2016-04-19

Får Mehmet Kaplans avgång några konsekvenser för svensk politik?

Bostadsminister Mehmet Kaplans avgång har dominerat nyhetsflödet det senaste dygnet. I min egenskap av förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gav jag igår följande kommentar:

– Det är djupt olyckligt om muslimer i Sverige upplever att de bedöms på ett annorlunda, ja hårdare vis än andra. Det är också mycket olyckligt att som minister befinna sig i sammanhang där extremistiska nationalister figurerar.
 
Liknelsen mellan Israels agerande och nazismen är obehaglig och felaktig. Även om det kan finnas skäl att kritisera Israels handlande, är mer misstro inte vad en svensk politiker bör odla - särskilt inte i en känslig konflikt som den palestinsk–israeliska.  
 
Vi måste samtidigt vara medvetna om att det finns många som har en antimuslimsk agenda och att de inte drar sig för att utnyttja situationen.  


Vad kommer då händelserna kring Mehmet Kaplans avgång att få för betydelse för svensk politik? Opinionsmässigt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har visat att opinionseffekterna av politiska skandaler oftast är kortvariga. Däremot finns det åtminstone tre andra perspektiv som kan vara värda att begrunda.

1.) Regeringsduglighet bedöms av väljarna som en allt viktigare fråga. Miljöpartiet har haft en svår första period i regeringen och fått göra långtgående eftergifter i flyktingpolitiken. Partiet slåss med svaga opinionssiffror och en kritisk intern opinion. Turerna kring Mehmet Kaplans avgång kan i väljarnas ögon bidra till att urholka bilden av Miljöpartiets regeringsduglighet. Låt oss dock komma ihåg att Alliansens första tid vid makten 2006 präglades av stor oro. Redan efter ett par veckor tvingades två moderata ministrar - kulturminister Cecilia Stegö Chiò och handelsminister Maria Borelius - avgå under tumultartade former.

2.) Uppmärksamheten kring Mehmet Kaplan och hans avgång innebar att Socialdemokraterna - åtminstone tillfälligt - förlorade momentum. De senaste månaderna har den politiska utvecklingen varit försiktigt positiv för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna har stabiliserats och vandrat något uppåt. Den rödgröna regeringen styr på egen budget. Ekonomin blomstrar, med växande BNP och sjunkande arbetslöshet. Socialdemokraterna har lyckats sätta den politiska agendan i form av "den svenska modellen" och vårbudgetens tio miljarder till kommunerna. Mehmet Kaplan-händelsen tog tid och kraft från arbetet med att driva denna process ytterligare framåt. Kan Socialdemokraterna nu vidmakthålla det politiska initiativet?

3.) Oavsett vad man tycker i turerna kring Mehmet Kaplan finns det en risk att muslimer i Sverige uppfattar det som att de bedöms med en annan måttstock. De olustiga händelserna när Omar Mustafa tvingades bort ur Socialdemokraternas partistyrelse ger inte mersmak, för att uttrycka det milt. Om muslimer uppfattar att de bedöms hårdare än andra kan det bidra till politisk demobilisering av individer och grupper som verkligen behövs i det offentliga samtalet. Det är viktig att konstruktiva krafter nu läggs på att motverka en sådan utveckling.

7 kommentarer:

Ivan Cardenas sa...

Bra Ulf !

Anonym sa...

Vad menar du med att det finns en risk att muslimer bedöms annorlunda?
Problemet är att vi i Sverige uppfattar islam som en religion bland andra religioner och att muslimer, precis som kristna och judar, kan göra skillnad på sin tro oh sin roll som svensk. Det finns kanske anledning att diskutera islam utifrån olika perspektiv, en diskussion som förhoppningsvis inte ska initieras av SD.

Anonym sa...

1) Miljöpartiet är regeringsdugligt i den meningen att de prioriterar att sitta i regeringen till varje pris. Att jämföra Stegös uteblivna licensbetalning medKaplan av gång är helt irrelevant. Däremot tycker jag att Borelius skattedribblande är mer jämförbart med Kaplans eskapader eftersom det är sådant som åtminstone inte är otypiskt för de ideologier de representerar.
2) Att socialdemokraterna hade momentum genom "den svenska modellen", en modell som i allt väsentligt omfattas av de flesta partier märkte åtminstone inte jag. Det är sant att BNP-utvecklingen totalt är stark. Men den har till stor den skapats av en extremt expansiv finanspolitik med lånade pengar och kommer att komma surt efter.
3) Jag tror inte att Kaplan hade en dold agenda. Men som många visat, bl a SVT (http://www.svt.se/nyheter/7894899 http://www.journalisten.se/nyheter/svt-hade-granskat-kaplan-i-tre-manader ) är det inte fråga om enstaka olycksfall i arbetet. Författaren Willy Kyrklund skrev: alla ord, när handling fattas äro dåraktiga och tomma. Större skillnader mellan ord och handling i Kaplans fall har jag sällan sett. Ulf behöver förmodligen inte vara bekymrad över muslimernas representation. En kombination av Tro och solidaritet och socialdemokratisk identitetspolitik lär säkra den. Jag är däremot bekymrad över de dystra utsikterna inför nästa val.
Klas Bengtsson

Orion77 sa...

Mehmet Kaplans uttalande (från 2009) om Israels framfart i Gaza -- som i de snabbt därpå följande krigen blev ännu värre -- var motiverat. Bör man inte kalla en spade för en spade? Oavsett vem som håller i skaftet.

Anonym sa...

Varför inte se till att Damberg (och Co) rycker upp sig lite, det skulle statsministern må bra av, ta tag i industrifrågan (infra) och se (helst) till att återupprätta banverket, och går inte Magdalena med på det, eftersom man la ner banverket för att slippa ta budgetkonflikten mellan väg och bana, så kanske det ändå går att komma fram, (finansiellt) på andra outgrundliga vägar, genom att staten leker kapitalist själv (icke-ironiskt) dvs själv kan borga för det utrymme som inte finns i statsbudgeten för att göra något åt hela järnvägseländet, och till på köpet kanske s, industristämpeln till trots, kan imponera lite på både vanliga väljare och gröna väljare.

Inrätta ett parallellt bolag, likt vattenfall, om nu inte banverjet jan återskapas (Vilket det borde som politisk markering) och se till att finansiera satsnungen utanför vanliga budgeten, dvs en klassisk socialdemokratisk industrisatsning, som är det som ytterst kan garantera att Sverige fortsätter att vara ledande inom komplexa projekt.

Se till att fullfölja Banverkets gamla (befintliga) järnvägsplaner, med fyrspår,
det tar en förmiddag att få en dragning av vad som är planerat, men inte finansierat och se till att rusta upp rubbet, så blir det lite samling kring något som är gemensamt, järnvägsnätet, vid sidan av internet, eftersom det uppenbarligen inte går att tranportera människor i fiberkanaler, och att det är arbeten som behövs, för alla som nu är utplacerade i halvdöende kommuner, ska det inte bli totalkonkurs framåt 2018 så kanske man ska ha en plan, en järvägsplan.

Förenklat
Riket behöver på de flesta linjer, fyrdubbla spår, i det nät vi redan har, ingen jälva idiotisk ny snabbspårväg som inte finns och som inte ger ett dugg samhällsnytta för alla de människor som skulle behöva den, (inte ca 10 000 beslutsfattare i Stockholm)

Förutom fyra spår, behöver man satsa en del på att gräva ner de snabba spåren, i alla de småstäder som banan passerar, så att det inte tar stryk, när tågen passerar i 270 Km / h, detta ger riktiga arbeten längs banan och eferlängtat investeringsinitiativ i en massa småorter.

Alltså: 4 spår
Två spår för snabba och två spår för normala tåg, ToR

Stockholm - Malmö
Stockholm - Göteborg, helst även
Göteborg - Malmö

Det snabba spåret blåser förbi alla småorter, och stannar på 1-3 hållpunkter, och de andra två spåren hanterar godståg och vanlig trafik (tänk lokaltrafik) Nuvarande x2000-fart, runt 170 Km/h går att köra på långsamma banan med start 7 - 8 och retur 17 - 18, så kan man köra lokaltåg, intercity övrig tid, + naturligtvis godståg. därmed får man bättre förutsättningar för transport på järnväg, vilket många företag önskar sig.

Varför det går att skapa kopplingar mellan bostadsproduktion och arbete. Att ge mp infra är att skjuta bostadsfrågan ytterligare i sank, dessvärre. Med väldigt stor önskan om framgång. Kanske skulle den nitiske statssekr "BredbandsBromander" klara av uppgiften, och Damberg behöver defintivit en nystart, (dvs statsminsitern), se till att koppla den inte allför svårkommunicerabara

treenigheten:

Bostad
Transport/Infra
Arbete

Se till att SJ, som alterntiv till snabbtågen kan köra våra X2000 med dubbla lok, går utan större modifikationer att köra i 270 Km/h Stokholm Göteborg på 2 timmar, centrum centrum, vilket i princip = affärsflyget, så näringslivet "skadas" inte, och sedan finns det ännu kvar en massa ytterligt kunniga reaka järnvägsmänniskor (ingeniörstyper) som vet hur slipstenen ska dras, med det där praktiska, och att fixa järnvägen i Sverige, är en av få kvarvarande frågor som går att lösa, och som skull imponera lite på väljarna, efter vanstyret som varit, och att låta Tranpsortstyrelsn svälja banverket var inte rätt väg, och nog bävar man, transportstyrelsen, vägnätet, i händer på mp. Det ger skrämselhicka bara tanken, S.W

Anonym sa...

Orion77

Inget problem med hans syn på yttrandefriheten eller hans anknytning till
Muslimska Brödraskapet? Fel man för rätt jobb.

A-K Roth sa...

Orion77, Israels "framfart" har att göra med Hamas rasistiska attacker mot israeler och judar, plus att de begår krigsbrott genom att strida från bebyggelse, skolor, moskéer, sjukhus. Inget lands militär har ansträngt sig som Israels för att minska civila offer för krig. Pentagon tar efter Israels sätt att skicka varningsskott ovanför hamasbelägrade hus så folk kan fly, för att användas mot ISIS. Men krig är krig. Klandra dem som startar dem. Protestera gärna högt och tydligt när Hamas begår terror som den senaste bussbomben. Protestera mot AbbasFatah som firade dådet, bl.a i en FN-skola. Protestera deras rasistiska framfart. Vänta inte tills Israel slår tillbaka.