I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik
Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina
bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158
000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.
Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.
Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.
Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.
Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.
Visar inlägg med etikett Richard Aschberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Richard Aschberg. Visa alla inlägg
2019-04-17
Om politiker och bidragstrixande
Jag blir mer ledsen än arg när jag läser Aftonbladets avslöjande om hur riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) missbrukat systemet och lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Oavsett motiven har Bengtzboe ägnat sig åt ett pinsamt trixande och farit med osanning i intervjun med Aftonbladets journalist Richard Aschberg.
För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.
Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.
I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.
Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.
Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.
För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.
Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.
I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.
Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.
Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)