I morse påminde en följare på Twitter mig om vad jag skrev i september 2015, när katastrofbeskrivningarna av Corbyn som partiledare härjade som värst:
Så är det. Jag skriver inte detta för att peka finger eller slå mig för bröstet (jag har själv uttryckt tvivel över Corbyns möjligheter att vinna val). Men jag konstaterar likväl att så många har svårt att acceptera de framgångar som Jeremy Corbyn och till exempel demokraten Bernie Sanders i USA representerar. Tidigare i dag hörde jag till exempel en svensk socialdemokrat säga ungefär så här: Tänk om Labour haft en annan partiledare. Då hade partiet ju vunnit valet och kunnat bilda regering. Den tesen tror jag inte alls på. Jag har väldigt svårt att se en politikertyp som till exempel Ed Miliband mobilisera väljare (särskilt unga - på samma sätt som Bernie Sanders) till Labour igår.
Nu blev ju Jeremy Corbyn faktiskt ändå inte vald, kan en petig person påpeka. Det är sant. Men han är lika fullt valets politiske vinnare. Nu tvingas Theresa May att regera och ge sig in i de svåra Brexit-förhandlingarna i ett parlamentariskt läge där hon gjort sig politiskt beroende av det lilla nordirländska nationalkonservativa Demokratiska unionistpartiet (DUP), en gång grundat av Ian Paisley. Skakigt är ordet, sa Bill. Ordet är skakigt, sa Bull.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att utifrån den brittiska valutgången dra några slutsatser för svensk politik. Men jag noterar tre saker.
1.) De båda stora, traditionella partierna - Tories och Labour - samlade tillsammans ca 82.5 procent av rösterna. Om jag räknat rätt får man gå tillbaka till 1970 för att hitta ett parlamentsval där Tories och Labour tillsammans samlat en lika stor andel av väljarrösterna. I Sverige samlar Socialdemokraterna och Moderaterna i dag tillsammans 45-50 procent.
2.) Polariseringen kan vara ett uttryck för att valet trots terrordåden blev ett vänster-högerval om traditionella fördelningsfrågor, där Labour lyckades sätta agendan. Identitets- och livsstilsfrågor kom i skymundan. (Jag har dock inte sett några studier som visar om det verkligen var så.)
3.) Högerradikala UKIP blev i praktiken utraderat. År 2015 fick UKIP 12.7 procent av rösterna, nu fick partiet 0.9 procent. I Sverige ligger Sverigedemokraterna på siffror kring 20 procent.
Det lär klias många huvuden i de svenska politiska partiernas strategiavdelningar i dag.
3 kommentarer:
Onekligen blev valet en stor framgång för Corbyn personligen och Mays dagar lär vara räknade. En sämre valrörelse än Mays är svårt att tänka sig. En von oben-attityd och flera självmål gjorde att ett försprång på 20% raderades nästan ut. Corbyns vänsterpopulism gick hem och UKIP utraderades. Brexit är på gång och Labour har uppenbarligen vunnit många UKIP-röster eftersom Labour till skillnad från svenska partier (utom SD) är emot invandringen från bl a öststaterna, dvs den fria rörligheten. Att tory och labour dominerar så stort beror ju främst på (det odemokratiska) valsystemet. Jag håller med Ulf om att Labour inte hade vunnit majoritet om de haft en annan ("mer normal") partiledare. Det var ju Corbyns populism och folklighet som var framgångsrik. (Ändå är partiet kluvet mellan minst två falanger.) Några slutsatser för svensk inrikespolitik är svåra att dra. I Sverige motsvaras Corbyn närmast av Jonas Sjöstedt, inte av Löfven. Då är det lättare att se likheter mellan May och Kinberg Batra i sin ofömåga att vara "folkliga".
Klas Bengtsson
Redan när Corbyn valdes till partiledare skrev Expressen en jämförelse med Håkan Juholt "Vilka likheter har de?
- En outsider som inte har några känningar mellan eliten och som byggt sin väg på de inte traditionella maktposterna i partiet. Redan nu diskuteras det inom Labour hur man bäst ska kunna bli av med honom och när . .."
Samma förakt från storstadsmedia och partieliten där som här. Trots det hade S över 40 % i opinionsmätningar i början av Juholts tid som partiledare och han lyckades entusiasmera både unga och gamla. Inte ens i Tjockholm är alla enbart intresserade av skatter och bostadslån.
Har det senaste året allt mer börjat hålla med Carl Bildt allt oftare vilket visar vilken märklig tid vi lever i. N░r han sager pa sin blogg om May att "Hennes retorik om Brexit har varit hård och föga konstruktiv. Och enligt min mening har hon vikt undan från varje försök att ge seriösa svar på de seriösa utmaningar som situationen innebär för Storbritannien", så är det huvudet på spiken. Hon sade nästan ingenting under valkampanjen men det stod allt mer klart att hon gick in för en "hard Brexit", och det fick hon en välförtjänt smäll på näsan för. Och Corbyn... För ett år sedan raljerade David Cameron med Jeremy Corbyn som den svarte riddaren från Monty Python and the Holy Grail ("It's just a flesh wound"); nu passar den liknelsen bättre på May. Ang din fråga 2, så spretar det åt olika håll. I vissa valkretsar, som t ex Sunderland Central, har UKIPs roster nästan helt gått till de konservativa, vilket tyder på att de väljarna prioriterar EU och invandring. Men det finns också exempel som tyder på att UKIP-väljare i andra valkretsar gått till Labour vilket kan tyda på att Corbyns omfördelningsagenda gått hem hos en del tidigare missnöjda Labourväljare (jämför Magnus Marsdals "FrP-kod"). Jag har tittat lite på data från 2010 och 2015 och då var mönstret tydligt bland UKIP-sympatisörer -- de konservativa var den vanligaste andrapreferensen medan Labour låg långt ner. Mer analys behövs men det kan ha skett någon form av åtminstone partiellt trendbrott i årets val.
Skicka en kommentar