Vem kan besegra Trump?

Demokraternas väljare i USA står inför ett strategiskt vägval. Vilken kandidat ska de rösta fram för att maximera möjligheterna att besegra Donald Trump i höstens presidentval?

Antingen utser Demokraterna en mittenorienterad kandidat, i syfte att locka över de republikanska väljare som är missnöjda med Donald Trumps politiska ledarskap men som inte vill inte se några  vänstersvängar i politiken.

Eller så utser Demokraterna en mer radikal kandidat, i syfte att mobilisera väljargrupper som annars skulle avstå från att gå och rösta.

Den traditionella uppfattningen är nog att Demokraterna har bäst möjligheter att besegra Trump om de utser en mittenorienterad kandidat. Men ingen vet säkert. Amerikansk politik och debatten kring Donald Trump är extremt polariserad, så gamla sanningar kanske inte gäller längre. Ingen vet heller hur stark mobilseringspotentialen kring en vänsterorienterad kandidat egentligen är.

Oavsett om Demokraterna väljer en mittenorienterad eller en vänsterorienterad kandidat återstår frågan vem det i så fall bör bli. Av de mittenorienterade kandidaterna var Joe Biden länge favorit. Men han har gjort skralt ifrån sig i de inledande nomineringsmötena och primärvalen i Iowa och New Hampshire, och han är - för att tala travspråk - en favorit i fara. Tidigare borgmästaren i South Bend, Indiana, Pete Buttigieg är ung och spännande och har gått oväntat bra så här långt i kampanjen. Men han antas ha svårt att vinna stöd från svarta väljare. Dessutom är Pete Buttigieg öppet homosexuell, och ingen vet om det på något sätt skulle påverka den amerikanska väljarkårens inställning till honom. Även senator Amy Klouchbar, har gått bra i kampanjens inledning. Men det är ytterst svårt att bedöma hur hon skulle hävda sig mot Donald Trump i ett presidentval. Jokern i leken är multimiljardären Michael Bloomberg, borgmästare i New York 2002-2013. Bloomberg har hoppat in sent i processen och avstår deltagande i de inledande primärvalen. I stället satsar han på "Super Tuesday" den 3 mars, då 14 delstater tar ställning till vem de vill se som demokratisk presidentkandidat. Bloomberg uppges redan ha spenderat omkring tre miljarder (!) svenska kronor i tv-reklam för sin kandidatur. Men hur svårt kan det inte bli att mobilisera ett brett demokratiskt stöd för en multimiljardär som president?

På den mer radikala sidan hos Demokraterna är pusslet inte lika svårt att lägga. Senator Bernie Sanders har gått starkt i opinionsmätningar och i Iowa och New Hampshire. Hans konkurrent senator Elizabeth Warren vill kanske gå ännu längre är Bernie Sanders i införandet av en slags allmän sjukförsäkring, men hon har förlorat lite av det momentum hon hade i opinionsmätningarna för ett par månader sedan.

Nu väntar nomineringsmöte i Nevada och primärval i South Carolina. Men det är först efter supertisdagen den 3 mars som vi - kanske - mer bestämt kan se hur de demokratiska nomineringsvindarna blåser.

Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.

Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.

När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.

I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.


Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.

Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.  

Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.

Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.