller inte så säger de något intressant om verkligheten.

Hittills har i alla fall Donald J. Trumps oförmåga att hålla samman sitt parti inte gjort honom till en given förlorare i valet. I stället har Trumps läge i opinionen successivt stärkts. Begrunda (och rys, om ni så önskar) kurvan nedan, där den välrenommerade valanalytikern och statistikern Nate Silver givet sina modeller formulerar sannolikheten för att Trump eller Clinton skall vinna valet.

Min senaste text i ämnet är daterad den 4 augusti. Då var den blå kurvan (Hillary Clintons) på väg mot sin topp och jag ställde lite försiktigt frågan om Donald J. Trump var på väg att tappa det. Så var inte fallet. I stället har Donald J. Trumps röda kurva till synes obevekligt närmat sig Hillary Clintons.
Visst - Hillary Clinton är fortfarande favorit (Unibet ger just nu 1.55 i odds på Hillary Clinton, mot 2.30 på Donald J. Trump). Men jag tänker på Brexit - där förespråkarna till ett bibehållet brittiskt EU-medlemskap hade ett överläge i opinionen och till och med i exit poll-mätningarna.

Häromdagen uttryckte sig Donald J. Trump gillande om en tweet (skriven av hans son) som liknade flyktingar från Syrien vid förgiftat godis. På måndag hålls den första debatten mellan de båda huvudkandidaterna. Debatten kan säkert puffa opinionen några procent i någondera riktning, men en sådan effekt kan också bli kortvarig.

Donald J. Trump som amerikansk president? Man kan undra, sa flundra, om gädda är en fisk.