Vem kan man lita på? Om Förtroendebarometern 2025

Idag publicerades Förtroendebarometern 2025, i samarbete mellan Medieakademin och Verian. 

Sverige är ju sedan länge ett så kallat höglitarland, där människor litar mer på varandra och hyser större förtroende för myndigheter och andra samhällsinstitutioner än vad som är fallet i de flesta andra länder. Denna tillit har på det stora hela varit stabil över tid, och är otvivelaktigt en tillgång värd att värna i den svenska demokratin.

Det är lätt att leta efter och finna saker man gillar i ett så här omfattande material. I dessa politiskt dystra tider gläds jag därför att förtroendet växer från en redan hög nivå för tre av mina favoriter - Sveriges Television, Sveriges Radio och Svenska kyrkan. Det är till och med så att förtroendet för Svenska kyrkan sedan mätningarna började 1997 aldrig har varit så högt som nu. Jag noterar också med glädje att Universitet/Högskolor kommer på en fin plats 5 på en lista med 72 olika aktörer.

Det är fult att vara skadeglad. Men jag kan inte avhålla mig från att nämna att Liberalerna på samma lista kommer på plats 65, strax före Tesla och Flashback.

Om ni orkat läsa så här långt får ni som belöning lyssa på Vem kan man lita på med Hoola Bandoola Band.

Moderater vill lägga ned SVT och sätta plankare i fängelse

Moderaterna: Lägg ner public service! I går beslöt Moderaterna i Stockholms län - ett av partiets allra tyngsta distrikt - att verka för att lägga ned Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det vore frestande att beskriva det som ett "stollebeslut", där Moderata ungdomsförbundet (MUF) drivit frågan hårt och vars medlemmar enligt medieuppgifter utgjorde en betydande del av den partistämma som fattade beslutet.

Men problemet är större än så. Över stora delar av Europa ser vi angrepp mot public service, angrepp ofta orketstrerade av nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter som vill urholka public service oberoende och politiskt styra det journalistiska innehållet i tv och radio. Utvecklingen i till exempel Polen och Ungern borde få varningsklockorna att ringa. Här i Sverige väckte det uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ville lägga ned Sveriges Radios kanal P3, eftersom P3 enligt honom "till stora delar" sände "politiskt vänsterliberal smörja".

Det vore befriande - och ett styrketecken - om moderaternas partiledare Ulf Kristersson i dag gick ut och sa att han är en varm anhängare av public service, och att en oberoende public service-verksamhet är en viktig komponent i vår liberala demokrati. Men jag tror inte han kommer att göra det. Spänningarna i det parti han leder är för starka, och hans egen politiska kraft räcker inte till för ett sådant uttalande. (Ja, jag hoppas verkligen att jag har fel och att ett uttalande i denna riktning kommer från det moderata ledarskapet.)

I fredags berättade Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) att han vill att personer som plankar i T-banan ska kunna dömas till fängelsestraff, eller få "skaka galler" som han själv uttrycker det i Svenska Dagbladet. Det låter ju också som ett stollebeslut, men avspeglar väl tyvärr de repressiva tongångar som just nu vinner gehör inom Moderaterna.

I fredags meddelade åklagarmyndigheten att man inleder en förundersökning om misstänkt bedrägeri samt brott mot folkbokföringslagen mot förre moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, efter Aftonbladets avslöjande om Bengtzboes trixande med riksdagens boendeersättningar. I går framkom det att moderaternas toppkandidat Tomas Tobé vägrar att öppet redovisa hur han använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor han varje månad kommer att få som europaparlamentariker. (Förutom M är det bara KD som vägrar acceptera en sådan öppen redovisning.)

Och i Svensk väljaropinion, den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, minskar Moderaterna till riktigt låga 16.7 procent.

Ulf Kristersson har en del att ta i. Jag hoppas han börjar med att ta avstånd från public service-beslutet.

SVT:s "opartiskhet" och "värnande av demokratiska värden"

Ja, Jag tycker fortfarande att Sveriges Television gjorde rätt i att markera mot Jimmie Åkessons famösa uttalande i partiledardebatten om att arbetslösa invandrare "inte passar in i Sverige". Radio- och tv-lagens 5 kapitel, 1 § stadgar att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt SVT:s sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet att markera avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden. Granskningsnämnden har nyligen kritiserat SVT för att inte ha tagit avstånd från kränkande uttalanden av en Sverigedemokratisk politiker.

Samtidigt inser jag det olyckliga i att SVT:s markering fick dominera nyhetsflödet bara ett par dagar före valet. Hade det funnits något annat sätt för SVT att göra sin markering?

Det är därför jag med stor glädje i dag läser en artikel av SVT:s programdirektör Jan Helin som på ett förtjänstfullt sätt reder ut och problematiserar relationen mellan kravet på opartiskhet och kravet på att värna demokratiska värden. Helin skriver: Vi bör i stället säkra vår förpliktelse inför demokratiparagrafen genom ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande när den här typen av uttalanden dyker upp. Ett arbete kommer nu att intensifieras tillsammans med SVT:s redaktionella ledningar för att konkretisera hur detta förändrar vår journalistik.

Ett mer målmedvetet proaktivt och mindre reaktivt agerande från SVT:s sida, alltså. Det låter bra. Men det svåra är förstås att gå från ord till handling. Vad innebär "ett vaket och öppet kritiskt ifrågasättande"? På vilket sätt innebär detta att SVT ska "förändra" sin journalistik? Det ska bli väldigt spännande att följa SVT:s fortsatta arbete i denna fråga.

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man det partiet på ett opartisk" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Har ni några bra idéer så får ni gärna berätta!

Tal till nationen - Jan Björklund

I dag var det Jan Björklunds tur att oemotsagd under en knapp kvart få hålla ett tal till nationen om sina och Liberalernas framtidsvisioner, i Sveriges Televisions nya satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028.

Kontrasten till gårdagens talare Ebba Busch Thor var stor. Ebba Busch Thor inledde med att räkna upp en mängd svenska samhällsproblem och under sitt tal log hon med jämna mellanrum brett. Jan Björklund inledde med att räkna upp allt i världen som blivit bättre de senaste decennierna, och under sitt tal log han inte en enda gång. Något måste skillnaden betyda, även om jag inte riktigt vet vad.

Jan Björklund höll sig mer till spelets idé, då han talade mer ideologi och mindre sakpolitik (även om han kom in en hel del på skolpolitiken mot slutet av anförandet). Jan Björklunds uppgift underlättades av att det är liberalismen och de liberala värdena som idag står under attack, i Sverige och i Europa. Vänster-högerkonflikten är naturligtvis fortsatt viktig, men den politiska nerven i dagens politiska debatt ligger inte där.

Det är märkligt att Jan Björklund i dagens polariserade debatt inte lyckats på Libralerna att växa alls. I stället är det Centerpartiet och Annie Lööf som lyckats växa och profilera som som Sveriges liberaler med stor L. Det är som om Jan Björklund och Liberalerna försöker kombinera en liberal frihetstanke med auktoritära tillrop om ordning. Men ett parti som försöker göra både ock riskerar att hamna i ett fält som heter ingendera. Och utifrån den positionen är det svårt att attrahera väljare.

I morgon är det dags för Jonas Sjöstedt. Honom träffade jag av en slump i riksdagscafeterian i dag, och han var på mycket gott humör. Vi får väl se hur det goda humöret tar sig uttryck i anförandet. Kanske ser han fram emot den stundande vinst i välfärdsdebatten inför riksdagsomröstningen inom kort?

Tal till nationen - Ebba Busch Thor

I kväll kl 19.15 är det premiär för SVT:s nya satsning Tal till nationen - mitt Sverige 2028. Under 14 minuter får varje partiledare fritt tala in i kameran, utan att avbrytas av politiska motståndare eller kritiska journalister. Tanken är att partiledaren ska tala om partiets framtidsvisioner och värderingar, och inte om enskilda politiska sakfrågor.

Jag tycker det är ett bra initiativ av Sveriges Television, och det ska bli spännande att se hur försöket faller ut. Blir det ett staplande av talepunkter, eller förmår någon eller några av partiledarna att få det att bränna till? Förr oss som tycker att de traditionella partiledardebatterna för länge sedan stelnat i sina former är varje försök till förnyelse något som bör bejakas.

Först ut är Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Programmet ligger förstås redan ute på SVT Play. Inte ens en gammal tablåtittare som jag väntar till kl 19.15. Jag ska se programmet nu. Återkommer om 14 minuter.

(14 minuter senare)

Nu har jag sett programmet. Själva taletiden var 13 minuter. Av dessa 13 minuter var det inte särskilt många som ägnades åt Kristdemokraternas framtidsvisioner, och Ebba Busch Thor sade explicit att hon avstod från att berätta hur hennes Sverige 2028 skulle se ut. Lite synd, tycker jag, eftersom det ju var själva programidén.

I stället blev anförandet ett traditionellt valtal, där Ebba Busch Thor räknade upp välkända samhällsproblem och presenterade Kristdemokraternas lika välkända förslag på lösningar (mer pengar till vården, bygg fler äldreboenden, avskaffa landstingens sjukvårdsansvar, fler poliser, fler brottsförebyggande åtgärder, förbjud böneutrop etc) samt partiets inställning i regeringsfrågan (vi tänker avsätta Stefan Löfven och vill bilda en moderatledd alliansregering).

Redan i första meningen i ett tal på 13 minuter som skulle handla om partiets framtidsvisioner lyfte Ebba Busch Thor fram behovet av ett förbud mot böneutrop. I första meningen. Temat återkom sedan längre fram i talet. Jag grubblar regelbundet över hur Kristdemokraterna kunde hamna där de nu faktiskt har hamnat.

*

I morgon är det dags för Jan Björklund. Då tar vi nya tag. Den sömnlöse kan se Jan Björklunds tal på SVT Play redan kl 02.00 i natt.

Melodifestivalens fyra faser. Men vart är vi på väg?

Igår fredag begick jag Melodifestivaldebut, när jag tillsammans med hustrun följde delfinalen live i Scandinavium. Under hela mitt unga liv har jag fram till igår inte tidigare varit personligen på plats, däremot en trogen gäst framför tv-apparaten.

Det var verkligen roligt att vara med i Scandinavium. Som ett barn av tv-generationen har jag alltid varit svag för stora live-sända tv-produktioner, och Melodifestivalen är ju Sveriges Televisions flaggskepp i dessa avseenden.

Melodifestivalen säger mycket om samtiden, Jag brukar dela in mitt Melodifestivalliv i fyra faser, och dessa fyra hänger samman med centrala drag i samhällsutvecklingen.

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Som liten pojke följde jag med stor spänning den svenska uttagningen framför tv:n, förde egna protokoll när möjligheterna fanns. Låtarna var trevliga och oförargliga. Kanske framför allt oförargliga. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms Det börjar verka kärlek, banne mig från just 1968.

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Den progressiva musikrörelsen växte fram, och Melodifestivalen kritiserades för kommersialisering, utslätad musik och verklighetsfrånvända texter. Proggrörelsens alternativa musikvestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt. (Jag hittar för övrigt inte längre Sillstryparns framträdande på nätet, möts i stället av detta meddelande.)

Trots de himlastormande protesterna mot Melodifestivalen satt jag ändå kvar framför tv:n, nu för att förfasa mig. Mest tidstypisk var kanske Abbas Ring, ring från 1973, även om den inte vann den svenska uttagningen (det gjorde i stället Malta med Sommar’n Som Aldrig Säger Nej).

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Jag befann mig själv i en apolitisk period, och tittade mest sporadiskt. Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs Fyra bugg och en coca cola från 1987.

Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Vem är du, vem är jag - levande charader, sjöng Arja Saijonmaa i "Högt över havet" redan 1987, men textraderna avspeglade vad som komma skulle. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - har utvecklats till en kollektiv manifestation för mångfald. Melodifestivalen var på framkant med avseende på till exempel identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Och ja, jag tittar. Varje år. Och i år således på plats. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det förstås svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Men - vart är vi på väg? Om Melodifestivalen - som de flesta av oss - är ett barn av sin tid vore det intressant att få ta del av mina läsares spaningar. Är Melodifestivalen nu på väg in i fas 5, och vad kommer den fasen i så fall att präglas av? Och vad säger det om vår tid?

Och ja - naturligtvis borde Ida Redig ha gått vidare till finalen.

Tv-licensen försvinner? Då måste grundlagsskyddet för public service stärkas

Avskaffa tv-licensen, föreslår en enig public service-kommitté. I stället vill kommittén införa en individuell skatt på som högst 1 308 kronor per vuxen person och år. Studerande och arbetslösa slipper betala.

Jag har alltid försvarat tv-licensen, eftersom jag sett den som ett bra sätt att värna public sevice-verksamhetens oberoende. Men jag har förståelse för att teknikutvecklingen - där alltfler tittar på tv genom datorer, plattor och mobiltelefoner - gör systemet svårt att upprätthålla.

Hur ska då oberoendet kunna upprätthållas i ett skattefinansierat system? Hur ska vi undvika att inte public service-finansieringen undermineras genom de skattesänkar-rallyn som då och då präglar svensk politik? En oberoende public service-verksamhet är inte så sällan en nagel i ögat på högerpopulister och högerextrema rörelser. Händelseutvecklingen i till exempel Polen väcker stor oro.

Utredningen inser faran och föreslår en del åtgärder. Så ska till exempel sändningstillstånden för programföretagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion förlängas till åtta år. Kommittén föreslår också att den som är verksam som riksdagsledamot inte får vara styrelseledamot i Förvaltningsstiftelsen för programföretagen, och inte heller i de enskilda programföretagens styrelser. Det är bra, men inte tillräckligt.

Jag brukar argumentera för att stärka grundlagsskyddet för public service. Kommittén är inne på samma linje, men har genom sina direktiv inte haft möjlighet att formulera sådana förslag. I stället diskuterar kommittén i principiella termer tänkbara skyddsåtgärder. Bland annat nämns möjligheten att införa en grundlagsbestämmelse som reglerar verksamhetens existens, oberoende och finansiering. Samt att införa ett krav på att riksdagens beslut om finansiering och reglering av public service-verksamheten ska fattas med kvalificerad majoritet.

Jag noterar att Sverigedemokraternas representant i kommittén riksdagsledamoten Angelica Bengtsson i ett särskilt yttrande protesterar mot planerna på ett förstärkt grundlagsskydd för public service. Desto viktigare att arbetet med att åstadkomma ett sådant förstärkt skydd snabbt initieras.

Hela utredningen kan läsas här.

Hur tänkte SVT kring Fredrik Reinfeldts tv-serie?

Uppdatering tisdag 10/1 kl 17.30 återfinns i slutet av texten!

Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.

Foto: Jonas Åhlund/SVT

Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:

1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.

2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.

3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.

4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.

Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.

Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.

Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd. 

Eurovision Song Contest - mina intryck från finalen

Igår följde jag Eurovision Song Contest (ESC) inte bara genom Sveriges Television, utan också genom Twitter. Det påstår ju att Twitter håller på att stagnera, men igår märktes inget av det. Hela Twitter-sfären sprudlade av engagemang, kreativitet och glädje. Man blev glad av att vara där. Inläggen kring ESC skilde sig starkt från det hat och den hånfullhet och de ordmärkerier som jag tycker allt mer breder ut sig på Twitter, till exempel i diskussioner om hur vi väljer att hälsa på varandra eller om vem som eventuellt träffat vilken eventuell islamist och vid vilket tillfälle.

Eurovision Song Contest har under sin 60-åriga levnad genomgått flera faser. Från 1950- och 1960-talets "oförargliga" underhållning till 1970-talets politiska debatt om kulturens kommersialisering och ABBA som den progressiva musikrörelsens främsta fiende. Därefter har ESC rört sig i riktning mot populärkulturens framkant, ett uttryck för gayrörelsens frihetskamp och för politiska konflikter. På ett sätt var det synd att inte Ryssland vann igår - jag hade gärna sett ett ESC i Moskva som en plattform i kampen för mänskliga rättigheter. Kanske hade det inte fungerat - nu får vi inte ens pröva.

Under den internationella hashtagen #Eurovision hyllades Sveriges Television och programledarna Petra Mede och Måns Zelmerlöw på Twitter rättvist för sina insatser. Sändningen präglades av en professionell lätthet, av mångfald och av modernitet. ESC kallas ibland för vår sista gemensamma offentlighet, i en individualiserad tid. Det ligger en del i det. Noterar att polisen via TT rapporterar om färre brottsanmälningar i Stockholm än en vanlig lördagskväll.

Lätt episkt var det när Zlatan spelade sin sista ligamatch för PSG samtidigt som Frans äntrade scenen i globen. Allt knöts ihop.

För övrigt tycker jag att Australien borde ha vunnit. Och att den ultimata ESC-låten finns här.

Olyckligt när Opinion live i SVT sätter sensationssökande i centrum

Kan medborgargarden få stopp på tafsandet? Med denna formulering försöker Opinion live i SVT locka tittare till kvällens program. Jag tycker formuleringen är ett lågvattenmärke och inte värdig ett program i public service.

Sedan en tid diskuteras problemet med att kvinnor ofredas i det offentliga rummet. Det är en angelägen diskussion som ställer viktiga frågor kring vad ofredandet beror på, hur utbrett det är och vad man kan göra åt det. Debatten har dessvärre också utnyttjats av främlingsfientliga krafter, till exempel i form av "medborgargarden" som Soldiers of Odin som börjat etablera sig i svenska städer.

Är Opinions lives fråga seriöst menad? Knappast. Jag vägrar tro att programledarna Belinda Olsson eller Olle Palmlöf går omkring och bär en uppriktig undran över om huruvida medborgargarden är ett bra och effektivt sätt att förhindra mäns tafsande på kvinnor. Men genom att ställa frågan på ett så billigt, retoriskt sätt stryker de ansvariga på redaktionen fördomar medhårs, får uppmärksamhet åt programmet och fler klick på nätet. (Ja, jag vet att min text blir ett led i denna process.)

Enligt demokratibestämmelsen i radio- och tv-lagen skall SVT och dess programledare hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde. I svensk demokratin inryms inga medborgargarden. Det är statsmakten som sanktionerar vilken våldsanvändning som är legitim. Kan demokratin få stopp på medborgargardena hade varit en relevant fråga.

Nu används problemet med tafsande på kvinnor i stället som ett medel av redaktionen för att få uppmärksamhet kring sitt program. Det är trist. Opinion live efterträdde tidigare i år det omstridda SVT Debatt, och jag tycker att Opinion live just genom att hålla en seriös ton har fått en bra start. Det är bara att hoppas att kvällens rubrik är ett olycksfall i arbetet, och inte början på en ny redaktionell policy där sensationssökande sätts i centrum.

Ser att även Politism uppmärksammar saken.

Om trovärdighet: Sveriges Television vs. Avpixlat

I dag publicerar Dagens Nyheter en undersökning från Ipsos där 75 procent av de tillfrågade säger sig ha stort förtroende för Sveriges Television, 73 procent säger sig ha stort förtroende för Sveriges Radio och 50 procent säger sig ha stort förtroende för Dagens Nyheter. Endast 4 procent säger sig ha stort förtroende för hatsajten Avpixlat.

För de som hävdar att svenska medborgare börjat vända sig till Avpixlat för att man inte längre litar på traditionella medier kommer resultaten som en kalldusch. De allra flesta medborgare känner inte ens till Avpixlat - 13 procent säger sig väl känna till den. Bland Sverigedemokraternas egna väljare har endast 21 procent förtroende för Avpixlat.

Vi skall vara försiktiga med nivåskattningar, det vill säga uttala oss om förtroendet för traditionella medier är "högt" eller "lågt" i största allmänhet. Men det är alltid möjligt att använda den här typen av undersökningar till jämförelser. Har förtroendet förändrats över tid? Hur skiljer sig förtroendet mellan olika typer av medier? Hur förhåller sig svenska folkets förtroende för medier i förhållande till förtroendet i andra länder? Vilka skillnader i förtroende kan vi iaktta mellan olika befolkningsgrupper?

Det är svårt att tolka resultaten ovan på annat sätt än att Avpixlat inte förmått utmana traditionella medier med avseende på förtroende. Resultaten stämmer också väl överens från vad vi redan vet från olika SOM-undersökningar och från Medieakademin - medborgarnas förtroende för public service och för morgontidningar hävdar sig bra i förhållande till medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.

Men, kanske någon hävdar, frågan gäller ju förtroendet i stort. Förtroendet kan ju se annorlunda ut om frågan riktas mot mediernas bevakning av invandringspolitiken? Visst kan det vara så - en del tidigare mätningar pekar i en sådan riktning. Men i så fall är det bristande förtroendet inte tillräckligt starkt för att påverka grundförtroendet för Sveriges Television, Sveriges Radio eller Dagens Nyheter.

Min reservation till undersökningen avser möjligen frågan Ger SVT/SR/DN/Avpixlat en sann bild av verkligheten? "Vad är sanning", frågade sig redan Pontius Pilatus (Joh 18:38). Varje enskild nyhetsartikel eller nyhetsinslag bygger ju på ett urval av faktauppgifter. Oftast är det urvalet som kan ifrågasättas, inte om de enskilda faktauppgifterna är sanna eller ej. Men jag förstår att frågan är ett indirekt sätt att mäta förtroende, och försöka fånga upp stämningar kring huruvida medierna "ljuger".

Så Ulf Adelsohn och andra konspirationsteoretiker som tror att svenska medier "medvetet förtiger" sanningen får ta ett djupt andetag och börja om. Det finns i den här undersökningen inga tecken på att svenska folkets förtroende för traditionella medier är på väg att urholkas, eller att stödet för hatsajter som Avpixlat skulle vara särskilt väl utvecklat.

Är du opartisk, lille vän? Om varför mångfald är bättre än att inte ta ställning

På senare tid har public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television haft stora bekymmer med sitt sätt att hantera opartiskhetsprincipen. I början av februari fick programmet P1 Debatt kritik för att programledaren Alexandra Pascalidou skulle ha varit partisk mot en av deltagarna i programmet, Alice Teodorescu, och kontroversen utmynnade i att programledningen bad om ursäkt. Sveriges Radio beslöt att komikern Soran Ismail inte kunde fungera som sidekick i programmet "Morgonpasset i P3" eftersom han i sin egenskap av komiker skulle agitera mot Sverigedemokraterna under höstens valrörelse. Sveriges Television beslöt att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val, eftersom filmen var "såpass systemkritisk" att den kunde ses som "en partsinlaga". Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström fick inte längre vara med i nyhetspanelen i P4 Gävleborgs program Nyhetskommissionen, trots att han inte hade något med innehållet på tidningens ledarsida att göra.

Listan kunde dessvärre med lätthet göras längre. Sveriges Radio och Sveriges Television har detta supervalår hanterat opartiskheten med en sådan ängslan att den blivit en tvångströja i stället för en styrkeposition. Sveriges Radio har till och med gått så långt att man utformat särskilda riktlinjer för opartiskheten fram till höstens val. Ett sådant förfaringssätt är inte särskilt klokt. Självklart måste samma opartiskhetsregler för Sveriges Radio gälla hela tiden, oavsett om det är valår eller inte.

Det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios programregler om opartiskhet och denna spänning har förstärkts genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio.

Opartiskheten är ett laddat begrepp. I princip alla tycker att det är bra att Sveriges Radio och Sveriges Television är opartiska. Men i debatten menar vi oftast väldigt olika saker när vi talar om opartiskhet. Därigenom reduceras begreppet opartiskhet till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan "Bör Sveriges Radio vara opartiskt?" en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och blir därför meningslösa.

Läser vi Sveriges Radios programregler om opartiskhet står det fullständigt klart att det inte finns någon fix och färdig definition av begreppet. Som jag nämnde ovan syftar begreppet opartiskhet dels på att programmedarbetarna inte skall ta ställning, samtidigt som de skall ta ställning i demokratiska värdefrågor. Men opartiskhet definieras också i programreglerna som att bevakningen över tid skall vara "mångsidig".

De som i debatten velat tolka oenigheten om hur Sveriges Radio och Sveriges Television hanterat opartiskheten som en kunskapsfråga har därför fel. Synen på opartiskhet är inte en kunskapsfråga. Synen på opartiskhet är en värdefråga kring hur opartiskhetsprincipen bäst tolkas och tillämpas i vår tid.

Sveriges Radio och Sveriges Television måste som public service-företag vara med sin tid, annars blir de irrelevanta. Det opartiskhetstänkande som präglat dessa företags verksamhet har haft sin tyngdpunkt på att "inte ta ställning". I vår individualiserade, subjektiviserade tid med ett helt nytt medielandskap bör opartiskhetsprincipen i stället lägga en starkare tyngdpunkt på mångsidighet och mångfald. Annars riskerar Sveriges Radio och Sveriges Television i sin iver att "inte ta ställning" att avfärdas som "a voice from nowhere".

Igår diskuterade jag dessa frågor på Publicistklubben i Stockholm med Alexandra Pascalidou, Natalia Kazmierska och Mats Svegfors, under ledning av Stina Dabrowski. Hela debatten kan ses här.

Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?

I dag medverkade jag i en paneldebatt på Mediedagarna i Göteborg (MEG14) kring frågeställningen "Hur bevakar vi Sverigedemokraterna?". Övriga medverkande var författaren och journalisten Henrik Arnstad, programchefen för samhälle/drama SVT Göteborg Mette Friberg, utbudsansvarige för Sveriges Radios P1Nina Glans samt programchefen för riksnyheterna SVT och tillika ansvarig utgivare Rapport och Aktuellt Ulf Johansson. Moderator var Erik Blix och Publicistklubben Västra arrangerade.


I debatten var jag och Henrik Arnstad eniga om att Sveriges Radio och Sveriges Television har bekymmer med sin bevakning av Sverigedemokraterna. Jag menar att bevakningen präglas av ängslan, Arnstad menar att ängslan leder till en positiv särbehandling av Sverigedemokraterna. Representanterna för Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte oväntat en annan uppfattning.

Däremot har jag och Henrik Arnstad olika uppfattningar om vilken som är den bästa beteckningen på Sverigedemokraterna. Jag betraktar Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt men inte fascistiskt parti. Henrik Arnstad betraktar däremot Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti. Den frågan kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.
 
Min huvudpoäng i debatten var att det finns en spänning inbyggd i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler om opartiskhet och att denna spänning ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Å ena sidan skall sändningarna enligt programreglerna vara opartiska i betydelsen att medarbetarna "inte tar ställning" i kontroversiella frågor. Å andra sidan skall programverksamheten som helhet just ta ställning för t ex demokrati och alla människors lika värde och mot rasism. Eftersom Sverigedemokraterna är ett parti som många uppfattar just som rasistiskt och som inte respekterar alla människors lika värde blir bevakningen av partiet inte helt lätt att hantera för Sveriges Radio och Sveriges Television. Lågvattenmärket med SVT Agendas rubrik "Hur mycket invandring tål Sverige?" var ett uttryck för den ängslan och osäkerhet som präglar bevakningen.

Jag frågade om Sveriges Television skulle behandla det nazistiska partiet Svenskarnas parti på samma sätt som Sverigedemokraterna om Svenskarnas parti valdes in i riksdagen. Jag fick då svaret av Ulf Johansson att det skulle man inte, eftersom Svenskarnas parti givet sitt partiprogram är öppet rasistiskt och/eller odemokratiskt. Men problemet för Sveriges Television är att många, som till exempel Henrik Arnstad, menar att skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti inte är så stor, utan mer kvantitativ än kvalitativ. Vem på Sveriges Television är det som gör bedömningen/tar ställning till huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/fascistiskt parti eller inte? Hur går den bedömningen till och utifrån vilka kriterier? Och är inte ett sådant ställningstagande i grunden politiskt?

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Jag tycker att Public Service-företagen mekaniskt försvarar en status quo-syn på vad som är opartiskt, trots att samhället och medielandskapet förändrats på ett sätt som innebär att begreppet opartiskhet behöver fyllas med nytt innehåll. Till den frågan återkommer jag i samband med en debatt på Publicistklubben i Stockholm måndag 17 mars, där bland annat förre radiochefen Mats Svegfors deltar. Jag ser av många skäl fram mot det arrangemanget.

Jag tyckte det blev en bra och tydlig debatt i dag och tackar alla deltagarna. Debatten kan i sin helhet ses här.

Om Sveriges Radios tystande av Soran Ismail

I dag skriver jag på Aftonbladets Debattsida om Sveriges Radios ängsliga tystande av komikern Soran Ismail. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Sveriges Radios beslut att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” har rönt berättigad kritik. Tystandet av Soran Ismail är tyvärr ingen isolerad företeelse. De senaste veckorna har SR och SVT i en snarast inkvisitorisk anda rensat tablåer på program och medarbetare vilka på något sätt skulle kunna anses strida mot den heliga opartiskheten. 

SR och SVT har iklätt sig opartiskheten som en tvångströja och tycks nu drömma om en valrörelse befriad från politik och som helst skall utmynna i en tjänstemannaregering. Det är uppenbart att SR inte hittat en grundtrygghet i sitt förhållningssätt till kraven på opartiskhet. De riktlinjer som SR själva presenterar på sin hemsida för en opartisk bevakning är parodiska i sin självmotsägelse.

Riktlinjerna inleds med orden ”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning…”. Men efter att ha konstaterat att SR inte skall ta ställning berättar riktlinjerna att det finns många frågor där SR ändå skall ta ställning. Så skall SR till exempel ta ställning för ”jämställdhet” och ”demokrati”, men mot ”våld”, ”brutalitet” och ”rasism”.

Konsekvenserna blir absurda. Vilka frågor inryms inte inom breda kategorier som ”demokrati” och ”jämställdhet”? Och vem skall utforma SR:s ställningstaganden i dessa frågor? Gäller ställningstagandet ”mot våld” våld i alla former, till exempel även våld i självförsvar?

 Många menar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Om så är fallet skall Sveriges Radio enligt sina egna riktlinjer ta ställning mot Sverigedemokraterna. Men det gör inte Sveriges Radio, utan väljer i stället att behandla Sverigedemokraterna på samma sätt som man behandlar de övriga partierna. Givet SR:s egna riktlinjer om opartiskhet är det svårt att uppfatta behandlingen av Sverigedemokraterna på annat sätt än att man har tagit ställning och kommit fram till att Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Samtidigt strider ett sådant ställningstagande just mot SR:s egna riktlinjer om opartiskhet. Exemplet visar på riktlinjernas absurditet.

Stefan Jarls "Godheten" och om opartiskhet som tvångströja

Sveriges Television (SVT) har beslutat att inte visa Stefan Jarls dokumentärfilm Godheten förrän efter höstens val. Filmen, som tilldelats Svenska kyrkans filmpris, handlar om de ökande klasskillnaderna i Sverige och om förlusten av det gemensamma samhället. SVT motiverar sitt beslut med att filmen är "såpass systemkritisk" att man kan se den som "en partsinlaga" säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT.

Jag tycker SVT gör fel som inte sänder filmen redan i vår. Jag känner en oro för att SVT och Public Service i sin strävan efter opartiskhet gör sig ointressanta och marginaliserar sig själva i det offentliga samtalet. Här har vi en uppmärksammad, prisbelönad och omdebatterad film som nu skall läggas i malpåse i nio månader för att först därefter kunna visas. Filmen blir väl inte mindre opartisk när den visas om nio månader?

Att filmen skulle påverka valutgången tror jag inte alls. Däremot skulle den säkert bidra till att höja valtemperaturen. Dessutom tjatar ju journalister jämt om den så kallade konsekvensneutraliteten (ett publiceringsbeslut skall inte låta sig påverkas av vilka konsekvenser en publicering får - nyhetsvärdet och allmänintresset skall styra), och då blir den pågående valkampanjen inget giltigt argument.

SVT och Public Service får aldrig bli "a voice from nowhere", då förlorar man sin spets. Så kasta bort ängslan och visa filmen - gärna i samband med en stor politisk debatt om den problematik som filmen berör. Och visa självklart också andra filmer och dramauppsättningar som ger andra bilder av det svenska samhället i dag. Det är i mångfalden och transparensen som dagens objektivitet har sin grund, inte i en ängslig strävan efter "opartiskhet".

Lyssna gärna på Studio Ett i dag som debatterar ämnet, bland annat med Thommy Berggren som är med i filmen. Uppdaterat kl 18.00: Det blev inte Thommy Berggren utan i stället Stefan Jarl själv som fick debattera ämnet med Sabina Rasiwala i Studio Ett. Diskussionen blev ganska så het, om vi uttrycker det milt. Särskilt från Stefan Jarls sida...

Aktuellts teknikproblem skadar SVT:s varumärke

I början av mars 2012 lanserade Sveriges Television med buller och bång nya Aktuellt. En hel timmas sammanhängande sändning från kl 21.00, med ny monsterstudio, djärva färger och grafik baserat på det nya, toppmoderna sändningssystemet Mozart.

Jag gillar nya Aktuellt. Jag gillar konceptet, färgerna och grafiken och jag tycker att programledarna är grymt proffsiga. Men de månader som gått sedan programmet lanserades har fördystrats av återkommande teknikproblem, som gör att fokus riktas från innehållet till tragikomisk vardagsdramatik. Namnskyltar förväxlas eller försvinner, ljudet kommer och går, inslag uteblir, tekniker smyger fram i bildkanten för att försöka byta ut gästernas trilskande mikrofoner. SVT:s flaggskepp Aktuellt riskerar att börja framstå som public service eget Fawlty Towers.

Radioprogrammet Medierna i P1 uppmärksammar i dag problemen. Programmets utgångspunkt är att det nu gått fyra månader sedan nya Aktuellt startade och det syns ännu inget ljus i tunneln. Hur påverkar oförmågan att komma tillrätta med dessa teknikproblem trovärdigheten för nya Aktuellt och i förlängningen även för Sveriges Television?

Jag medverkar kort i programmet och min inställning är ungefär så här: Det är helt oacceptabelt att ett så framträdande public service-program efter mer än fyra månader inte lyckas få ordning på trilskande teknik. Jag ertappar mig själv med att sluta lyssna på inslagen och i stället med skräckblandad förtjusning/förväntan invänta uteblivna namnskyltar eller de insmygande tekniker. Aktuellts starka varumärke urholkas, och med det förtroendet för Sveriges Television och i förlängningen också för public service. Det är viktigt att reda ut var ansvaret för detta misslyckande ligger.

I programmet säger Aktuellts ansvariga utgivare Eva Landahl att deras publikundersökningar ännu inte visar på något minskat förtroende för programmet. Jag har inte läst dessa undersökningar, men dristar mig till att påstå att Aktuellt i så fall lever på lånad förtroendetid. Jag ser dagligen nyhetssändningar från BBC, CNN och Al Jazeera, och ser man till teknikproblem kan man inte tro att dessa nyhetsprogram görs på samma planet.

Jag har förstått det som att det nya sändningssystemet Mozart igångsattes utan tillräcklig utbildning för de berörda, samt att systemet inte testats tillräckligt för att undersöka om det var kompatibelt med andra system som SVT använder (till exempel video- och grafiksystem). I Medierna påstås att SVT i torsdag beslutade att tillfälligt återgå till det gamla systemet, i väntan på att man hittar en läsning på problemen med Mozart. I så fall ett klokt beslut, givet rådande omständigheter.

I kväll lördag sänds inte Aktuellt. Jag ser fram mot morgondagens sändning kl 21.00. Förhoppningsvis med ljud och med namnskyltar, men utan insmygande tekniker.

Sveriges Television, Sverigedemokraterna och partiledardebatterna

Jag har tidigare försvarat Håkan Juholts vägran att acceptera SVT Agendas krav på att han skulle stå sida vid sida med Jimmie Åkesson i den planerade partiledardebatten:

Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.

Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder.

Min inställning kvarstår. Jag noterar med tillfredsställelse att den i dag får stöd av Thomas Bodström som i Expressen anklagar SVT för att inte förstå de politiska konsekvenserna av sitt tänkta upplägg, med bilder på Juholt och Åkesson framställda som lagkamrater: Det skulle förstås inte vara bilder som begränsades till den aktuella debatten. Bilderna skulle finnas med i många andra sammanhang i tv och tidningar, både då och i framtiden. Den som inte förstår konsekvenserna av detta är politiskt tondöv.

Bodström anklagar också SVT för bristande opartiskhet, genom att regelbundet vika ned sig för regeringens önskemål om debattupplägg. Han ger flera exempel där borgerliga ministrar vägrat acceptera det tänkta upplägget och debatter därför ställts in.

Bodström menar vidare, och jag delar hans bedömning, att orsaken inte är att SVT och dess redaktioner skulle bara borgerligt sinnade: Jag tror inte att SVT:s och andra nyhetsredaktioners inkonsekventa agerande beror på att de är mer borgerligt sinnade. I stället handlar det om att det alltid är mer intressant att ha med regeringen. Jag är övertygad om att även de borgerliga partiledarna hade vägrat att stå bredvid SD om Agenda hade haft det upplägget. Men jag tror aldrig att Agenda då hade haft en debatt med bara oppositionen och SD. Ju större intresset för att få med någon i en debatt desto lättare väger redaktionens princip om att inte ge efter för partiernas krav.

En sak är säker. En debatts upplägg är aldrig självklar. Upplägget gynnar några och missgynnar andra. Upplägget avspeglar en verklighetsbild som har politisk betydelse. Det blir spännande att se hur SVT eller TV4 kommer att vilja lägga upp kommande debatter, och hur regering och opposition kommer att förhålla sig. Bildens makt är stor.