I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.
I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.
Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:
Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.
I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.
4 kommentarer:
Tvåstatslösningen är död. En apartheidstat är vad som återstår.
Ett problem som är helt centralt och som Israelkritiker ofta bortser från, är arabsidans tydliga vision och mål att helt eliminera Israel. Detta hot har format den israeliska politiken och skapat grund får en stark nationalistisk israelisk politisk rörelse som tar detta hot på allra största allvar. Egentligen är det helt begripligt att denna politik vinner terräng som en reaktion mot en fiende som ideologiskt, politiskt och praktiskt enbart ser Israels utplåning som sitt mål.
Att araberna är har hög svansföring inför varje krig mot Israel men sedan visas ju gång på gång hur de har en enorm misstro mot varandra vilket resulterar i parallella anfall och kapetala misslyckanden, sen att de även inte hyser ngn sympati mot flyktingar från de stater(Palestina i detta fall) som de så högtravande ska försvara är ju högst märkvärdigt. En stor del varför det aldrig blir fred måste ju läggas på att flyktingar ej absorberas av de grannländer som de flyttats till. Åtskilliga landområden har under 1900-talet bytt ägare och befolkningar antingen inlemmats i den nya staten eller flytt till staterna som förlorat områdena och fortsatt livet där. Tyskland har vad jag vet inga krav på Ostpreussen, Finland inte på karelen, att hinduer och sikher från Lahore nu gett upp om att inlemma detta i Indien är väl ganska klart och även en realistisk dröm om ett eget land i Punjab. Detta att Jordanien är en del av mandatet Palestina och då den arabiska delen borde gjort detta fall betydligt enklare då palestinierna alltså har en stor del av det egentliga mandatet i arabiska händer. Övriga arabstater måste inse att man förlorade krigen liksom Pakistan, Tyskland Finland mm gjort och gå vidare. Att arabstaterna inte insett detta samt understöds i att inte vilja acceptera detta nederlag av delar väst är ju bidragande att det aldrig kommer lösas.
Anonym 3:09, precis. Om och när Israels motpart kan ta in och öppet och trovärdigt acceptera begreppet "två länder för två folk" kan det gå framåt.
A-K Roth
Skicka en kommentar