Israel-Palestina. 50 år av ockupation - men än är tvåstatslösningen möjlig

I dag är det 50 år sedan junikriget - eller sexdagarskriget som det också kallas - mellan Israel och dess arabiska grannstater bröt ut. De militära krigshandlingarna inleddes med att Israel attackerade Egypten. Under sex dagar erövrade den israeliska armen Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien. Israel motiverade sitt angrepp med att det var ett försvarskrig och att de arabiska staterna annars inom kort anfallit Israel.

I dag - ett halvt sekel senare - ockuperar Israel fortfarande Västbanken. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har annekterats av Israel och Gaza hålls under blockad. Det råder stor internationell enighet om att annekteringarna och Israels bosättningar på ockuperade områden bryter mot folkrätten. Bosättningarna är ett avgörande hinder för fredsprocessen och för upprättandet av en palestinsk stat.

Under de sex dagar då junikriget pågick hördes få kritiska röster i svensk opinion mot den israeliska krigföringen. I ett uttalande antaget av Stockholms Arbetarekommuns representantskap vid ett möte den 7 juni 1967 är stödet till Israel totalt:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt, demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika. Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den israeliska ockupationen av delar av de arabiska områdena permanentades. År 1967 betraktades konflikten i huvudsak som en mellanstatlig konflikt mellan staten Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan ensidigt lades på arabsidan. Palestiniernas situation uppfattades som ett flyktingproblem som måste få humanitär lösning. Bara några år senare förändras denna bild. Konflikten började definieras som en nationell konflikt, mellan det israeliska och det palestinska folket. Palestinierna blev - efter ett par decennier i glömska - en part i konflikten, som ett folk med legitima nationella rättigheter inklusive rätten till en egen statsbildning. Den internationella - och svenska - kritiken mot Israels bosättningspolitik och hantering av palestinierna på ockuperade områden växte.

I dag styrs Israel av en regering med extrema högerinslag. Bosättningspolitiken fortsätter och omvärldens intresse riktas mot andra konflikthärdar i regionen - främst Irak och Syrien. Situationen är på många sätt förtvivlad. Ingen fredsprocess pågår och status quo är inte hållbart. Låt oss utnyttja årsdagen av junikriget och ockupationen till att uppmärksamma det humanitära lidandet i området och mobilisera för en politisk kampanj där folkrätt och mänskliga rättigheter står i centrum. Än är tvåstatslösningen möjlig. Men tiden börjar bli knapp.

Tre frågor och svar om FN-resolutionen om Israels bosättningspolitik

Den 23 december antog FN:s säkerhetsråd en resolution (2334) som i skarpa ordalag fördömer den israeliska bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, inklusive östra Jerusalem. Resolutionen karaktäriserar Israels bosättningar som ett uppenbart brott mot internationell rätt och ett allvarligt hinder mot freden.

USA valde - till de flestas förvåning - att inte använda sitt veto för att stoppa resolutionen. I stället lade USA ned sin röst, övriga 14 medlemsstater i säkerhetsrådet röstade ja. Så vitt jag kan förstå innebär resolutionen den starkaste kritik av Israels bosättningspolitik som säkerhetsrådet hittills uttalat. Tidigare försök att rikta en så stark kritik har stoppats av USA:s veto.

1.) Varför valde USA denna gång att inte stoppa resolutionen? USA:s nedlagda röst är ett försök från den avgående Obama-administrationen att förändra det politiska landskapet och påverka förutsättningarna för den tillträdande Trump-administrationens Israel/Palestina-politik. Barack Obama har under lång tid varit utomordentligt kritisk till den israeliska högerregeringens ovilja att föra fredsprocessen framåt och över den nonchalanta arrogans som präglat Israels bosättningspolitik. Nu står det klart att det råder internationell enighet om att de israeliska bosättningarna är olagliga och att de utgör ett allvarligt hinder mot freden. Donald Trump kommer som president inte att kunna dra tillbaka säkerhetsrådets ställningstagande i denna fråga.

2.) Vilka blir de direkta konsekvenserna av FN-resolutionen? På kort sikt blir det inga större konsekvenser. Israel kommer sannolikt att tillfälligt kalla hem några diplomater och kanske minska sina bidrag till några FN-organ. Den israeliska bosättarhögern försöker mobilisera sina anhängare bakom krav på utökade bosättningar. På lång sikt innebär FN-resolutionen ett synliggörande och ett förstärkande av Israels isolering i världssamfundet. Resolutionen höjer tröskeln för Donald Trump att som president göra allvar av sitt hot att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. (Trump kanske ändå väljer att flytta ambassaden - men får då kalkylera med risken för försämrade relationer till viktiga allierade arabstater och ökad instabilitet och oro i en redan konfliktfylld region.) Avgörande blir om FN-resolutionen kommer att påverka stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu och hans regering.

3.) Vad händer framåt med den israelisk-palestinska konflikten? Senare i dag förväntas USA:s utrikesminister John Kerry hålla ett visionärt linjetal i frågan. Talet blir ett viktigt inspel till den konferens om fred i Mellanöstern som Frankrike initierat och som förväntas öppna inom ett par veckor. Om den så kallade kvartetten (USA, EU, FN, Ryssland) där snabbt kan enas om en gemensam linje, förankrad med viktiga arabiska stater, ökar pressen på Israel ytterligare. Men hur långt hinner det franska initiativet komma innan Donald Trump tillträder?

Det dödläge som nu råder i frågan är inte hållbart i längden. Sverige får som medlem av säkerhetsrådet från och med den 1 januari en viktig och intressant uppgift i att försöka föra fredsprocessen framåt.

Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

 

DN:s Peter Wolodarski skulle kanske också gå hem och läsa historia

Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.

Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.

Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.

I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".

Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.