Om politiker och bidragstrixande

Jag blir mer ledsen än arg när jag läser Aftonbladets avslöjande om hur riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) missbrukat systemet och lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Oavsett motiven har Bengtzboe ägnat sig åt ett pinsamt trixande och farit med osanning i intervjun med Aftonbladets journalist Richard Aschberg.

För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.

Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.

I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.

Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.

Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.

Vart går Liberalerna? Till frihetligheten eller till auktoriteten?

I dag öppnas Liberalernas riksmöte 2017 i Västerås. I min prenumererade pappersupplaga av Dagens Nyheter står det i dag inte ett ord om arrangemanget. Jag vet inte om tystnaden ska tolkas som ett tidens tecken på att Liberalerna har gjort sig irrelevanta eller om det bara är en tillfällighet.

Sant är emellertid att Liberalerna inte har lyckats utnyttja Moderaternas nedgång i opinionen till att stärka sin egen ställning i väljarkåren. I oktober 2016 erhöll Liberalerna 5.7 procent i Ekots sammanställning Svensk väljaropinion. Fyra månader senare, i februari 2017, erhöll Liberalerna exakt samma resultat, 5.7 procent. Under samma period minskade Moderaterna från 23.5 till 19.5 procent, medan Centerpartiet ökade från 7.7 till 11.7 procent. I de mätningar som genomförts sedan dess tycks tendensen hålla i sig. Moderaterna fortsätter att minska och Centerpartiet fortsätter att öka. Men Liberalerna ligger still.

*

Men liberalerna är värst, för de tror det jämnas ut

om för varje brud man visar också viker ut en k-k.

Så sjöng Björn Afzelieus i låten "Kvinnoförakt" på Hoola Bandoola Bands sista studioalbum "Fri information" (1975, MNW). Texten synliggjorde en skiljelinje i jämställdhetdebatten, där delar av vänstern kritiserade liberaler för att bortse från de strukturella faktorer som låg till grund för könsmaktsordningen. Debatten var hård och tidvis ful. Men den utgick från en gemensam utgångspunkt: hur ska vi bäst gå till väga för att åstadkomma ökad jämlikhet mellan män och kvinnor. Tiden präglades av öppenhet, frihetlighet och auktoritetsnedrivning Men tiden har förändrats. I dag präglas den politiska debatten i alltför stor utsträckning av undergångsdystopier, en slags Krösa-Maja-retorik där debattörer tävlar om vem som kan svartmåla Sverige mest.

Auktoritära nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter har skördat framgångar, i USA och i Europa. De frihetliga perspektiven kommer i skymundan för krav på lag och ordning, stängda gränser och mer pengar till försvaret. Inom Liberalerna trängs båda dessa pespektiv. Ingen enskild partiledare profilerar sig så starkt i frågan om mer pengar till försvaret och mer pengar till polisen än Liberalernas Jan Björklund.

Jag skulle verkligen välkomna ett liberal parti som inte jagade vind i tron att fler poliser och starkare försvar på ett signifikant sätt skulle lösa de allvarliga samhällsproblem som naturligtvis också finns i vårt fantastiska land. En liberalism som stod upp för en generös flyktingmottagning, individuell frihet och en oförsonlig kamp mot den auktoritära högerpopulismen.

Kanske vänder det nu. I Aftonbladet skriver redaktörerna för Liberal Debatt och tidskriften Tiden tillsammans: På bägge sidor om mittlinjen måste frihetliga socialdemokrater och liberaler höja rösten mot de repressiva och auktoritära tendenser som märks till exempel i justitiefrågor och på integrationsområdet. Liberal Debatt och Tiden ska också ge ut ett gemensamt temanummer och ordna gemensamma seminarier utifrån en humanistisk människosyn och modern framtidsinriktad syn på Sverige.

Och i Jan Björklunds inledningsanförande på Liberalernas riksmöte var han tydligare än vad han brukar vara. Han riktade sig direkt till Moderaterna och sa: Liberalerna kommer inte att medverka till att ge politisk makt och inflytande till Sverigedemokraterna. Jublet som utbröt lyfte nästan taket i lokalen.

Så kanske vänder det nu. Låt oss vänta och hoppas.