2016-04-27

Om Miljöpartiets kris och regeringens förlorade momentum

Opinionseffekterna av politiska skandaler är oftast små och kortvariga, skrev jag för en vecka sedan. Så är det. Men Mehmet Kaplans avgång har vuxit till något utöver en traditionell "skandal" och opinionsutvecklingen framåt är oviss.

För Socialdemokraterna kom Kaplan-affären och den påföljande krisen i Miljöpartiet ytterst olämpligt. Partiet hade äntligen lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Alliansen gick hackigt i opinionsmätningarna, Sverigedemokraternas framgångsvåg var bruten. Här fanns nu möjlighet att lägga den politiska grunden till valseger 2018.

I stället är vi nu på bara en vecka tillbaka till utgångspunkten. Alla talar identitetspolitik och i Ipsos rasar Socialdemokraterna ner till 24.4 procent. Miljöpartiet får med 4.8 procent sin sämsta notering på tio år. Sammantaget samlar de rödgröna partierna 36.2 procent av väljarna - det sämsta resultatet sedan mätningarna började 1979.

En mätning är ingen mätning. Därför skall vi inte dra några långtgående slutsatser från den undersökning som Ipsos presenterade i dag. Men även om opinionstappet bara är en tillfällighet eller om det blir kortvarigt riskerar Socialdemokraterna att ha förlorat momentum i kampen om den politiska dagordningen.

Utmaningen för partiet består i att - när den akuta krisen lagt sig - återta det politiska initiativet och stärka bilden av rödgrön regeringsduglighet. Det gäller också att inte svikta i det långsiktiga perspektivet. Den svenska modellen måste även fortsättningsvis byggas på ett sätt som bejakar religionsfrihet och kulturell mångfald samtidigt som arbetarrörelsens grundvärderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet ligger fast.

7 kommentarer:

Jan Holm sa...

Enligt sossen Nalin Pekgul finns det ju många islamister i MP och då är det ju klart att detta också påverkar sossarnas ställning , eftersom de regerar tillsammans med MP.

Johan Tengroth sa...

En anspråkslös krumbukt i marginalen. Man bör framhävda att religionsfrihet också i förekommande fall innebär frihet ifrån religion.

Ulf Berggren sa...

Den nuvarande regeringen kom till på felaktiga grunder. Stefan Löfven gav dåvarande talmannen Westerberg löfte om att kunna få igenom en första budget.Det visade sig vara ett förhastat löfte och Stefan Löfven borde fullföljt sitt nyvalshot och just utlyst nyval.
Regeringen Löfven har från början haft ett mycket svagt parlamentariskt underlag.Miljöpartiet och socialdemokraterna är inga naturliga samarbetspartners utan V.
I stället för att vika ner sig i centrala frågor borde MP lämnat regeringen. Ja,MP borde aldrig ingått i regering utan V efter förra valet.
Jag anser att S inte längre är ett demokratiskt reformistiskt socialistiskt parti. Högervridningen började med Ingvar Carlsson och har fortsatt och partiet har blivit ett ljusblått mittenparti.
Vi har f n en regeringsröta.Miljöpartiets akuta kris överskuggar den mer djupgående krisen socialdemokratin.
Stefan Löfven borde genast utlysa nyval.
Detta är skrivet av en gammal SSU:are och som vi då kallades broderskapare.Nu är jag en V-partist,en ska vi säga högerflygelvänsterpartist med starkt intresse för den sociala tregreningen.
-Frihet i kulturlivet
-jämlikhet i stats-rättslivet
-broder-systerskap i näringslivet
hälsar
Ulf Berggren, Lund

Anonym sa...

Vad vill du egentligen ha sagt? Och en mätning är väl en mätning, frågan är väl vad den mäter?

Anonym sa...

Det finns nog några krassa personer kvar i mp, som börjar fundera lite på mästa steg, (det där talet om uthållighet, uthållig välfärd/omfördelningspolitik, eller uthållighet som organisation, dvs hur kommer det att gå valet 2018, vänta och se, opinionen är katastrofal, efter ett mindre lyckat val, och det finns så klart inga som helst politiska nyckelframgångar att göra, mot bakgrund av statsbudgeten, och hur mycket som styrs av statsbudgeten, så Åsa + Fridolin, kan bara värpa fram policys (rättigheter), till sin egen syn på jämställdhet, för några penningar har de inte.

Nå måste man se detta större, Det är viktigt, även för borgerligheten, att s fungerar bra, och s fungerar bara bra, om vp och mp fungerar bra. Just nu mår inte mp bra, och då drabbar det inte bara regeringen, utan hela landet.

Sannolikheten att mp åker ur valet 2018 går inte alls att utesluta, inte med Fi som konkurrent ;-) tänk mardrömmen för s...F = 3 % mp = 3,5 % det är några röster...

När denna fasa infunnit sig, så blir så klart mp paralysrade först, eftersom man inte kan veta vad man ska göra nu, om man inte vet vart man ska gå, och utan alternativa ledare, står flocken och stampar.

Så det måste till ett byte, och Fridolin kommer inte undan. Detta är mycket mycket bra för s, det finns gränser även för s väljare (flykt) och för potentiella s- väljare, asyl :-) dvs att välja den röda famnen.

Fundera mycket noga på följande:

väljer väljaren för att x vill?
eller
väljer väljaren för att y inte vill?

Dvs väljer väljaren samarbete eller protest, som grund för beslut.

Dvs vilka språkrör (inte retorik) kan tänkas få väljaren att välja mp?
och vilka rör för väljaren att välja bort mp?

ganska enkelt:

Carl Schlyter vs Romson
Isabella Lövin vs Åsa Romson

Kombinationen:
Fridolin Lövin, nixpic, den damen har både rak rygg och en hel del mellan öronen, och är på riktit engerad i miljöfrågor, som kan få den mest förhärdade borgare att tänka gott om gröna frågor. Lövin är ju en stjärna på riktigt, som man blir lite stolt över. och eftersom hon är smart, håller hon låg profil. Lövin skulle inte sätta sig i samma eka som Fridolin, det gäller för övrigt alla kvinliga pot kandidater, som kan tänka ett steg till.

Och ett ersätta Fridolin, men inte Romson, ger samma övervägande, så ska det till ett byte, så måste det bli två nya parhästar, och det måste två två som har något att komma med, för nu är mp ett skämt, och det slår på regeringen. Det är inte ens bra för borgerligheten, eftersom det ytterst slår mot förtroendet för hela politiken, och det är inga små frågor framgent.

Nä, Lövin får miljö, och energi vet i tusan, bättre om miljö förknippas med fiske och jordbruk. Bistånd missar en av regeringens bästa ministrar, och kan ersättas av en sosse, Schlyter kommer nog intressera sig för energi/industri, (om han ska klara av att svälja migrationsuppgörelsen.

Jo, fasiken, det kan gå att styra upp, om 7 månader är det första advent, och dags att tända ett ljus, då är detta debacel redan historia, och alla blickar in mot 2017, och så har det varit folkomröstning om Brexit, jösses.

Lövin - Schlyter, jo, det kommer att ge eko, ytanför mygelkorridorerna, för nu börjar nog tom kommunfolket stirra oroligt, och fundera på väljarbasen i den egna regionerna. S.W

Anonym sa...

Jo, det artar sig,
Schlyter är en ledartyp, och kommer nog bäst till sin rätt som fortsatt representant i Riksdagen. S och M tillämpar annars metoden att sätta knapptryckartyper i bänken när man regerar, och hela offensiva eliten, bänken när man opponerar. Här är mp lite annorlunda, och det är strategiskt smart för ett litet parti, att visa lite kulor och krut, i Riksdagen, även när man regerar.

Så blir det rörbyte, så förefaller Lövin klar, och då återstår det att diskutera reträtter, och det går nästan inte att tänka sig att Fridolin och Romson stannar som ministrar, vid en regeringsombildning, som föregås av rörbyte. Det skulle undergräva regeringens nödvändiga behov av nystart med friska krafter utan besvärande historisk last. Därmed faller söklkuset på Bolund, det är även det en perfekt match, en minister som inte gjort minsta klavertramp, verkar vara stabil.
med Bolund som rör, på finansen, ges hans auktoritet och roll mer kraft, att tex handskas med bostadsfrågor, finansiering, och hanteringen av en sannolik nedgång av bostdsvärden i somliga storstäder.

Om det utkristalliseras en bild, av parhästarna Lövin och Bolund, som vuxna normala balanserade människor, ilket de är, så tvättar mp även bort lite av bilden som gränslösa omogna amatörer, med dubiösa syften avs makten.

Detta, att ha en tydlig målbild, vilket ledarskap man ska ha, och vad man vill med dettam är ens sak, att ställas mot vad man inte vill. och vad man inte vill, är att fortsätta förknippas med världsfrånvändhet och önsketänkande, eller ännu värre dubbel agenda.

Ska mp lyckas resa sig på slaget 9,5 så måste de samlas kring vad de vill; och då finns det bara en sak miljö, det är deras särdrag och credo.

Miljö delas upp i några enkla delar:

Grön miljö, dvs natur
- Sverige
- Norden
- EU
. INternationellt

Jordbruk och fiske, (gissa självhushållningsfrågor kommer på tapeten)
- Sverige
- Norden
- EU
. Internationellt

Resurshushållning, dvs konsumtionsfrågor
- Sverige
- Norden
- EU
. Internationellt

Energifrågor
- Sverige
- Norden
- EU (energiunionen)
. Internationellt

Folhälsofrågor
- Sverige

Arbetsmiljöfrågor
- Sverige

Stadsmiljöfrågor*
- Sverige

* dvs att hymla om integration är en sak, människor röstar med fötterna, viktiaste fokuset är att hantera den stadsmiljö vi har, och förbättra den, i synnerhet utanförskapsområdena, dvs göra mindre eftertraktade områden mer attraktiva, för de som ändå måste bo där, (för några svenskar kommer inte flytta dit, om det inte är ordning och reda)

Så slutar mp att tjöta om migration, för det är en fråga man ändå inte kommer undan, utan fokuserar på alla vanliga frågor, så kanske det går upp ett ljus, att inte börja med frågan om religion eller etnicitet, utan fokusera på alla frågor som är allmängiltiga för människans stund på jorden.

Ges bara statsråden vid en regeringsombildning rätt områden, för att man kan området och kan åstadkomma förändring, så underlättas opinionsbildningen, det är egentligen inte så så svårt.

Infrastruktur är tacksamt, byggande av bostäder otacksamt.
Skolminister lika så, det är ingen uppgift ens för gudar att lösapå två år, så det måste vara en minister, som kan sätta ner foten, vända blad, och skapa ordning och reda. Steg ett är enkelt, förutom att byta statsråd, det är att återge statens monopol på autoritet i klassrummet, vem det är som bestämmer.
Det är de svagaste, med mest fallhöjd att hamna i diket, som har mest att vinna på att läraren är ledaren i klassen, och ingen annan, och då måste det finnas en modell, (Hammarbacksmodellen är mig veterligen den enda som fungerar när det är stökigt, med nuvarande lagstiftning) dvs ett slags kontrakt mellan lärare och elever, som bygger på fri vilja. (fast det är så klart lite utmanande) S.W

Anonym sa...

Nä, kan inte mp skaka fram en superminister, så bör s absolut besätta departementet, och det är inget fel med tre ministrar, om det bara är från samma parti, med samma mål och medel.

Så fort det finns en lite liten grön tuva att rädda sig till:
Mission
Vision
Values
i nämnd ordning,

så blir omstarten enkel, det finns ändå inte en sportmössa i världen att allaisnen vill regera i minoritet, med indirekt hot att fällas av SD, så det ska inte vara omöjligt, om s kaxar upp sig och talar om som det är:
men fäll oss då, om ni inte gillar läget, och om nu tänker fälla oss, så kan ni väl sluta och gnälla och försöka att i vart fall ro lite, för det kan inte uteslutas att akb kan ta över tronen, och inte fasiken vill hon ha en omöjlig uppförsbacken. Synd att inte Sjöstedt kan bli biståndsminister, och rikta om bistånd till Syrien/Irak :-)

Mp ska ta de politikområden som de behärskar med behärskade statsråd, och om man överträffar ställda förväntningar, så kan vinden vändas, skolan kommer inte att vara en valvinnare, i vart fall inte för mp. S.W